De centrala delarna – Östgötaäventyr nummer fem

I onsdags gav jag mig ut på årets femte Östgötaäventyr. Precis på gränsen till att ett trivsamt väder skulle vara möjligt. Men finns det för mig outforskade delar i vårt län så finns det och då ville jag inte låta dem vara. Ni som följer mig vet att årets projekt är att inte ha några vita fläckar på Östergötlands karta. Så bara att snöra på sig skorna.

Såklart kan man springa när som helst och året runt oavsett väder, men om man ska stanna till på spännande platser blir det inte lika kul i frostgrader eller isande regn och rusk. Tur då att efter några dagar av köld skulle det ändå bli lite varmare och det runt tio grader. Vilket det också var vid halv sju på morgonen när jag gick till bussen som via ett byte i Linköping tog mig till Vreta klosters kyrka Byggd på 1100-talet och fortfarande i bruk vilket timingen med klämtande klockor som skapade stämning vittnade om. Kände historiens vingslag då jag befann mig i klosterträdgården som är en del av det som finns kvar av Sveriges första nunnekloster som även det byggdes på platsen under 1100-talet. Ofta är det öppet i kyrkor, man ska alltid testa, och här kom jag in samtidigt som en ensam man sjöng sin bön.

Spännande ställe nummer ett och det innan jag ens börjat löpningen.

Dags att börja springa. Duggregn och grådis över Östgötaslätten vilket gjorde det extra mysigt att komma in hos Boställets vedugnsbageri efter 8 km. Egentligen inte öppet på onsdagar denna tid på året men de förberedde brödbak och hade dessutom bakat fyra bullar särskilt för mig. Tända ljus och mysig miljö med omaka stolar, koppar och en traktor utanför fönstret. Öppet året runt och på sommaren med servering i trädgården. Jag valde dock innevarianten och efter fikat hade regnet avtagit.

Bullarna från Bostället höll uppe energin både under första och andra dagen. Perfekt att ta med sig i ryggsäcken under ett löparäventyr.

En paus blir aldrig lång då jag allt som oftast tar mig vatten över huvudet gällande ambitiösa distanser. Det finns för mycket att se. Var taggad att komma till Klockrike som jag alltid velat besöka, då jag tycker ortsnamnet låter så vackert. Vägen till Klockrike, där Harry Martinsson skrivit en roman med samma namn om luffaren Bolles liv, var mer trafikerad än då vid förra sekelskiftet. Väl framme fanns en informationstavla om vandring i Bolles fotspår, deras rhodendrondal och kyrka. Ett bokskåp gjorde mig extra glad och jag sprang sen en krok in i den sömniga orten nu när min väg hade tagit mig till Klockrike.

Dressinen i Klockrike hade mer att önska då den med ett brak tog mig ur spår redan efter två meter. (Absolut, jag lyfte upp och ställde tillbaka den efteråt för någon mer att upptäcka detsamma).

I Fornåsa efter 20 km visste jag att det finns en gigantisk loppis . Inte öppen på onsdagar under offseason men kan kunde ju spana in den ändå. Skylten lät meddela att den är ”massor” med två utropstecken därefter. Förväntningarna för den dedikerade letaren borde slå i taket.

En fördel med stora loppisar är att de inte får plats inomhus. Perfekt för mig att välja en bekväm soffa och rasta lite.

Små lokala initiativ kantade min väg, såsom Skeppsås vilsestig. Om man inte vill springa på asfalt hela tiden finns det stora möjligheter. Östgötaleden med sina orangea pilar lockar dig bort från vägen hela tiden. Men jag höll mig till väg och ibland gjorde även den det valet, särskilt på grus. I Öjebro har det historiskt varit full aktivitet med, om jag inte minns fel, 40 kvarnar och 400 stenar. En skylt och låda med broschyrer gjorde en guidning på egen hand möjlig. När jag joggade mellan de röda små husen fick jag känslan av att detta under sommaren blommar upp likt Törnrosdalen. Här finns även en av vårt lands längsta stenvalvsbroar. Jag värdesätter verkligen dessa lokala initiativ till att hålla svunna tider levande.

