Massa pers i Leipzig

Idag vid lunch ringde redaktören mig och frågade om jag inte kunde ta och börja blogga lite. Problemet var att jag satt i en kanot på en kanal i Lepbzig. Men såklart hade jag tänkt att ta tag i detta illa kvickt, så nu hemkommen efter en intensiv helg, i denna sena timme så kommer mitt första inlägg.

I helgen var jag i Leipzig för att springa årets första mara. Nu när jag bor i Tyskland fram till sommaren är det perfekt att utforska nya städer i samband med att man springer ett lopp. Jag och två kompisar, Peter och Marie-Claire, packade in oss och våra cyklar i en folkabuss och åkte dit i lördags. Sent i fredags hade jag fått erfara att jag var tippad som hårdaste konkurrent till förra årets vinnare, shit, klart man blev lite mer nervös, och samtidigt glad att de hade gjort sig besväret att googla mig. Efter att ha cyklat runt lite och kollat på monument och sånt som brukar finnas i en stad och dessutom varit vid en rysk kyrka där prästen är ute i trädgården och vattnar blommorna med dopfunten, så beger vi oss till sportmässan för att hämta nummerlappen. Det första vi hör högt i högtalarna är…Sverige…Frida Södermark…oj oj, de pratar om mig, en vanlig tjej som kommer hit för att springa och ha kul. Där är det även pastaparty och vi laddar med pasta och sås som knappt innehåller spår av kött. Men stannar vid en kiosk på vägen hem där jag även pillar i mig en ansenlig mängd choklad, frukt och lite annat smått och gott.

På söndagmorgonen var det svårt att äta sansat av den goda frukostbuffén men jag lyckades lägga lite band på mig själv. På startlinjen vid 10:00 småpratar jag lite med min konkurrent Carina Schipp, som visar sig vara en trevlig tjej. Ja då var det bara att köra då och hoppas på att det hela skulle vara över senast klockan 13:00. Som alltid gick jag ut i ett tempo jag vet att jag fixar om inget förutsatt inträffar, och i detta fall lade jag mig på 4:15min/km. Dock var jag lite osäker om det skulle hålla denna dag, och siktade in mig på att vara nöjd med en tid på tre timmar och i värsta fall fem miuter därtill. Har som många vet haft lite strul med en överbelastning i januari/februari och så är det ju dessutom bara april. Jag placerar mig vid Carina som har ett helt entourage med folk som ska hjälpa henne på vägen, men de babblar nåt så grymt att jag springer vidare efter någon kilometer. Funderar på om det var ett smart drag, kanske borde ha legat kvar och fått hjälp. Men tänker även att skrämselteknik kanske också funkar, jag kan ju låta henne tro att jag är oslagbar idag. När jag kommer till milen ser jag en stor grupp killar och springer ifatt dem så jag också har sällskap. Det första de säger är att hos dem slår jag inget pers för de ska bara springa på tre timmar. Men vad bra, för det var ju även min plan. Efter några kilometer tycker jag ändå att det går lite sakta, så jag lämnar dem och från och med nu springer jag hela loppet utan att knappt ha några inom räckhåll. När jag kommer in för varvning på tiden 1:27 får jag en energiboost av all publik och inser att fasen, jag kan öka lite till. Vid åtta kilometer ser jag att Carina är 500 meter bakom mig och får ge ännu lite mer gas, och tack vare det vinner jag loppet på för min del oväntat fantastiska 2:51:32. Persar 3,5 minut och dessutom andra halvmaran på 1:24:32 vilket är två minuter bättre än min bästa tid på halvmarathon!

Jag är så himla glad när jag spräcker bandet och hoppar som en studsboll, till förvåning för drivan av fotografer som ligger där framför mig. Vet inte riktigt var jag ska kolla med njuter den stunden av att få känna mig lite som en superstar. Galet, jag, hur hamnade jag här? Blir intervjuad av några tidningar och går sen och dricker lite alkoholfri öl och någon slags tunn havregrynsgrötssörja, yummy. Som tur är kunde man hitta gummibjörnar hos något elbolag som gjorde reklam i närheten. Efter prisutdelningen kommer en liten flicka fram till mig med sin pappa och hon frågar om hon kan få min autograf på sin nummerlapp. Coolt, tror att jag nog egentligen blev gladare än henne. När jag ska hämta mina grejer och duscha blir jag inbjuden av några att dricka lite mousserande vin och Carina, som sprang i mål 5 min efter mig, kommer också förbi. Hon visar sig vara trevlig på riktigt och vi snackar lite lopp och byter mailadresser. Sedan tar jag, Peter och Marie-Claire våra cyklar till botaniska trädgården, kollar på fjärilar och kaktusar, innan vi sätter oss på en restaurang och äter sparris. Sparris, låter ju kanske inte så spännande, men tyskarna är galna i det, och med hollandaisesås och fläskfilé var det något jag kan tänka mig att äta väldigt regelbundet. Dessutom om man får dricka bubbel och hefeweissen därtill. Är sugen på att sova när jag kommer till min säng på hostelet, men det är svårt när loppet spelas upp på repeat hela tiden, fast till slut lyckas jag med ett leende på läpparna.

Återhämtning är min superkraft och imorse kände jag mig fräsch i kroppen. Gick till receptionen för att läsa tidningen och det stod bland annat att tvåan hade inga problem med att bli besegrad när vinnaren var en så sympatisk tjej som mig. Vilken bra start på morgonen, det gjorde mig ännu gladare. Innan vi åkte hem hyrde vi en kanot för att få se staden från kanalsidan. Vi gled fram i solen omgivna av stad, skog och ängar. Vi var tre i kanoten men det var nog mest jag och Marie-Claire som paddlade då Peter skyllde på att hans paddel var trasig, yeah right. Sen blev det helt plötsligt brått tillbaka till Berlin då jag skulle jobba på två av mina jobb, ominstallera windows efter att min dator kraschat och sedan blogga.

Hoppas ni kommer att följa med på mina äventyr framöver!