maj
Jag och Hitler har något gemensamt. Vi har båda vistas på Olympiastadion i Berlin samt grillat i min trädgård. Det är sant. Huset jag bor i är byggt på 30-talet och var officiersbostad. Det finns bilder på när Hitler grillar här, och mumsar bratwurst (det sista med korven är spekulationer ala Herman Lindkvist, för vad vet jag, Hitler kanske hellre åt majskolvar).
De olympiska spelen 1936, Hitler var där, Jesse Owens var där, och idag 2011 skulle jag springa 10 km i BIG Berlin Läuft. Den egentliga tävlingssträckan för dagen var 25 km, men jag tycker det är en konstig distans och så vill jag ju som bekant förbättra min tid på milen. Pumpade i luft i bakdäcket och cyklade till Olympiastadion. Har pyspunka, men om jag pumpar däcket håller det 30 min har jag upptäckt, perfekt, då hinner jag alltid ta mig dit jag ska. Man har allt lite ont i magen när man står där på startlinjen och vet att nu kommer det göra ont ett tag. Första fem gick bra, svagt nedför och jag klockade in på 19 min. Tyvärr säger logiken att det då blir uppför tillbaka. Vid 7 km springer en tjej om mig, och jag tänker, bitte schön, jag pallar ändå inte att hålla i. En kilometer innan mål har jag ändå kraft kvar och lyckas springa om henne, njuta av sista varvet inne på olympiastadion med publik, och komma tvåa. Tiden då, tja, inget att hänga i julgranen, 40:34, men tilläggas ska att jag och de jag jämförde med mätte upp sträckan till 10,4 km. Har moderna mätinstrument inte nått Tyskland? Förra helgen var det 9,4 km, så tyskarna kanske tycker att det jämnar ut sig i längden. Det ligger någon slags förbannelse över denna sträcka när jag aldrig lyckas få ett officiellt resultat under 40 min!
Sedan får jag, precis som Jesse Owens, motta min medalj och applåder inne på Olympiastadion, stort. Efteråt bjuder de alla löpare inte bara på äpplen och vatten, utan även fri öl, med alkohol i. Dessa tyskar, sportigt värre. En tråkigare dag i solen med löparkompisar kan man ha, och frågan är om jag ska lyckas komma under 40 min nästa vecka…
