apr
Var inga problem att åka hem från Berlin förra veckan. Jag var tillbaka redan efter några dagar. Att vara reiseleiterin för ett gäng 30 raska löpare lämnade ingen tid övrig till att hälsa på kompisar. Efter att ha utforskat det inre av Dalarna tog jag därför flyget tillbaka i söndags kväll.
Dawn hämtade mig på flygplatsen i sin Porsche. Det som är så bra med mitt jobb är att jag kan jobba varsomhelst. Hennes lägenhet blev kontor på måndagsförmidagen. Sedan begav jag mig med tunnelbanan till Alt-Tegel. Sedan 1999 har jag spenderat väldigt mycket tid i Berlin och under den tiden har det hänt mycket. Både med staden och med de som jag känner. Resultatet kan bli följande. Istället för att springa på tuffa klubbar halva nätterna matar man änder vid Tegeler See. Måste även erkänna att jag tycker det senare är himla mycket trevligare. Detta gjorde jag tillsammans med Martin, Korinna och deras ettåring efter trevligt lunchande på ett indiskt hak.
Sedan skulle jag på teater. Återigen blev jag varse hur stor denna stad är. Trots att mitt tunnelbanebyte tog 2 min behövde jag 50 minuter för att ta mig till Schaubühne på Kurfürstendamm. Dawn och mins favoritteater. Det spelar ingen roll vad det är för föreställning. Vi går alltid dit. Denna dag hade hon kollat fel på biljetterna så vi kom 30 min försent. Vi läste igenom sammanfattningen och blev eskorterade till våra platser mitt i en applåd. Scenen var liten och hade publik på alla sidor. Endast tre skådespelare och filmer på väggarna dramatiserade Christa Wolfs kärlekshistoria Der geteilte Himmel från tiden då DDR uppstod på ett mycket bra sätt. Gjorde varken från eller till att vi hade missat början. Var ändå rätt svårt eller lätt att fatta hur de hade tänkt sig det hela. Efter detta hämtade jag upp coolhetsfaktorn då vi gick till Monkeybar som ligger på tionde våningen med utsikt över den bombade kyrkan och Zoologischer Garten. Snyggt och trendigt ställe men jag drack läsk istället för innovativa cocktails och hoppades jag skulle få mina åtta timmars sömn.
Jag och Dawn träffades 2011 när vi tränade i samma klubb och på tisdagens morgon gav vi oss ut på ett gemensamt pass. Vi sprang till Humboldthain och gjorde några fartökningar i parken. Det blev ett bra kvalitetspass med två tusingar i fyrtempo och resten i blandad fart. Sedan tog jag tunnelbanan till Neukölln där jag för första gången träffade mitt lilla gudbarn Mellina. Vi spenderade dagen tillsammans med hennes föräldrar och kom bra överens. Hennes halvårsdag firades med att jag matade henne med hemmagjort äppelmos. På kvällen fyllde en kompis år och det firades på en indisk restaurang. Vi var åtta personer vilka härstammade från Sverige, USA, Spanien, Grekland, Venezuela, Tyskland och Mexico. Otroligt multikulti och på bakgården fanns det ett tempel med brinnande rökelse som var övertäckt med tjockt julgransglitter. Sedan tog vi porschen till Schokoladen, en alternativ pub i Mitte. På tisdagar sitter några vid ett bord på scenen och läser upp texter de skrivit. Det kallar eventet för LSD. Liebe statt Drogen. Kärlek istället för droger. Vad namnet hade med saken att göra fattade jag inte. Vi satt på träbänkar och lyssnade på historier och hur man gömmer en giraff i en lägenhet, vad pensionärer anser om ålderdom, hur det är att åka med sina föräldrar på semester och allt möjligt annat. Jag fick ett SMS från Rune om att jag ska sova mycket denna vecka. Kvällen blev återigen sen men som den duktiga flicka jag är gick jag hem istället för att gå vidare. Denna stad sover aldrig. Inte ens på veckodagarna.
Gick sedan förbi Susys jobb för att ta med henne på lunch. Hon är som en frisk storm fullpumpad med energi. När man har skilts åt undrar man vad som hände, men man går därifrån med ett leende och många nya klokheter. Jobbade sedan några timmar på eftermiddagen innan vi åkte till ett försäkringskontor i ett av komplexen vid Friedrichstrasse. Där hade en Rotaryklubb ett avslappnat möte. Dawn är också rotarian och det var kul att tillsammans kunna gå dit. Det fanns tyska korvar, gurkor, ost och soppa. Speciellt blodkorven såg jag till att förse mig med. Rune har sagt att jag ska äta blodmat. På kontoret träffade jag många spännande människor och tiden gick fort. Det som skulle bli en kort historia slutade med att vi stängde stället och var sist därifrån. Eftersom att min syn på bilkörning och intag av alkoholhaltiga drycker inte är särskilt kontinental insisterade jag på att ta över bilnycklarna. Körde Porschen hem genom natten och fickparkerade den tryggt utanför huset. Den lilla detaljen att jag aldrig kör bil sparade jag till vi var hemma.
Ett annat Berlin. Mata änder. Träffa gudbarn. Gå på rotarymöten. Jag gillar allt man kan göra i denna stad. Här är jag hemma. Men det finns mer att se av Tyskland. Har jag hört. Det är ett projekt jag har börjat jobba på. Eftersom målet med denna resa är tyska mästerskapen i 100 km löpning på lördag i det lilla samhället S:t Leon Rot begav jag mig söderut några dagar tidigare.
I tyskaböckerna på högstadiet och gymnasiet kunde man bland annat läsa om olika småstäder i Tyskland. Jag kommer bland annat ihåg en text om Halle och en om Heidelberg. Jag kommer även ihåg dialogen Hallo, ich heisse Strupsi, voff, voff. Ich bin vier Jahren alt. Hunden Strupsi visste jag inte var jag skulle besöka. Den är dessutom antagligen död. Men Heidelberg visade sig ligga i närheten av orten där jag skulle tävla.
Jag hittade inga bra buss- eller tågförbindelser till Heidelberg. Men på internet kan man hitta folk som vill fylla sina bilar dit de ska. Klockan nio i torsdags träffade jag därför en man vid Bundesplatz som skulle dit. I baksätet hade han även en psykologistudent från Heidelberg och en musikpedagog. Färden tog fem timmar längs Autobahn och när vi kom fram till Mannheim såg jag en spårvagn med texten Heidelberg. Hoppade ur nästan i farten med psykologistudenten i släptåg. Det blev en naturskön resa förbi berg och genom genuina byar. Mitt ute på landet hoppade psykologistudenten av. Oklart varför.
Idag är det fredag. Imorgon springer jag 100 km. Jag har ätit en stor frukost och nu tänker jag lägga mig i solen vid floden Neckar och läsa en bok. Så får det bli. Imorgon ska jag vara snabb.
