Wir sind Berliner

Så var det dags igen. Berlin. Som jag hade längtat. Som vi hade längtat. Förra torsdagen duggade det på kvällen när bussen rullade in på stationen. Men kunde det vara vår buss. En dubbeldäckare med LHC:s logga. Vi skulle springa. Inte spela hockey. Men sannolikheten att Wärnelius hade flera bussar utsända till Norrköping vid denna tidpunkt var inte stor. Det var vår buss och till vår lycka en med 75 säten. Det skulle bli en bra natt på väg nedåt kontinenten. Eget säte för alla resenärer. Efter färjor och några timmar på autobahn var vi framme och jag hade inte gått ut med falsk marknadsföring. Vi mötte våren i Berlin. Bokstavligen. Men först gick vi in på mässan för att hämta nummerlapparna. Kön var av rang men den tyska organisationen gjorde att vi snabbt slussades fram och snart därefter var vi på hotellet som låg vid Hauptbahnhof.

Eftermiddagsjoggen skedde i två grupper och vi sprang bland annat längs en del av originalmuren, i Tiergarten och genom Brandenburger Tor. Vid Potsdamer Platz finns ett gigantiskt område med lika gigantiska stenar där man kan gå bort sig som i en labyrint. Det är ett minnesmonument över Europas mördade judar under andra världskriget. Jag ledde min grupp sakta joggandes genom det. Men det dröjde inte lång tid innan vi hörde. Raus. Verboten. Halten. Ordningsvakten var inte nöjd. Men vid närmare eftertanke är det inte helt korrekt att springa genom ett gravmonument. Jag förstår det.

Eftermiddagsjogg längs ett stycke originalmur.
Eftermiddagsjogg längs ett stycke originalmur.
Att befinna sig på gräsmattan framför Riksdagen är obligatoriskt under ett besök i Berlin. Historiens vingslag piskade oss i ansiktet. Sen sprang vi hem.
Att befinna sig på gräsmattan framför Riksdagen är obligatoriskt under ett besök i Berlin. Historiens vingslag piskade oss i ansiktet. Sen sprang vi hem.

På kvällen gick vi i gemensam trupp till en tysk restaurang där jag jobbade för 15 år sedan. De beräknade 10 minuternas transport blev minst det dubbla. Begreppet fridakilometrar befästes än mer till en sanning. Men kvällen var ljum och vägen fin och väl framme fanns det öl i stora sejdlar och bayersk atmosfär. Till huvudrätt serverades schweinshaxe med surkål och semmelknödel och det var endast en i gruppen som åt upp all den otroligt tyska och rikliga maten. Men sådan mat gör en stark skulle det visa sig under söndagens lopp. Han persade med hela fyra minuter.  Många var trötta efter middagen och bussåkande men några tappra ville ut och testa lite mer av den tyska ölen och jag tipsade dem om några bra ställen. Det resulterade i att de irrade runt i en park och på tomma gator. Antingen var ställena stängda, hade inte öppnat eller existerade inte. Slutsatsen de drog var att man inte kan dricka öl en fredagskväll i Berlin och att man ska utgå från att ställen man kommer till inte är öppna vilket jag skulle få höra under resan. Vi andra sov gott. Någon med extra bra support då han blivit tilldelad handikapprummet med massa knappar, snören att dra i och skjutdörrar till toaletten som var inredd med stolar. Det enda som saknades var något så basic som en sänglampa.

Lördag morgon. Min grupp på 38 personer stod uppställda utanför hotellet klockan 9 taggade för utflykt. Men batteriet på bussen hade laddat ur på grund av en öppen toalettdörr. Hjälp kunde inte komma inom den närmsta timmen. Då vallade jag gruppen till S-bahn. På perrongen insåg jag att köpa 38 enkelbiljetter skulle ta väldigt långt tid. Det fick bli svartåkande. Ingen var däremot och några till och med exalterade över det spännande äventyret. Utan att råka ut för kontroll kom vi fram till Olympiastadion där OS hölls 1936. En imponerande anläggning med mycket historia. Vi testade lite starter på banan och förvånades över att bland annat lyrik, stadsplanering och alpinism fanns som olympiska grenar på den tiden. Utflykten gick sedan vidare till slottet Charlottenburg.

Flera svenskar, bland annat i rodd och brottning, varav en från Norrköping – Ivar Johansson – fick del av medaljskörden 1936. Vår trupp åkte därifrån nästan intakt. Två stycken hade vi glömt visade det sig. Men det finns tunnelbana och de fick en trevlig stund med en tysk familj och besök på en italiensk restaurang någonstans längs vägen istället för ett slottsbesök.
Flera svenskar, bland annat i rodd och brottning, varav en från Norrköping – Ivar Johansson – fick del av medaljskörden 1936. Vår trupp åkte därifrån nästan intakt. Två stycken hade vi glömt visade det sig. Men det finns tunnelbana och de fick en trevlig stund med en tysk familj och besök på en italiensk restaurang någonstans längs vägen istället för ett slottsbesök.

Under eftermiddagen var det egen chilltid. Lugnt och skönt för de flesta. Men inte för killen som hade klippt av det armband han hade fått på mässan dagen innan. Det som man skulle ha för att komma in i startfållorna innan loppet. När några vänliga medresenärer påpekade detta var det 40 min kvar till mässan skulle stänga. I Tyskland vågar man inte chansa på att komma in utan band. Verboten. Unmöglich. Han hoppade in i en taxi, lät den stå kvar utanför, hämtade bandet och hann tillbaka till hotellet innan vi skulle iväg igen. På kvällen gick vi runt lite vid Hackescher Markt, bland annat förbi synagogan och det bombade varuhuset innan vi hittade olika trevliga restauranger och cafeér där vi laddade med mat inför loppet. Jag hamnade med några i gruppen på en tapasbar där vi fick ett eget litet krypin. Det låg precis vid toaletten så det blev även en del interagerande med andra gäster. Hem med bussen genom natten och in i bubblan. Dagens sista ord från reseledaren var följande. Imorgon kan jag se oss efter loppet med sol, öl och gräs. Resenärernas tolkning var annorlunda baserade på de reaktioner jag fick efter mitt uttalande.

Att vi var taggade. Bästa vädret. Bästa banan. Bästa staden. Bästa resan. Bästa vännerna. Peppen var hög. Batteriet i bussen var laddat.
Att vi var taggade. Bästa vädret. Bästa banan. Bästa staden. Bästa resan. Bästa vännerna. Peppen var hög. Batteriet i bussen var laddat.

Den tyska organisationen lämnar inget åt slumpen och vi anlände till ett ordnat kaos på Karl-Marx-Alee. Det gällde att hitta rätt ingång till lastbilar för överdragskläder och rätt fålla. 30 000 personer springer loppet och alla startar samtidigt. 10:05 släpptes vi ut på Berlins breda gator och genom Brandenburger Tor, passerade Siegesäule, förbi slottet Charlottenburg och tillbaka längs Kurfürstendamm med den bombade kyrkan. Jag hade tänkt persa och planen var att lita på klockans medelhastighet som då skulle ligga på 4:00min/km. Jag hade några sekunder tillgodo då jag passerade 7 km men var rätt bajsnödig. Fasen också. Fanns inget att sätta sig bakom. Bara gilla läget. Sa entschuldigen till några förskräckta pensionärer och satte mig bakom dem på gräsmattan. De hann dock knappt reagera innan jag var iväg igen. Höll tempot och trodde jag hade måltiden inom räckhåll men vid 20 km hade jag bara 3,5 minuter på mig. Tufft. Sprang in på 1:25:23, 50 sek från pers och insåg att man nog ändå ska kolla på tiden och inte bara medelhastigheten när en GPS inte alltid mäter helt 100. Men jag var inte ledsen för det. Formen känns fin och vid vår mötesplats droppade fler och fler in med glada miner och fina upplevelser från loppet. Där vi satt fanns det en liten kinesisk kiosk som även stekte Dönerkebab till vår lycka. Den kostade 2 Euro och var jättegod. Det fanns även små flaskor med 2 dl fulsprit till samma pris. När vi satt och åt kom ett SMS. En av deltagarna på sjukhus med fraktur i smalbenet. Kryssandet i den trånga startgruppen F hade överbelastat benet på något sätt och skadan hade varit ett faktum vid 12 km. Allihop åkte till sjukhuset och fick med henne hem tillsammans med ett par kryckor. Men Berlin blir inte av med denna tuffa tjej. Nästa år står hon på startlinjen igen. Dock inte i startgrupp F.

Löparglädje personifierad efter 21 km på Berlins gator.
Löparglädje personifierad efter 21 km på Berlins gator.

Dagen var strålande fin och solen gassade. Därför blev nästa häng på strandbaren med solstolar nere vid floden Spree. Där upprättade vi ett högkvarter i några timmar innan vi gick till kvällens middag. Vi gick det som i min värld skulle vara 500 meter. Men det visade sig vara 2 km till den restaurang som ligger i närheten av där jag bodde 2011. Min avståndsbedömning ballade ur efter det halvåret. När man cyklar flera mil om dagen i denna stora stad för att ta sig till jobbet och träningen känns 2 km kort i sammanhanget. Vi åt italienskt och stämningen var hög. Den fortsatte på marathonfesten där det var drag redan när vi kom. Folk dansade och kenyanerna hämtade sina pris på scenen. På dansgolvet kom vi på en ny lek. Fånga in en tysk. Den går till så att man drar in en inte ont anande tysk i dansringen och dansar och knuffar runt henne eller honom. Den blev populär. Flera av offren ville inte gå därifrån utan sågs stående i utkanten och väntade på att bli indragna igen. Vid halv tre gick jag med de sista i gruppen till Potsdamer Platz för att köpa Döner. Vi trodde att vi var sist men då fick jag ett telefonsamtal. En av deltagarna hade segnat ner på golvet och doktor var på väg. Han hamnade med dropp på sjukhuset några timmar på grund av vätskebrist. En del öl hade intagits men bristen var på vatten. Samma sjukhus som tidigare under dagen. Där vi numera är stammisar.

Måndagen ägnades åt olika aktiviteter. En del gick ut och sprang. Andra gick upp i Siegesäule för att få fin utsikt över Berlin. Några shoppade. Andra hängde på café. Efter lunch gick bussen hem igen. Helgen hade gått snabbt men vi hade hunnit med väldigt mycket. Fredagens tyska middag kändes avlägsen. Många hade fått nya vänner. Jag har fått nya vänner. Jag hade fantastiska dagar på jobbet med dessa härliga människor i min älskade stad Berlin. Ingen är gladare än jag när många av resenärerna inte hade gått av bussen förrän de meddelade att de är med på resan nästa år igen. För vi kommer tillbaka. Ich bin ein Berliner. Wir sind Berliner.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *