Bråvalla

I helgen var det Bråvalla. Sjukt coolt att så många världsartider infann sig på vårt gamla flygfält i Norrköping. För min del började festivalandet redan i onsdags då jag hade beslutat mig för att jobba som volontär. Lönen var ett tredagarspass samt ett mål mat i samband med arbetspassen. En bra deal och samtidigt en rolig erfarenhet tyckte jag. För att få ut en maxad musikupplevelse samtidigt som jag jobbade hade jag anmält mig till gruppen som skulle syssla med säkerheten vid scenerna.
Då det inte fanns så mycket att vakta dagen innan artisterna hade anlänt skulle vårt första pass göras inom miljöområdet. I min grupp var vi 40 personer i varierade åldrar och stilar. Hörde bland annat en kille prata om att han kände sig obekväm om han inte fick gå runt i sina sjuttiotalskläder, vilket han gjorde, och en annan lyckades jag värva till Tjalve. Vi fick åka till miljöstationen på en släpvagn dragen av en golfbil och blev tilldelade krattor. Medan en del placerade ut soptunnor och andra grävde upp skräp från förra året städade vi det lilla som hunnit skräpas ned på volontärcampingen. Jag gick runt och jobbade med en tjej som ville vara kille och precis hade gått igenom hela processen innan hormonbehandlingar och operationer skulle påbörjas. Eftersom det inte fanns så mycket skräp att plocka åkte släpvagnen vidare med oss till entrén där kön redan var lång för att få sitt armband och kunna börja sätta upp tälten i det ordnade kaos som bildas när 40000 personer ska campa på ett fält utan en tilldelad plats. Ute på området var det mycket som skulle ordnas inför öppnandet och när massor av tyskar springer runt och pratar i walkie talkie anar man att det är något stort på gång. Från Bråvalla cyklade jag till Friskis där jag hade en inspirationsföreläsning med efterföljande coaching. Det blev min enda lilla runda denna egentligen träningsfria dag.
Eftersom jag ändå ville träna trots festivalandet fick jag helt enkelt ställa klockan på 05:00 i torsdags. Sprang Eksundsvarvet med omväg och efter 20 km mötte jag upp Elmina inne i stan. Det är inte ofta jag har sällskap på mina ultrapass men nu fick jag trevligt sällskap runt Ensjön och efter att ha lämnat henne sprang jag till Friskis där jag hade glömt min datorladdare kvällen innan. Det blev sammanlagt 50 sega kilometer men jag hade ingen tid att tänka på det för efter en snabb dusch cyklade jag upp till Bråvalla igen. Nu hade festivalen börjat på riktigt och det fanns scener med artister publik framför att vakta. När Markus Krunegård skulle gå på som första akt lyste dock massorna med sin frånvaro. Endast två förvirrade tjejer stod framme vid scenen och vi fick reda på att det var strul med biljettbytet mot de moderna armbanden med chip. Efter 30 minuter var problemet löst och folket sprang likt ett kosläpp över ängen och fyllde på framför scenen. Markus kunde börja, han levererade i klass med den Norrköpingsson han är och gjorde samtidigt ett statement mot Sverigedemokraterna. Bra där.

Solen fortsatte att lysa, människorna var taggade och man blev glad i magen när Den Svenska Björnstammenintog scenen med en dekor som såg ut att ha varit skapad av några dagisbarn. Med fiol, hål i strumporna och blå shorts genomförde de en av de bästa konserterna under festivalen. Ron Pope hade jag ingen aning om vem han var men tycker att det var en trevlig dos musik som avslutade dagens jobb. Sedan var det hopp och lek för min del som började med att jag kollade in Dropkick Murphys för att folk sa att jag borde det. De körde någon slags punk och spelade säckpipa. Det var drag på scenen men trots det gick jag och åt efter några låtar. Sedan gled jag runt på festivalområdet och gjorde sådant man gör på festival vilket bland annat är att äta churros och träffa folk man känner och inte känner. Det fanns även ett tyst disco där man hade hörlurar med musik och fick en manual med teckenspråk man kunde kommunicera med. Hade dock varit roligare om folk hade haft olika musik i hörlurarna. Framåt kvällen hade jag hittat Tjalvegänget och vi tittade på Lana Del Rey.Trots att hon tuggade tuggummi, rökte och verkade lite allmänt borta lyckades hon sjunga väldigt fint. Men vi tror inte det var kaffe i pappersmuggen hon drack med sugrör ur. Sedan var det dags för Iron Maiden vilket tydligen skulle vara väldigt speciellt. Lyssnade två låtar och sedan försökte jag och Nina ta oss så långt bort som möjligt dit man inte hörde oljudet. Planen var att se Belle & Sebastian innan vi åkte hem. När det började insåg vi att vi hade stått och väntat vid fel scen för plötsligt brast M.I.A. ut i en enligt recensenterna kakofoni av gnissel, hysteri, grafik och dans. Denna sena timme var vi dock inte sugna på detta utan cyklade hem och sov.

Första akten var Petter tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester. En fantastiskt mäktig kombination men när det började regna efter 25 minuter flydde orkestern och lämnade Petter kvar på scenen. Då kom det in en annan rappare och de fortsatte tillsammans konserten medan regnet tilltog och scenen blåste sönder. Åskan mullrade, blixten slog ned men killarna fortsatte ända till en scenarbetare handgripligen motade bort dem och stängde av ljudet. Vi visste det inte då men blixten hade slagit ned på campingen och träffat en kille och flera runt omkring. Störtskuren fick folk att vända hem och byta till torra kläder och på webbsidor och i sociala forum kunde man läsa om den tragiska händelsen och ingen visste om killen var levande eller död. När vi kom tillbaka hade ovädret avtagit något och musiken var igång på scenerna. Daniel Adams-Ray skapade åter festivalstämning och fick många att dansa på den blöta asfalten. När Petter plötsligt gjorde honom sällskap var stämningen på topp. Efter detta åt vi festivalmat innan Movits! bjöd på skönt gung. Bytte sedan snabbt scen för att jag ville se The Kooks som jag lyssnat mycket på den senaste tiden. Trevlig britpop där publiken kunde sjunga med i de flesta låtarna. Försökte sedan hitta kompisarna igen men när det inte går att ringa och det tar 30 min innan ett SMS når fram blir det grund till många missförstånd. Gav upp och tittade istället på The Hivessom sig bör på festival. De drog av en grym show och det var svårt att inte ryckas med trots att jag på förhand hade bestämt att jag inte gillar dem. Hann även gå förbi halva konserten med Mando Diao innan det var dags att börja jobba. Sångaren verkade lite borta och sprang runt med vätskeryggsäck och guldkrans i håret. När jobbpasset började vid halv elva hade jag oturen att hamna i ena entrén fast på vägen dit gick vi förbi Veronica Maggio och fick se Håkan Hellström hoppa fram och då kändes inte livet så hemskt. I entrén fanns det inget att göra så vi stod mest och frös. Vid midnatt i regn är det inte så många som är på väg in på området. Vi kastade lite paraplyer och drog kravallstaket. En av volontärerna smet men jag tänkte att plikttrogenhet lönar sig. Jag hade rätt, och blev flyttad till konserten med Panda da Panda där jag såg till att folk inte klättrade upp på stolparna som höll uppe tältet. En rolig konsert där de halvgalna killarna stundtals sköt pilbåge och hoppade runt i bara kalsongerna på scen. Vid halv tre hade det redan börjat ljusna och jag cyklade hem och som tur var hade killen överlevt blixtnedslaget.
På lördagen gick jag upp skapligt för att hinna med lite träning. Det blev Ensjön runt på lätta ben som mätte en halvmara eftersom jag sprang direkt hem till Nina som hade bjudit in till brunch och förvärmning inför dagens festivalande. På vägen genom Hageby sprang jag förbi två alkoholister. Kvinnan i sällskapet skrek heja och att jag inte tar henne på 7,2. Jag är rätt säker på att jag spöar henne på distansen men kanske inte när det gäller att dricka starköl på 7,2 %. Cosmopolitan är sällan min återhämtningsdryck men så blev det denna dag. Ger lite mer glamour i tillvaron. Blev dock inga mängder eftersom jag skulle hem och duscha och inställa mig inför det sista volontärspasset. Det pass som låg sämst och skulle täcka upp nästan hela kvällen. Klädde på mig varma kläder, regnställ, kängor och cyklade upp till området. Innan jag började hann vi se Laleh en stund och det gav energi och värme för hela kvällen. Hon är så fantastiskt den tjejen. Denna dag var det mycket viktigt att komma till rätt scen och jag hade turen att göra det. På väg dit hann vi se början på Otto Knows som är en DJ och även om sådan musik inte är min grej blev jag imponerad över showen med bildspel, ljus och fyrverkerier. Först ut på jobbpasset blev det indiepop med Bastille där sångaren inte bara var snygg utan även sjöng bra. Ett band jag inte visste att jag gillade och sådana upplevelser är en av de bästa sakerna med festivalande. När scenen bredvid tog över fick jag stå i regnet och vakta ett torn men fick samtidigt en dos av Bad Religion på håll. Var kul att höra 21 century digital boy och bli förflyttad tillbaka till gymnasiet. Vid halv nio blev det action på vår scen igen. Fast man kan nog inte kalla det Melissa Horn bjöd på för action. Men jag gillar det. Eller som hon sa, välkomna alla glada, och för er som inte är glada har ni kommit till helt rätt scen. I pausen hörde viOffspring beta av sina hitlåtar och det var coolt att se det upplysta folkhavet på avstånd när det hoppade i takt till musiken. Timmen innan Kanye West gick upp på vår scen var det redan fullt med folk som väntade. För första gången på mina pass skulle det bli något att göra. Fram till dess hade jag bara stått still och lyssnat på konserter från min plats på första parkett i det högra diket. Den mystiske killen som körde halva konserten i en huva täckt av små speglar fick igång publiken. Jag frågade om en hyperventilerande tjej behövde hjälp men hon meddelade bara att detta var hennes största idol och sedan började hon gråta. Crowdsurfing, människor sittandes på axlarna och brajrökande publik var det som sysselsatte oss. Det var häftigt att se hur en ensam kille på scen kan få en folkmassa så exalterad. Efter midnatt när han var klar var jag rätt trött efter en lång helg. Kvitterade ut mina 500 kr som jag hade fått lämna i pant för att få jobba och cyklade hem.

Ställde ändå klockan på åtta och sprang de tolv kilometrarna till Ågelsjön för att ansluta till starten av Tjalves långpass. Det gick ännu lättare än gårdagen, och det kändes som att formen var tillbaka. Mötte de andra vid parkeringen och tillsammans sprang vi 22 kilometer på skogsstigar och grusvägar. Backarna man får ta sig an vid Ågelsjön ger lön för mödan för uppe från klipporna är det fantastiskt fint. På eftermiddagen åkte vi till Östra Husby för att titta på folklustspelet Samling vid pumpen. Här fick alla från bygden vara med oavsett om man kunde sjunga eller agera. Men det var också det som gjorde det så roligt. Kring den uppbyggda bensinmacken fick vi se ett drama från 1967 utspela sig och i pausen fick man en hel påse med fika. Dessutom hade de till vår glädje Stadsloppets medalj från förra året som rekvisita. De stora världsartisterna på Bråvalla som gästat Norrköping kändes plötsligt väldigt avlägsna. Men det är sådant jag gillar. Kontraster. En fantastisk helg i min älskade stad.