okt
Var och varannan man stöter på nuförtiden verkar vara från Erbil. I tisdags förmiddag skulle jag skicka en väska till Kina. Man tänker att ett troligt scenario är att man går till kiosken där man hämtar paket och tänker att man även kan skicka paket därifrån. Detta ska man inte tro. Först var man tvungen att ha betalat och gjort klart allt på internet. Jag hade 15 min innan bussen som skulle ta mig vidare till Arlanda gick och väldigt mycket packning. Den vänlige mannen från Erbil lät mig lämna grejerna i kiosken så jag kunde springa till Hemköp. Killen vid disken hade hela dagen på sig. Det hade inte jag. Fick lägga ned projektet. Mannen från Erbil lovade mig att sköta postandet av väskan. Jag går in och betalar på tisdag. En vänlig människa. Good vibes. Kommer bli en bra resa.
Busschauffören var mindre vänlig. När bussen kommer upptäcker jag att jag har glömt mitt SL-kort. Laddar hem appen och har nästan köpt klart biljetten då jag går på. Men hon vägrar köra. Hon vägrar köra trots att en vänlig tjej köper en biljett åt mig. För det är ju inte jag som har köpt den. Av ren princip vägrar hon åka därifrån. Alla i bussen himlar md ögonen. Någon tittar stressat på klockan. Medan hon håller en moralpredikan i högtalarsystemet hinner jag köpa klart min biljett och hon kör iväg, om än motvilligt. Då ville jag iväg från sura busschaufförer och mot varmare breddgrader. Både med tanke på vädret och förhoppningsvis människors humör.
Det är alltid så spännande när man ska iväg på äventyr. Vad man ska få uppleva. Vilka man ska få träffa. Vad man ska få äta. Det spännande började redan inne på terminalen. Vid en bänk såg jag något som liknade mina medresenärer. De som skulle på resa med Löparäventyret denna gång. Ett gäng på åtta personer varav jag kände fyra sedan tidigare. Sociala människor visade det sig då stämningen direkt blev hög när vi hittade ett bra häng i några skinnsoffor på en restaurang nära gaten. På flyget fick jag sitta bredvid en kille som hade tappat bort sin flygbiljett och fått köpa en ny. Dessutom hade han tappat 400 Euro i Paris och missat färjan till den 48-timmars kryssning han hade tänkt åka på. Men han var glad ändå. Han hade bland annat hittat ett par fina skor och en tröja i en affär i Gamla stan till sin bror. Men när vi började prata om hans hemland, Iran, började tårar trilla nedför hans kinder. Det är då man får perspektiv på saker och ting.
Fyra timmar på Istanbuls flygplats. Vad gör man. Äter turkish delight i taxfreeshopen. Sedan vill man inte tänka på socker igen. På lång tid. När vi skulle gå på planet till Erbil hade en man fel biljett. Han började argumentera emot och frågade om tjejen bakom disken var ny på jobbet. Sen fick han gå på. Stämningen i transferbussen var normal. Varför skulle det inte vara det. Men man tror att det ska vara annorlunda när man är på väg till närheten av krigszon. Planet tog en runda ute på flygplatsen och sedan tillbaka till gaten igen. Tekniskt fel. Men vi blev inte mer än en halvtimme försenade och vid halv tre på natten landade vi i Erbil. Allt var lugnt och taxin gled genom natten till vårt hotell. Vårt rum visade sig vara en lägenhet. En stor lägenhet. Somnade direkt.
Frukosten på morgonen hade det mesta man ville ha och det starka kaffet gjorde att krafterna kom tillbaka trots för lite sömn. Ytterligare en man som kommit dagen innan anslöt sig till gruppen. Nu var vi nio svenskar. Vår guide Hardi hämtade oss med buss och sittandes på de inplastade sätena åkte vi till citadellet. Erbil är en av de platser i världen som har varit befolkat längst tid utan uppehåll. Sedan 6000 år fKr. Vi gick in en hamam, ett bad, som byggdes 75 år eKr och var i bruk fram till 1986. Det var inte många turister i kvarteren och innanför murarna bor det ingen, förutom en familj som fått specialtillstånd. Men inne på textilmuseet var i alla fall förutom oss en dagisklass. Fröknarna hävdade att barnen tyckte det var jättekul att titta på mattor. Men en flicka grät redan. Fast både Göran Hägglund och Carl Bild såg riktigt intresserade ut på de bilder som satt uppsatta på väggen. Sedan gick vi ned till den stora basaren och dess vindlande gångar med affärer. Shoppade nötter, frukt och insöp atmosfären. Jag älskar detta. Spännande saker överallt. Stora fiskar, sötsaker i alla dess former, människor i traditionella kläder och så alla dofter. När vi satt på en uteservering kom ett kurdiskt TV-team förbi och ville ha med oss i dagens sändning. Lunchen intogs på en traditionell restaurang och det var ingen ände på faten som bars in med grillspett, grönsaker, ris, bönor och bröd. Sedan såg vi fram emot häng vid hotellets pool. Poolen visade sig dock ha tömts i början av oktober. Fail. Men vi lyckades förklara för dem att det egentligen var solen vi ville åt och inte en otempererad pool. Men de ville absolut städa där ute. Blev en välbehövlig powernapdär ute innan eftermiddagens jogg i Sami Abdulrahman park. Där fanns en tartanbana som mätte 1,5 km. Toppen. Det tyckte inte bara vi utan farmödrar, barnfamiljer och andra löpare. Vi körde några varv och en liten intervallvariant. En kille tyckte det såg kul och anslöt sig till upplägget. På kvällen åkte vi till Iskan street där pulsen är hög på kvällen. Vi gick längs gatan och förbi långa rader av tedrickande vattenpiperökande män fingrandes på sina radband, vagnar med grillad mat och annat spännande utbud. Det är här Erbils människor umgås på kvällen. Männen i Erbil. För vi såg inte en enda kvinna bland alla solrosfröskalspottande killar. Vi gick till en restaurang där vi direkt blev visade till det innersta VIP-rummet. Men det verkade dötrist. Vi ville ju sitta bland folk. Vi tackade för vänligheten och hann knappt sätta oss bland alla andra innan hela bordet täcktes av skålar och fat. Detta visade sig bara vara förrätten. Det var omöjligt att äta upp. Det kändes ändå lite bättre när vi fick berättat för oss att det mesta av den överblivna maten packas i lådor och transporteras till behövande människor. Paltkoman infann sig snart igen och botades genom ett häng ute på gatan med turkiskt kaffe och baklava. Riktigt god baklava. Ja vi var trötta och efter en hisnande fart i taxi är vi nu tillbaka på hotellet där vi i princip är de enda gästerna. Vi har fått vara med om mycket. Vi är på löparäventyr.
Det känns inte som vi är nära ett krig. Inte det alla minsta. Men det är lätt att luras av en fasad. Det är lugnt i Erbil. Det råder ingen tvekan om det. Men spåren efter tidigare svårigheter finns. Om man åker ut i närliggande byar. Där svämmar det över av bilder på martyrer som dött i kampen mot IS. För bara två år sedan var IS 15 km från Erbil, fast kom inte längre. De tedrickande människorna bredvid oss var fullt medvetna om detta. Vi har bara fått det berättat för oss. Därför är det svårt att förstå när man sitter en ljum kväll i Erbil och njuter av en dag full av intryck och möten med vänliga människor. Vi har det väldigt bra. Väldigt bra.
