VM-äventyret i Holland

I torsdags träffades vi på Arlanda och klädde oss i enhetliga kläder. Svensk landslagsdress, och VM-äventyret hade börjat. Fyra tjejer, fem killar, en massör och två lagledare som skulle till Holland för att visa de svenska färgerna på sträckan 100 km. Vi flög till Düsseldorf och fortsatte i hyrbil till en by utanför Winschoten som heter Stadskanaal. Intressant namn på en ort. Där blev vi inkvarterade i radhuslägenheter i anslutning till en sporthall och eftersom kvällen var sen och vi ville bunkra sömn hände inte mer än så denna kväll.

På fredagen fick alla landslag frukost i sporthallen och sedan åkte vi in till Winschoten för att titta på start- och målområdet samt få en uppfattning om banan och underlaget. Det är skönt att vara iväg på ett sådant här event, roligt att få hänga med sina blågula kompisar och ha någon som säger till en vilka tider som ska passas och i övrigt endast ha uppgiften att se till att vila och äta ordentligt. Jag, Stina och Linus valde att gå till ett café inne i centrum istället för att springa banan. Vi tänkte att holländsk äppelkaka och varm choklad skulle optimera vår uppladdning. Men jag kunde inte riktigt låta bli att springa en kortis, så de andra tog min väska, och jag sprang några kilometer och hittade till och med en väderkvarn vilket kändes genuint. På eftermiddagen pysslade vi med våra flaskor, gel, energibars och annat vi planerade att stoppa in oss under loppet. Sedan blev det bokläsning och det finns få andra sätt man bättre laddar på anser jag. Dessutom fick vi massage av vår alldeles egna massör Lena.

Här kan man lätt få för sig att jag dealar knark på en bakgård i Holland. Jag är oskyldig.
Här kan man lätt få för sig att jag dealar knark på en bakgård i Holland. Jag är oskyldig.

Sedan var det dags att åka tillbaka till Winschoten för deltagande i flaggparaden. Först höll en gubbe i 1700-talskläder ett tal vi inte förstod någonting av och sedan fick alla länder två barn som gick i täten med respektive flagga. Färden gick genom stan och förbi ett podium där borgmästaren med sitt stora halsband hälsade varje nation välkommen och för Sveriges del i synnerhet Jonas Buud och Kajsa Berg. Framme i sporthallen var det invigning av spelen och pastaparty. 300 personer skulle förse sig vid 2 matstationer vilket vem som helst inser är underdimensionerat. Vi svenskar var taktiska och började i princip köa redan under invigningen och när vi ätit klart hade alla inte ens fått mat. Dricka var heller inte något att fundera över då en man i slowmotion ensam skulle servera allihop ur ett kylskåp där det kanske stod 30 drickor, den vanliga vattenkranen inte fungerade och ölen flödade långsamt. Vårt mål var att snabbt komma hem för att få en så lång natts sömn som möjligt. Under dagen hade vi fått lära oss olika saker om Holland av Stina som bott där några månader. Att husen har stora fönster så att man ska kunna kolla in och se vad folk gör när de är hemma, att det finns många goda äppelsorter och att folk dricker mjölk i glas som vi svenskar.

Taggade till tusen.
Taggade till tusen.

Igår var det racingday. Spänningen låg i luften och i sporthallen vid frukosten. I bussen var det inte lika mycket prat som vanligt för de flesta befann sig i sin bubbla. Morgonen var disig, men klarnade upp när starten gick vid 10:00. Jag skulle göra mitt eget lopp och inte bry mig om motståndarna eller hänga på någon klunga. Det var jag och klockan. Jag gillar heller inte att springa med någon annan så det skulle bli bra. Winschoten erbjuder en snabb bana där de allra flesta svängar är snälla och dessutom endast 20 m höjdskillnad på det 10 km långa varvet. Men det mest fantastiska av allt är publiken skulle jag bli varse. Banan går genom bostadsområden och genom stan och folk har bokstavligen plockat ut sitt bohag och möblerat utanför för att under denna dag få första parkett till tävlingen. Över gatorna hade de även spänt upp flaggspel, hängt ballonger och plockat ut sina stereoanläggningar. Det var fest i staden. Löparfest. För några år sedan hade de gjort om bansträckningen något. Det resulterade i protester hos de människor som då inte längre skulle ha sina hus längs vägen.

Jag hade kommit överrens med Rune om att jag skulle springa första milen lugnt. Lugnt skulle innebära en tid på 48 minuter och det klarade jag bra utan att springa för fort. Första varvet är alltid en studie i bansträckning. Var kunde man springa snabbt. Var det någon motvind. Fanns det några jobbiga svängar. Kunde man snubbla någonstans. Var fanns det vätska och energi. Sedan speedade jag upp tempot och från att ha snittat 4:44min/km första varvet var planen att komma ned på beräknade 4:39min/km genom att minska en sekund varje varv. Detta gick dock lite för snabbt och efter 30 km låg jag redan där, men allt kändes bra. Jag drack en halvliter sportdryck varje mil och tog en energibar, snickers eller gel och kompletterade detta med något från vår andra langning och den officiella langningen i mitten på varje varv. Det kunde vara några russin, choklad, redbull eller härligt läskande mineralvatten. Allt flöt på bra och jag behöll min hastighet upp till ca 60 km när jag blev lite tröttare. Jag upplevde ingen svacka men tempot sjönk ned till 4:45min/km igen vilket skulle resultera i en sluttid på ca 7:53, precis som i tyska mästerskapen i april då jag satte mitt personbästa. När detta händer och man är lite låg på energi är det svårt att snabba på tempot, men jag höll mig åtminstone kvar. När det var två mil till mål fick jag reda på att vi gick mot VM-guld i lagtävlingen och att Sophia hade brutit på grund av ont i foten. Det hängde alltså på mig. Kajsa och Stina gick jättebra och slogs med de främsta. Jag hade plockat in många tjejer de senaste varven men nu gällde det alltså att lägga på ett extra kol. Tryckte i mig en gel, började kriga och sista varvet lyckades jag springa strax under 46 minuter. Sista varvet är alltid sista varvet även om man har 90 kilometer i benen. Det var sista gången jag fick höra tyska schlagers vid 3 km. Sista gången tanterna satt i sina brassestolar vid kanalen. Sista gången jag sprang över den mosade igelkotten, som sedan visade sig vara flera. Sista gången folket vid svängen vid bajamajorna ställde sig upp och skrek. Sista gången killarna vid 8 kilometer frågade om jag ville dricka öl med dem. Sista gången jag sprang över målningarna och meddelandena barnen och de vuxna hade målat med gatkrita vid två kilometer. Sista gången jag sprang genom parken längs alla nationers supportbord. Sista gången förbi väderkvarnen. Sista gången jag kände grilloset vid rondellen. Sista gången jag vinkade till filmkamerorna. Sista gången man såg fram emot att springa förbi Sveriges langning och få energi och peppande ord av Peter, Lena och Reima. Sista gången jag sprang in på målrakan full av hejande folk. Sedan var jag i mål på tiden 7h52min5sek. Kämpandet sista varvet gjorde att jag persade med en och en halv minut. Först var jag seminöjd eftersom det var på 7:45 jag skulle springa. Men när vi damer hade tagit VM-silver i lag, EM-guld i lag, jag själv kommit 9:a i EM, 12:a i VM och jag dessutom kunde glädjas åt de andras fantastiska prestationer blev jag snabbt glad. Vilket land. Vilket landslag. Att man får vara en del av allt detta. Vilken grej. Jag tog emot filten, lade mig på gräset hos de andra innan vi samlade ihop våra kroppsdelar och gick för att duscha. En lång och skön dusch som efterföljdes av middag och prisutdelning.

Under dagen längs den fantastiska banan där vi filmades i livesändning på olika ställen. Kommentar från facebook. Alla i det svenska laget kämpar på och Frida Södermark springer mest runt och skrattar.
Under dagen längs den fantastiska banan där vi filmades i livesändning på olika ställen. Kommentar från facebook. Alla i det svenska laget kämpar på och Frida Södermark springer mest runt och skrattar.

Det är så roligt att prata med de andra om vad som hänt under banan och hur deras känsla var. Det hinner hända en del när man är ute och springer upp emot en arbetsdag. Hade alla sett mannen som sprang 50 kilometer i traditionella holländska träskor eller han som sprang i svarta sockar liknande mockasiner. Missade någon killen som sprang i sandaler eller han som släpade runt på en stor ryggsäck full med fika som säkert hade räckt till ett helt landslag. Ingen hade missat de överkörda igelkottarna vars skinn blev mer och mer utspritt underdagen. Hade alla fått i sig tillräckligt med energi och vad hade funkat bäst. Linus hade fått tre getingstick i munnen och någon hade sett att japanerna hade en kastrull med mat på sitt langningsbord. En japanska hade svimmat och vem hade valt färgen neonorange på deras landslagsdressar. Otroligt att Camille från USA hade hållit ihop loppet och sprungit in på 7h08min och trist att Hollie från Storbritannien hade brutit och setts promenerande efter 70 km och aldrig mer skulle testa ett landsvägslopp. Jag hade sett en deltagare försvinna in på någons tomt och en annan som låg som ett fälgkors med huvudet nedåt på en gräsmatta.  Och var det inte väldigt mycket tanter med rullatorer som ville korsa banan stup i kvarten. Sedan hade vi killarna som när loppet startade hade börjat stenbelägga en garageinfart. De hade saknats under något varv för lunchrast men när vi bara hade någon mil kvar var även deras uppgift klar och alla stenplattor på plats. Och visst var det kul att alla hejade så otroligt mycket på just Sverige. Den svenske mannen i den gula T-shirten som hade hejat under hela loppet på massor av ställen och var väldigt insatt i det svenska landslaget visade sig vara Fredrikshovs tränare Mårten.  Att han hade dykt upp som en överraskning och gett sig till känna först efter 30 km var inte bara roligt och värdefullt för Linus och Stina utan även för oss andra. Det hade varit en fantastisk dag och även om det inte hade gått som det var tänkt för alla kunde vi glädja oss som lag och som land.

Att Sverige dominerade tävlingen var något som var tydligt under prisutdelningen. Om de andra nationerna inte kunde den svenska nationalsången innan så fick de många tillfällen att öva. Individuella medaljer. Lagmedaljer. Veteranklassmedaljer. Vi hade gula rosor och citrongodispåsar så många att vi kunde gödsla med dem. Glädjen över detta medaljregn gjorde att vi snabbt glömde det långtråkiga talet av den halsbandsförsedda borgmästaren. Han läste innantill på holländska och översättaren läste innantill på engelska. Inget utrymme för spontanitet. Mitt under denna punkt på programmet blev det dock dramatik. Den ryska tränaren kom in i sporthallen, ställde sig längst fram och skällde ut det ryska landslaget efter noter. Saliven sprutade, Linus och några i den internationella ultrakommittén försökte lyfta bort honom men han fortsatte. Ingen förstod vad han skrek om. Jag hade aldrig önskat mig en tolk så mycket som då. En rysk kille började gråta. Tränaren pekade finger åt landslaget. Med båda händerna. Det ryska landslaget såg väldigt obekvämt ut. Till slut fick de ut tränaren som även ville tvinga ut hela sitt landslag ur hallen för en bojkott utan framgång och prisceremonin kunde börja. Man såg hur pinsamt de tyckte det var att gå upp på podiet när de skulle hämta sina lagutmärkelser. De brukar inte le. Det var heller inget de försökte sig på efter dessa omständigheter.

Efter ceremonin ville vi bara hem. När vi gick till bussen lät vi som schweiziska kor på en sommaräng. Det klonkade likt bjällror om alla medaljer kring våra halsar. Jag och Linus hade köpt lite skumpa och den ville vi inte vaska och visst hade vi alla anledning till att skåla. Vi packade ihop oss i en stuga och plockade fram glas, chips och nötter för en stunds mys. Nu fick vi även den ryska storyn levererad och förklarad. Tydligen hade det ryska landslaget blivit diskade i lagtävlingen 2013 eftersom att inte alla hade haft likadana landslagsdressar. Detta hade tydligen skett igen. En av killarna hade tagit ett par gröna shorts från Comrades och ett vitt linne på vilket han hade skrivit Ryssland med en spritpenna. Detta hade inte gått någon förbi och inte kunnat bli något missförstånd om det ryska landslaget hade gått genom kontrollfållan precis som vi andra och inte klivit in på startlinjen framifrån. En annan lösning på problemet hade varit om alla kört på vitt linne med tuschpennavarianten då reglerna endast säger att laget ska ha en enhetlig dress. Tränaren hade utmärkt sig redan på lagledarmötet där han gav sig på Ukraina gällande Krimhalvön och vände sig mot Peter vår lagledare och menade på att vi i svenska landslaget står på ryssarnas sida. Vad han grundade det på är oklart. Möjligen att jag vågade lifta med detta galna ryska landslag i deras buss under förra VM i Doha. Inte nog med detta. Under lördagens tävling då han bland annat hade som uppgift att langa energi åt sitt landslag så kliver han bort efter 70 kilometer och sätter sig på en bänk i parken och dricker öl. Utan att komma tillbaka och lämnar alltså ryssarna till sitt eget öde och energiintag. Denna fest fortsätter han sedan tillsammans med några hårdrockande locals i ett tält bredvid sporthallen. Det är direkt därifrån han sedan går in på prisutdelningen och ställer till scenen framför alla atleter i samband med borgmästarens tal. Stackars det ryska landslaget.

Vi i det svenska trivs väldigt bra med varandra och hade haft en fantastisk dag. Efter skumpan gick vi till våra respektive stugor för att försöka sova. En inte helt lätt uppgift när kroppen fortfarande är ute och springer och endorfinerna svämmar över. Det visade sig vara en helt omöjlig uppgift. Men kroppen fick åtminstone vila i liggande ställning.

Att det blev någon särskild sömn hade ändå ingen betydelse för igår behövde vi inte göra många knop. Läsa bok. Få massage. Stilla den obotliga hungern. Njuta. Vid lunch satte vi oss i hyrbilarna och åkte över gränsen till Tyskland där vi åt på en liten lokal restaurang och sedan dröjde det inte länge förrän vi var tillbaka på Düsseldorfs flygplats.

Antiklimax. VM-äventyret hade varat i tre dygn, men det kändes som mycket längre tid. Som att leva i en bubbla. Jeans kändes obekvämt i förhållande till sköna blågula landslagskläder. Jag kommer att sakna alla kompisar. Vilka dagar. De flög till Sverige och jag vidare till Berlin för några dagars häng. Jag är otroligt glad att jag fått varit en del av detta. Att jag får vara en del av det svenska ultralandslaget. Idag känns benen fräscha, men jag ska bara stråla ikapp med Berlins höstsol och sakta glida genom min älskade stad. Det blev dock inga 7:45. Men i tisdags persade jag på Broarna runt. Lappen på min dörr hemma i Norrköping får sitta kvar ett litet tag till.

Sveriges fantastiska ultralandslag. Jag är så stolt över mina landsmäns fantastiska insatser. Lag-guld i VM för herrarna i både VM och EM. Lag-silver i VM och lag-guld i EM för damerna. Kajsa persade med en kvart, slog svenskt och nordiskt rekord samt knep ett VM-silver och EM-guld. Jonas persade med sex minuter, slog svenskt och nordiskt rekord och tog både VM- och EM-guld. Många av oss andra fick fina placeringar och dessutom plockade vi hem ett antal veteran-medaljer. Kajsa födde tvillingar i december och är tillbaka starkare än någonsin. Jonas har haft en grym säsong med idel personbästa trots att han varit skadad i vinter och kunnat börja springa lite först i maj. Jag är så otroligt imponerad. Antingen borde jag skaffa barn eller skada mig inför nästa säsong. Det senare blir lättare med tanke på mitt civilstånd.
Sveriges fantastiska ultralandslag. Jag är så stolt över mina landsmäns fantastiska insatser. Lag-guld i VM för herrarna i både VM och EM. Lag-silver i VM och lag-guld i EM för damerna. Kajsa persade med en kvart, slog svenskt och nordiskt rekord samt knep ett VM-silver och EM-guld. Jonas persade med sex minuter, slog svenskt och nordiskt rekord och tog både VM- och EM-guld. Många av oss andra fick fina placeringar och dessutom plockade vi hem ett antal veteran-medaljer. Kajsa födde tvillingar i december och är tillbaka starkare än någonsin. Jonas har haft en grym säsong med idel personbästa trots att han varit skadad i vinter och kunnat börja springa lite först i maj. Jag är så otroligt imponerad. Antingen borde jag skaffa barn eller skada mig inför nästa säsong. Det senare blir lättare med tanke på mitt civilstånd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *