100 km med risk för att bli skjuten

Ofta undrar människor hur man pallar att springa 100 km utan att dö av tristess. De undrar vad man tänker på men utgår också från att man hinner se mycket längs vägen som gör att tiden går. När man då berättar att tävlingarna ofta sker på varvbanor tycker de man är ännu knäppare än vad de tyckte från början. Men faktum är att varvbanor är bra om man vill springa fort och sätta någon form av rekord. För man vet att man kommer förbi sitt energibord varje varv och där står de grejer man vill eller måste stoppa i sig för att orka.

I Norrköping den 13 juli kommer SM 100 km gå på en 2 kilometer lång bana i Skarphagens bostadsområde. Förhoppningsvis kommer folk sitta i sina trädgårdar och heja, precis som de gjorde i höstas när vi sprang VM i Holland. Jag hoppas de sitter där och förundras över att vi ska springa 50 varv i deras kvarter. Helt frivilligt.

I onsdags sprang jag sju varv på banan i det tempot jag ska hålla under tävlingsdagen. Det är en bra bana. Platt. Inga särskilt skarpa svängar. Passering i start och målområdet två gånger där det kommer spelas musik. På ett ställe kommer ångtvättbilen duscha deltagarna. Det kommer bli bra. Sju varv betyder att jag skulle ha 43 kvar att springa. Det är ett par stycken. Men det kommer bli kul. Tillsammans med er. Glöm inte att anmäla dig. Alla kan vara med. Elitlöpare som motionär och för de som tycker 50 varv känns lite mastigt kan man även få springa 50 kilometer.

Borta vid skogen som man ser från banan lät det som fullt krig under träningspasset. Man hör alltid skott från skjutbanan även när man är och springer på Borgsmo IP i närheten där lag-SM kommer gå av stapeln, även det den 13 juli. Efter mitt pass på tävlingsbanan åkte jag dit, för det var inte färdigidrottat för dagen. Jag skulle nämligen få prova en ny sport. Springskytte.

På vägen framför mig hade jag en polisbil. En polisbil som åkte väldigt snabbt på grusvägen. Jag funderade på om det inte var skytteövning utan ett riktigt krig jag hade hört med tanke på hastigheten. Men polisbilen fortsatte och jag åkte in till skyttebanan. Där hade deltagarna redan börjat skjuta in sina gevär. Det innebär att man skjuter på en tavla medan man från en medhjälpare med kikare får instruktioner om hur man ska skruva in siktet.

Sedan var det min tur. Det rök om skotten när man laddade om. Coolt. Som en riktig cowboy. När alla var klara blev vi uppdelade i två lag. Vi var en man kort och av någon anledning ville killarna i mitt lag att jag skulle dubbla. De var lika lite övertygade som mig om att det var en bra idé när de fick redan på att jag aldrig skjutit tidigare. Min strategi fick bli nybörjartur. Springbanan var ca 500 meter och den första killen lade av som en riktig sprinter, vilket dock gjorde att han inte träffade så många av de sex svarta hålen och fick springa ett antal straffrundor runt några koner på gräsmattan. För mig gick det sådär. Träffade inte med ett enda skott och kände mig mest som en belastning för laget. Utarbetade en ny taktik. Tog ett djupt andetag innan varje skott och på den tredje rundan sköt jag faktiskt fem av sex och skuttade lyckligt runt på endast en straffrunda.

Det var roligt att få testa på denna sport och båda lagen fick pris. Från skjutbanan bredvid hördes fortfarande skott. Mycket tuffare skott. Det var poliserna som övade och det lät nästan som de kastade handgranater. Båda banorna ligger nära SM-banan. Men det är lugnt. Ingen kommer bli skjuten även om det låter som kriget är nära. Större risk att ni tröttnar på att se grannarnas gröna soptunnor femtio gånger. Vi ses i Norrköping.

http://www.smfriidrott.com/tavling/sm-100km-2016

Men akta er för att ställa upp i cykeltävlingar:

https://www.youtube.com/watch?v=XnPUe80oBZw&feature=youtu.be