Nu var det ändå lite bistert. Småregnigt och tempot var inget att tala om. Spelade egentligen ingen roll men insikten att jag var rätt trött är ändå nedbrytande. Kom genom Mjölby, den största tätorten längs min sträcka tillika stad, men det enda jag gjorde och verkligen behövde var att gå in på en mataffär och köpa en festis. Drack den i förbutiken och spanade in dem som såg att ha detta som stammiscafé. Krafterna återkom och nu bara en mil till nästa highlight. Färden gick på stora vägen mellan Mjölby och Boxholm. Vägrenen nästan obefintlig. Långtradarna många. Men jag kom fram till Linnefors så småningom.

Jag blev rikt belönad och alla mina krafter återkom. Har sagt det förr, men upplevelser längs vägen motiverar träningslusten och ger kraft. Tröttheten var som bortblåst och det var en fröjd att kliva in i  Linnefors krukmakeri Långa rader av färggranna koppar, krukor och skålar smakfullt arrangerade vilka lockade till köp. 1984 flyttade konstnärens familj hit och numera är det ateljé, butik och ett litet anspråkslöst café där man på sommaren kan sitta ute vid den lilla forsen och njuta.

En fördel med stora loppisar är att de inte får plats inomhus. Perfekt för mig att välja en bekväm soffa och rasta lite.

Linnefors är ett litet kreativt kluster där en tjej på andra sidan ån ger ut barnböcker och grannen är korgmakare. Linnefors korgar är ett av två korgmakerier i Sverige och det var roligt att få titta in. Särskilt kul att korgen fått ett uppsving i och med plastpåsens dyrköpthet. Ett gammalt hantverk som fått en ny chans. Inte bara jag som gillar Linnefors utan även Ernst diggar korgarna vilka också kan ses skymta i IKEA-katalogen.

Efter denna energiboost var det inga problem att orka de sista 7 kilometrarna till Pensionat Hogården. Jag hade dessutom lite brått, det hade redan börjat skymma, men strax innan 18 var jag framme och ingen behövde vara orolig. För det hade värdparet varit. Stått och spanat efter mig längs vägen. Bland annat eftersom rotmoset och fläskläggen stod på spisen. Hann ändå en snabb dusch innan jag satte mig till bords. Lugnet infann sig. Husen är från 17- och 1800 tal där de ligger i den vackra Åsbodalen mellan Boxholm och Mjölby. Vi åt tillsammans, jag, Anita och Rolf där jag fick höra deras historia, vad man kan se i omgivningarna och om spökhistorierna. För såklart finns det spöken här, även om de själva aldrig hade hört något.

Att befinna sig på Hogården innebär lugn i själen och möjlighet finns även till en rad aktiviteter. Spännande hantverk såsom korvstoppning, vävning, växter i mat och medicin, syltning, saftning och osttillverkning är bara några exempel på vad man kan uppleva under årets olika tider. Om man inte hellre vill låna några av cyklarna eller gå en utflykt till grottan några kilometer bort. Deras projekt just nu är att bygga en stenmur på gammalt vis och i samband med det arbetet hittades en stenyxa från äldre bondestenåldern i trädgården. Men av stenyxor nära 6000 år gamla svämmar statens museum över så den hamnade istället i deras egen källare. Jag var glad att jag hade sprungit med den extra barlasten i form av en bok vilken jag ägnade resten av kvällen åt på mitt rum. 63 km i benen och en rofylld natt skulle skapa löparsug inför torsdagen.

Nu är det så att även den bäste upplever ett motstånd när det regnar och lokalradion meddelar att det är just detta väder vi nu har som är definitionen av höstrusk. Ja lite motigt var det allt att stiga upp. Men har man beställt frukost till kvart över sju så har man och jag satte mig vid det uppdukade bordet i tid. Gröt på rågflingor med hemkokt sylt och därtill hembakat bröd. Boxholmsost på smörgåsen. Ni som följer ostkriget i Boxholm förstår att detta var extra exklusivt. Jag fick en av de få bitar som existerar efter nedläggningen av mejeriet. Vilade sedan en halvtimme till med en väderoptimism och vetskapen om att regn kan sluta.

Frukost på Hogården. Som ni ser utanför fönstret vill man gärna dröja sig kvar.

Det hade det inte gjort när jag vaknade men det var hög tid att ge sig av. Upplevelser väntade. Mitt första mission var att kolla in Laggarpsgrottan. Rolf trodde det skulle bli svårt på egen hand. Detta faktum gjorde mig än mer taggad. Slutet av vägen. Vänster in i hagen innan det sista huset. Hur svårt kunde det vara. Fanns en plupp på Google maps också. Nåja, visserligen utanför väg eller stig, men ändå. Först tog jag fel riktning och jobbade mig över stock och sten till jag visste var jag befann mig på kartan. Sen hittade jag det sista huset och gav mig in på rätt ställe. Det fanns berg. Ett bra tecken om man är på grottforskningstur. Fanns dock rätt många berg och stora stenar. Dolda pärlor i all ära, men de är rätt svåra att hitta. Traskade runt i närmare en timme, vilket resulterade i vattenfyllda skor och att jag gav upp. Irriterande. Jag brukar inte ge mig.

But well. Jag ville även hinna mer denna dag. Tog mig i riktning Ulrika. Det skulle vara 30 km och säkert skulle jag hitta något kul längs vägen. Redan efter 8 km kom jag till  Pålsbo ängar som har Östergötlands artrikaste ängsmark. Slumrande nu, men helt säkert sprudlande och grannt på sommaren. Men passade bra för att stanna till och äta en bulle från gårdagen trots det annonserade höstrusket. Faktum är att det dessutom hade slutat regna. Sedan följde kilometer efter kilometer av landsväg. Även om jag hade lockats av att lifta en bit hade det varit omöjligt. Det var liksom ingen trafik. En tant som kom gående såg lika förvånad ut som jag över att stöta på en levande själ. En sak hände dock. Vid sjön Öjaren kom jag förbi Trollsmedjan. Ett par stora byxor var fastspikade på fasaden och när jag tittade in genom fönstret verkade det var en salig blandning av grejer. Googlar man Trollsmedjan får man dock enbart träff på en smidesskylttilllverkare utanför Örebro. Text på en whiteboardtavla vittnade dock om att den 14 nov ska det bli julmarknad med bjudning på glögg och pepparkaka.

En del kanske undrar hur det känns att springa ensam där ute på landsvägarna. Jag skulle svara rätt trivsamt. Just dessa dagar behagliga tio grader. Höstlöv i sprakande färger. Tid för sina egna tankar. I mitt fall handlade de mångt och mycket om sorgen men också hoppet kopplat till förhoppningen om att bli förälder. Om att hitta motivationen till träning och var den i detta nu ska leda och en motivationsfaktor var just att vara ute på detta löparäventyr. Jag lyssnar även mycket på radio. Lokalradio P4 Östergötland. Ett inslag handlade om ovanliga iakttagelser i vårt län. Någon hade sett en fjälluggla i Mjölby och en annan en meteor över Vättern i Motala. Den senare ville ha bekräftat om han var den enda som sett den. Vill minnas att detta skulle ha varit nyligen. I höjd med Pålsbo ängar blev jag via denna radiokanal upplyst om en världsmästarinna från Boxholm som nyss klarat att vara under vattnet i över sex minuter. Sådana saker. Precis innan jag var framme i Ulrika dök ännu ett naturreservat upp. Jag vet inte hur det är i andra län, men vi verkar ha oändligt av dem.  Ycke hette detta och urskog är grejen.

Och vet ni. När jag kom fram till Ulrika började solen titta fram lite mellan molnen. Först en liten hembygdsgård och en informationsskylt som meddelade att i Ulrika är allt möjligt. Ett trevligt par stannade till. Jag fick veta att på lördag är det rally som går förbi och ljust i minnet är de dagar då det för många kända Midnattsrallyt gick förbi här under en av de långa etapperna. Längre bort på gatan är en indier på gång att skapa en företagspark och det skulle även finnas butik med café. Kände att jag fick en fin känsla direkt. Kyrkan som byggdes på 1700-talet med stöd av drottning Ulrika Eleonora gav orten dess namn och sticker ut med sin rödmålade träfasad och tillhörande klocktorn. Jag rastade lite i det spartanska cafét som hörde ihop med lanthandeln. Tyckte det luktade märkligt och insåg snart att det var jag som stank. Löpning i fuktigt väder skapar inte de bästa odörer.

Måste vara ett lyckligt barn som bor här i Ulrika.

11 kilometer till Öna kulturreservat. Inte naturreservat utan här vill man spegla ett gammalt samhälle levande på jordbruk för efterlevande såsom oss. Den ligger djupt inne i skogen och kännetecknas av nästan ofattbart magra förhållanden och är ett pedagogiskt exempel på hur livet kunde gestalta sig i en fattig skogsbygd fram till början av 1900-talet. Platsen ligger på en udde invid Stensjön och utgörs av små timrade stugor och ekonomibyggnader. Jag kom dit när klipporna glänste av fukt i strålarna från solen som trängde fram. Bara jag var där. Helt magiskt. En riktig pärla i vår landsbygd då som nu och året runt.

Öna. Ni måste dit. Finns digitala vandringar så du kan uppleva detta när som helst och hur som helst.

Klockan var nu 16:00 och jag ville absolut inte missa min sista planerade destination. Dit var det 25 km. De stängde 17:00. Med andra ord. Helt omöjligt löpandes. Björn fick komma till undsättning. Förklarade var jag var. Något gick fel i kommunikationen. Men efter att jag pinnat på och han lokaliserat mig blev jag upplockad och 17:58 körde vi upp på gårdsplanen till Löt gårdsmejeri. Puh. Men Terje hade ingen brådska och visade oss de glada getterna och vad som produceras av dess mjölk. Innovativa varianter av bland annat smör, crème fraiche och ost. Vi fick frikostigt smaka och såklart gjorde vi inköp av både det ena och det andra. Det är inte bara vi som gillar produkterna, Löt levererar till de finaste krogar och finns med som del i nobelmiddagsanrättningar. Dessutom arrangeras det ostprovningar på gården. Och vill man inte åka hit för egen maskin så finns godbitar att tillgå hos Norins ost i både Norrköping och Linköping.

Jag hann till Löt. Och hade vi inte haft en middag i Önnebo som väntade hos Björns dotter hade vi nog stått kvar där än. Terjes entusiasm över ostarna och hantverket kopplat till dem smittar av sig.

Som alla äventyr så har de ett slut. Detta slutade efter 63+50 km löpning. En kavalkad av upplevelser i vårt fina Östergötland. Det femte äventyret kompletterade de andra fyra och lämnar inte många vita fläckar på Östergötlands karta. Alla platser finns där ute för dig att besöka. Kolla in mina rutter och planera din egen. Till fots, cyklandes, med buss eller bil. Och det är alltid säsong för upplevelser. En decembermorgon tog vi första tåget till Kimstad. Snöpulsade med pannlampa till solen gick upp i Vånga och dovhjortar korsade vår väg. Efter 48 km var vi framme i Finspång. Jag har aldrig varit så glad över att komma fram till Finspång. Men det är en helt annan historia och äventyr. Ge dig nu ut på ditt eget. Östergötland ligger där och väntar framför dina fötter.

Rutt dag 1: https://connect.garmin.com/modern/activity/5708503304

Rutt dag 2: https://connect.garmin.com/modern/activity/5712668362

Boställets vedugnsbageri
Linnefors krukmakeri
Linnefors korgar
Pensionat Hogården
Ycke. Ett av alla fantastiska naturreservat i Östergötland.
Spanar efter upplevelser i Ulrika.
Ulrika kyrka
Löt gårdsmejeri

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *