apr
I fredags tog jag bussen till St Leon Rot. Det ligger 45 min från Heidelberg och är inte ett ställe man åker till. Det finns liksom inget där. Eller jo, det finns en i tyska mått mätt berömd golfbana. Jag gick in på apoteket för att köpa öronproppar. Expediten visste var sporthallen låg. Men tyvärr kunde han inte komma och heja på morgondagens lopp för han skulle på kalas. Jag lade mig i solen vid någon slags ruin. Faktum är att jag för en gångs skull tog det riktigt lugnt dagen innan ett lopp. Jag chillade och läse bok. Dock brände jag huden i den starka vårsolen, men kompenserade överhettningen med mycket vatten och resorb. Det enda som hände under dagen var att en liten traktor åkte fram och tillbaka och att några ungdomar tutade på mig där jag exponerade mig i solen.
Senare på eftermiddagen gick jag till sportplatsen för att hämta mitt startnummer och snylta på nätverket som endast fungerade precis vid en sten på skolgården. Där förberedde jag även den kommande dagens energiintag och skrev ett schema. På kvällen gick jag in till byn och fick sällskap av Jörn på en liten restaurang där jag åt en extra stor portion pasta. Kyparen trodde inte jag skulle fixa den. Klart jag gjorde. När jag hade rullat ut liggunderlag och madrass i sporthallen kom även Tobi med sin husbil. Jörn och Tobi är mina tyska kompisar jag träffade på en busshållplats mitt i natten i en håla i Thailand 2004. Nu skulle de hjälpa mig att utföra stordåd. De visste ingenting om ultralöpning innan de antog uppdraget. Följande dags eftermiddag skulle de veta desto mer. Jag var otroligt glad att de hade kommit för att supporta mig. Vi kramade god natt och sedan gick jag och lade mig i hallen tillsammans med några präktiga ishockeyfrisyrer.
Klockan 05:00 serverades det frukost i gympasalen. En mycket god sådan. Satt och pratade med en man som sprungit genom Europa, tagit en sväng till Nordkap och hade flera distansrekord i Tyskland. Sedan sov jag en timme till. Kvart i sju väckte jag Jörn och Tobi innan det var dags för startskottet.
Den första milen gick jag ut i 4:50min/km. Jag fick bromsa mig själv vilket kändes lyxigt. Gjorde även ett toabesök utan stress. Sedan ökade jag tempot och hamnade efter någon mil till på en medelhastighet någon och några sekunder under 4:40. Inte helt enligt plan men andra delen av banan hade medvind och var väldigt lättsprungen. Banan. Den mätte 5 km och gick på asfaltsvägar vid golfplatsen med ett halvt varv på stadion som höjdpunkt under varje varv. Där fanns även supporten. Den officiella och den privata. Banan hade endast 1 m höjdskillnad. Dock visade det sig att den där metern inträffade flera gånger under sträckan. Den mest kritiska punkten var en avstickade på 200 meter med en vändning runt en kon och sedan tillbaka. Med VM i Qatar färskt i minnet riskerade jag inget utan gjorde stopp vid konen och gick runt. Underlaget var som sagt asfalt förutom en stor hästskit vid kilometer två. Mitt på banan fanns även ett brunt hus där man fick vatten.
Att komma från Sverige visade sig vara en fördel. Jag fick väldigt många glada hejarop längs vägen. Tyskar gillar oss svenskar. Och jag gillar tyskar. Jag har även en strategi och ett förhållaningssätt när jag springer. Hur trött man än är går det att pressa fram ett leende. De leenden och hejarop man då får tillbaka ger så mycket energi. Det var så jag jobbade när jag kom in på stadion. Det var dessutom att komma in på stadion man hade att se fram emot under varje varv.
Med 25 km kvar gick det bättre igen. Jag hade dock halkat ur planen på en sluttid av 7:45. Då får man sätta upp nya mål. De har man tid att tänka igenom och förhålla sig till. Acceptera. Eftersom det hade gått så tungt omvärderade jag en tid under 8 timmar som något jag skulle bli nöjd med. När jag hade 15 km kvar insåg jag att jag skulle springa på 7:55 oavsett om jag höll tempot 5 min/km. Då blir man glad. Det känns som julafton. Vilken lyx. Dessutom hade jag lite mer krafter än så. De sista två besöken inne på stadion gav också mycket energi. Folk hade samlats vid mål. De spelade ännu mer peppande musik. Sedan hade jag bara ett varv kvar. Jag sa hej då till människorna i varselvästar vid den där jäkla konen. Jag tackade för vattnet vid det bruna huset för sista gången. Det var sista gången kvinnan i den blå skåpbilen skrek Frida. Det var sista gången mannen i den röda jackan skrek heja Sverige. Det var sista gången jag sprang om gubben som skrotade runt med nummerlapp och lät som en brummande bil. Det var sista gången jag såg alla golfbilar som jag mer än gärna hade liftat med under de kritiska timmarna. De var sista gången jag såg flaggorna vid stadion. Och jag orkade spurta. Jag orkade även till folks förtjusning att göra tio höga hopp när jag var klar. Jag sprang in på tiden 7:53:31 och hade persat med över 15 minuter och vunnit de tyska mästerskapen. Tio sekunder från andra bästa svenska tiden på distansen genom tiderna. Men vad spelar det för roll. Jag var glad. Det är en ansenlig hastighet att hålla under en arbetsdag. En bra dag på jobbet. Solen sken och jag skulle åka till Frankfurt för att dricka öl med Tobi och Jörn.
Jörn och Tobi visste som sagt inget om ultralöpning innan igår. Nu vet de massor. Och de blev fascinerade. De förundrades över hur olika alla jobbade gällande näringsintag. De fascinerades över hur slitna många såg ut. De fascinerades över hur många som bröt. De förstod att detta är en tuff sport. De har även nya idéer hur de kan hjälpa mig ännu bättre nästa gång. För mig var de guld värda igår. De berättade även att en medicinstudent hade varit framme och kollat vad jag hade för kostplan. Denna gång körde jag på strategin att ha med mig saker jag tycker är gott. Snickers och nöt crème är gott. Medicinstudenten var skeptisk. Sakerna innehöll för mycket fett. Men för mig funkade det rätt bra. Intog även en gel i timmen. Men jag drack för lite tror jag. Flaskorna var för små och för få. Tobi informerade mig även om att mitt koffeinintag i form av gel och piller motsvarade 25 koppar kaffe. Inte konstigt att man är lite darrig efteråt. Efteråt i duschen. Duschen som är skön med ändå så smärtsam. Saltet rinner in i alla öppna sår på kroppen. Kroppen som ser ut som efter kriget. Det krig som sedan också pågår i magen minst två dagar efteråt. Men nu är det gjort för denna gång och jag tackar min kropp för att den står ut med mig. Jag tackar även tyskarna att jag fick delta i denna tävling. Ett väldigt bra och trevligt arrangemang. Alla var väldigt snälla.
