23 toppturer varav en med bandvagn

Under dessa veckor roar jag mig med svenska lopp på trail. En väldigt trevlig sysselsättning som gjorde att vi vid halv nio i söndags stod vid foten av Hammarbybacken. Jag hade föreställt mig snöpuls såsom på loppets hemsida men så var det inte riktigt denna dag. Men ett väldigt bra löparväder. Några plusgrader och solen som skvallrade om att den kanske skulle komma fram en sväng. Dessutom ganska torrt i backen.

Men allt detta kunde förändras. Vi hade en lång resa framför oss. En lång klättring. 22 varv för oss som skulle springa hela distansen. 12 för de som skulle ge sig vid dryga hälften. Efter dessa varv skulle vi ha tagit 1885 meter i höjd. Bara tre hundra meter lägre än Kebnekaise. Jag är inte stark i backar. Men kanske en anledning om någon att just testa detta. Lets do this. Klockan nio var vi iväg. Men stavar. Skulle man ha det. Tydligen en bra grej eftersom hälften av alla 120 startande verkade vara utrustade med ett par. Ja ja de skulle bara vara ett störande moment på vägen ned. Intalade jag mig där och då.

Ni vet hur det är. Klart man försökte springa upp första gången. Det blev också den sista. Kändes inte som någon bra taktik. Sedan en lång nedförslöpa. Det gillar jag. Den skulle jag ha att se fram emot 21 gånger till. Vid foten av backen fanns ett fint bord med all möjlig energi och ju fler varv vi sprang desto fler anslöt sig bredvid som hejarklack. Man fick inte glömma att varvstämpla med sin SI-pinne så som i orientering. Sedan började klättringen igen.

Andra varvet var det spurtpris från foten upp till toppen. Nu är det jul igen skrev vi glatt åt de som spänstigt kämpade sig snabbare uppåt än oss. Jag hade dock nästan tappat tron på jultomten och att världen någonsin skulle bli platt igen. Skrev ändå upp ett par stavar på den mentala önskelistan inför jul. Verkade ändå vara rätt bra att ha. Backen satt sig rätt snabbt i benen. Många frågade mig om bästa tipsen i detta lopp vilket jag tyckte var lite humor. Jag var nog den med sämst koll. Men jag blev mer och mer varse hur man skulle göra efter ett par vändor. Gå. Definitivt. Med hela benen. Inte bara jobba med vaderna. Stora sjumilakliv. Inte ens jogga i den lilla utplaningen på mitten. Men det fanns ändå de som sprang och dessutom fort. Linus hann varva mig hela tre gånger innan han gjorde en storstilad målgång på loppet om halva distansen.

Att vara i denna skidbacke var trevligt när allt kommer omkring. Väldigt socialt. Man fick verkligen möjlighet att aktivera sin sätesmuskulatur vilket vi löpare behöver träna på. Jag utarbetade som sagt en backteknik som funkade. Fick till och med höra att den anammats av andra på vägen upp. Och ni förstår ju att när vägen upp blir till en adventsfika, då är det himla mysigt. Få med sig en kopp kaffe och en lussekatt på färden kan kanske vara en av de bästa energimetoderna som finns. Eller när en vän springer ikapp med en kopp varm choklad. Och i slutet, när en annan vän sticker till dig en påse med hembakta pepparkakor och en lussekatt i en påse med texten persfika. Då är det fint. Personbästa med fika därtill. Klart att det blev pers. Jag hade ju aldrig gjort detta innan. Och döm av min förvåning när det blev styrkepromenaden uppför jag såg fram emot mer än löpningen nedför.

Jenny hade hunnit varva mig en gång. Men jag blir så gärna omsprungen av denna glada och starka kvinna. Synd bara att vi inte hann prata så mycket under loppet. Men det blev mycket häng med andra gamla och nyfunna löparvänner. En kille iklädd jacka med texten Luleå kajakklubb sprang om mig. Han hade fattat grejen. Kajakhöfter. Precis det jag fick lära mig av löpargurun Fredrik Zillén för några veckor sedan. Trycka fram höften i steget som när man paddlar kajak.

Stämplade in efter 22 vändor fast dubbelkollade att det hade gått rätt till. Jodå, jag hade inte blivit yr i huvudet. Trots att jag inte hade några hallonbåtar i fickan. Men klockan hade inte hängt med i svängarna. 41 km. Ännu ett ultrafusk tänkte jag först. Men icke. Klockan förstår inte det där med förflyttning i vertikalled. Kunde pusta ut. Hallonbåtar undrar ni nu. Vad snackar hon om. Det var nämligen så att ett tips från arrangörerna var att ha 22 st godisar varav man skulle äta en per varv för att hålla ordningen på sitt lopp.

Nu skulle man ha kunnat fortsatt med temat lussekatter och varm choklad i soffan. Regnet hade kommit på slutet och svetten kylde. Men vi hade andra planer. Logistiken löstes av en ultravän som erbjöd en varm dusch och en bananwrap. Sen iväg. Till Borlänge. Vi hann precis in på Romme alpin för att få oss en slurk glögg innan en bandvagn skulle ta oss upp på toppen. Som tur var skulle inte gänget bestående av fulla ryssar köra utan en kille av yngre modell som inte visste om vi var seriösa när vi sa att vi var livrädda för att åka bandvagn. Resulterade i tydliga instruktioner gällande stroppar att hålla i, spypåsarnas placering och funktion av nödknapp. Detta var dagens 23:e topptur men var glad att den fick bli sittandes. Var en bit att åka genom skogen, eller rättare sagt på konstsnön kantad av skog. Men julkänslan infann sig denna första advent och vi blev mottagna av en jultomte i toppstugan. Gav min önskelista bestående av stavar och en plattare värld till honom. För kanske var han på riktigt. Julbordet levererande och godast var den blåbärsrökta flanksteken. Perfekt att få äta ett fint julbord på toppen av en skidbacke efter dagens utmaning.

Innan jag somnade läste jag ett kapitel ur Niklas Natt och dags roman 1793. Den utspelar sig på Stockholms söder i slutet av 1700-talet och en avrättningsscen sägs utspela sig på just Hammarbybacken. Känns opraktiskt att gå ända dit upp. Jag googlade. Men vår springbacke visade sig ha fått sin höjd av schaktmassor som lagts på i omgångar under 1900-talet och nu senast 2007 i samband med bygget av Hammarby sjöstad. Fast jodå, den gamla galgbacken existerar, en minnesskylt dryga kilometern från söndagens tävlingsarena vittnar om det.

23 backar varav en i bandvagn i all ära. Det tog för mig lite över fyra och en halv timme. Lite mer om vi räknar in bandvagnsfärden. Men vet ni, det finns de som är långt mer hardcore än så. Jag tänker på Johan Steene, numera världsrekordhållare i backyard ultra efter hans fantastiska lopp för några veckor sedan när han sprang nästan 46 mil på 68 timmar. Han vet hur man blir stark. Genom att träna i Hammarbybacken typ ett dygn. Ett dygn. Upp och ned, ned och upp. 104 gånger. För att ta lika mycket höjd motsvarande Mount everest. Ballerinakex i varvningen. Kötta på. Just nu pågår en omröstning gällande årets prestationer – in och rösta på Johan tycker jag: https://trailrunningsweden.se/alla/rosta-pa-arets-traillopare-och-arets-prestation/

Och om ni inte testade några vändor i Hammarbybacken i söndags – kolla in loppet och planera inför nästa år: https://www.hammarbyalpin.se/

Fast det är ju jättelångt dit, så ett tips är att spana in ett fint lopp på ultratrail redan i mars: www.ursvikultra.se

Som om inte detta vore nog behövs två saker till för att toppa 2019. En fantastisk löparresa till Liechtenstein med traillopp i alperna 14-18 juni med Löparäventyret som just nu har några platser kvar: www.loparaventyret.se/resor och en njutbar Ultra på ca 44 km mellan matproducerande gårdar på Vikbolandet den 10 augusti: www.vikbovandan.se (Vid anmälan till VikboVändan erhåller man dessutom 50 kr i rabatt på anmälningsavgiften innan den 31 dec genom koden ”femtio”).