Tanger – Jakten på den försvunna medaljen

I fredags vid lunch landade jag i Marocko utan någon vidare information än att någon skulle plocka upp mig på flygplatsen i Rabat. Jag och min chaufför förstod inte varandra och utebliven konversation ersattes med arabiska schlagers i fyra timmar. Framme i Tanger kändes det som vi hade kört genom varje gränd innan jag var framme vid mitt hotel. JTill min förvåning ett riktigt lyxhotell. Jag hade aldrig bott på något liknande ställe. I Tanger skulle jag få leva som en prinsessa.  Tanger, dit man skulle ta sig efter att ha hittat den försvunna diamanten. För att vinna spelet behövde man dessutom ha ett visum och se till att inte bli rånad för att kunna ta sig tillbaka på kortast möjliga tid. Nu skulle jag dock inte leta diamanter utan förhoppningsvis springa mig till en medalj i söndagens marathon.

Kastade dock bara in väskan och tog en taxi till den gamla medinan. I Marocko har alla städer ett område, omringat av en mur, som består av den gamla staden med vindlande gator och ett myller av folkliv och kommers. Där kände jag mig mer hemma än på hotellet. Jag gick runt i timmar och njöt av stämningen. Jag tittade in hos hantverkare, åt det som serverades ur grytorna och på bagerierna, pratade med folk och såg barn åka kana på soptunnelock nedför de branta gränderna. Var i labyrinten jag befann mig bekymrade mig inte. Innan jag åkte tillbaka träffade jag en kille som jag gick till ett café och drack te med. Det söta marockanska teet fullt med färsk mynta. Vi satt vid ett plastbord i en trapp och jag fick höra om livet i Tanger. Från hans anteckningsbok läste han upp raplåtar han själv skrivit som handlade om orättvisor i världen och i synnerhet den arabiska våren. Somnade gott utan att veta vem som egentligen hade hand om mig och när söndagens marathon skulle gå av stapeln. Men jag levde prinsessliv och resten skulle ordna sig.

Frukosten serverades i en matsal med millondollar view och dagen spenderades i en solstol på terrassen i min ensamhet med en bok. Folk anser nämligen att det är vinter här. Tog en eftermiddagsjogg och vid 16 skulle någon komma med mitt startnummer. Att det skulle inträffa hade jag inte räknat med vilket det inte heller gjorde. Fick tag på killen som meddelade att han skulle komma senare på kvällen istället. När jag åkte ned på stan såg jag plötsligt något som liknade en expo. Där inne rådde det kaos men jag lyckades få med mig ett startnummer och två bankartor. Starten var dock markerad på olika ställen när man jämförde dem. Detta oroade mig inte nämnvärt. Starten skulle inte gå förrän 08:30 och jag skulle ha tid att hitta rätt. Nere på stan försökte jag hitta några vanliga affärer där jag kunde shoppa kläder till mig själv. Det visade sig dock svårt om man inte planerade att delta i en bollywoodfilm. Lade ned projektet och unnade mig istället en pedikyr. Kvällen var fortfarande inte så sen vilket gjorde att jag beslutade mig för att toppa mitt hår. En enkel uppgift som inte brukar gå fel oavsett i vilket land man gör det och trots bristen på ett gemensamt språk att göra sig förstådd på. Jag blev placerad i en stol och kände ändå en viss skepsis när en kille iklädd för liten mysdress kommer ut ur ett rum för att klippa mitt hår. Hans teknik kändes tveksam vilket bekräftades när han helt plötsligt klipper av ett stort stycke där fram. Vilken novis som helst vet att ett hår ska vara längre fram och kortare bak. Att då få behålla hårets längd blev en omöjlighet kan vem som helst räkna ut. Jag ställde till en scen och skällde ut honom tillsammans med delar av personalen. Två tjejer kom till min undsättning för att rädda det som räddas kunde. Jag fick acceptera att mitt hår föll för saxen och att det blev fönat till en mindre västerländsk frisyr. Den ena tjejen gav mig en puss på kinden för att hon tyckte så synd om mig och jag gjorde klart för ägaren att jag inte tänkte betala för behandlingen. Drog kapuschongen över huvudet och hoppade in i en taxi. Håret skulle växa ut och nu behövde jag sova.

05:30 igår bankade roomservice på dörren och jag fick äta det som bjöds på brickan vilket blev korvar, ost och croissanter. Somnade en timme till och satte mig sedan på trappan för att se om den utlovade skjutsen vid 07:30 skulle dyka upp. Det gjorde den 07:50 i form av en kille i en skrotbil med sotarmössa och ett otäckt sår i nacken. Marathon är ett internationellt ord som tur är och jag blev avsläppt vid starten. Där hade en buss kört sönder racetimers startbåge vilket gjorde att starttiden för loppet var oklar. Jag värmde upp lite och höll mig i närheten.

I Marocko finns det olika folkslag varav ett kallas Berber. Killarna är klädda i röda och blå sidenkläder dekorerade med snäckor på kläder och huvud. Det var dessa som skulle hålla i uppvärmningen. De spelade på ett slags kastanjetter av metall och det var kul att se både löpare och flaggvakter dansa runt med dem. Mannen i den rosa mössans funktion är mer oklar.
I Marocko finns det olika folkslag varav ett kallas Berber. Killarna är klädda i röda och blå sidenkläder dekorerade med snäckor på kläder och huvud. Det var dessa som skulle hålla i uppvärmningen. De spelade på ett slags kastanjetter av metall och det var kul att se både löpare och flaggvakter dansa runt med dem. Mannen i den rosa mössans funktion är mer oklar.

Knappt en halvtimme försenad gick starten i detta första Tanger marathon. Startfältet var tunt och jag räknade in två tjejer från Etiopien som mitt största hot. De drog iväg med några pacers och jag fokuserade på tredje plats vilken jag trodde jag hade som i en ask innan jag blev omsprungen vid 15 kilometer. Nu blev det svårt. Jag fick inte springa mig trött, åtminstone inte första halvan av loppet, allt för att inte bli sliten inför VM. Jag hade haft ett tempo av 4:15min/km vilket jag inte vågade öka och nu blev det mentalt jobbigt. Hur snabb var hon egentligen. Skulle jag orka springa om. Skulle jag då bli sliten. Hade henne inom räckhåll fram till vändpunkten men var väldigt törstig. Det skulle visa sig att vatten lös med sin frånvaro under uppskattningsvis 12 km i mitten av loppet denna varma dag. När hon drog iväg bestämde jag mig för att vara klok och ta detta som ett bra träningspass och slog av lite på tempot. Sista kilometrarna hade jag krafter kvar och ökade lite. Kom i mål som fyra på tiden 3:10. Surt när jag sedan fick veta att trean hade tappat på slutet och sprungit n på 3:06. Jag hade ändå haft en rolig upplevelse, sett fina miljöer och intalade mig att detta var det bästa scenariot med tanke på VM. Det blev ingen medalj trots att jag inte blev rånad. Men ett visum hade jag ändå inte hittat längs vägen.

För att inte stelna ihop åt jag lite, bytte raskt om och tog en ganska lång promenad i den härliga solen. Gick genom medinan, förbi kungliga palatset och ut på en klippa med utsikt mot Gibraltar. Klart jag grämde mig över tävlingen men att få bo på lyxhotell och vara med om ett äventyr är även det en belöning som jag värdesätter högt. Samma morgon hade jag dessutom träffat en tysk pensionär som hade bjudit ner mig till en strand några kilometer från där jag bodde. Ett erbjudande jag inte kunde motstå.

Jag tog en taxi till Playa blanca där det visade sig finnas rätt många hus som var mer eller mindre bebodda. Frågan var i vilket jag skulle hitta tysken som jag hade glömt namnet på.
Jag tog en taxi till Playa blanca där det visade sig finnas rätt många hus som var mer eller mindre bebodda. Frågan var i vilket jag skulle hitta tysken som jag hade glömt namnet på.

Jag gick först ned till stranden och havet som var förvånansvärt varmt. Det var lågsäsong och de flesta husen var igenbommade. På en bakgata stod två bilar med sönderslagna rutor. Senare fick jag veta att det var på grund av att två grannar var osams. Jag började i ena änden av stranden och frågade mig fram. Till slut hittade jag en kille som förstod engelska och även visste var tysken bodde. Där blev jag välkomnad med öppna armar av hans schweiziska fru och hembiträde från Senegal. Tyvärr kom jag sent vilket innebar att jag precis hade missat middagen då de haft besök av en marockansk general med fru och då det dansats på terassen men fick te och en god kaka. I detta strandhus fick jag höra en fascinerande levnadshistoria och de delar av min. Plötsligt ringde telefonen och inom en halvtimme skulle de träffa en familj från Casablanca av vilka de skulle köpa ytterligare ett hus på stranden. Jag följde med till mötet där en sjuklig pappa och hans arvtagare satt runt ett bord i ett tomt hus och jag blev presenterad som en vän till familjen. När förhandlingarna skulle börja gick jag ned till tyskens hus tillsammans med hembiträdet och hennes söta dotter på tre år och lekte med lego och sjöng svenska barnvisor. Den marockanska fadern kunde helt plötsligt gå visade det sig när allihop senare kom ned till huset för att dricka te under livlig konversation på franska. När de gått åt vi kvällsmat och pratade om skidåkning i Schweiz, de årslånga turerna kring att få ordning på pappren för hembiträdet som numera mer var som en adoptivdotter. Innan jag blev skjutsad hem fick jag med mig en bok innehållande mannens memoarer och vi hann även med ett kort besök hos grannen som var en framstående fransk konstnär.

Fascinerande att tre dagar kan innehålla så mycket. Spännande möten med människor. Miljöer stundtals tagna ur tusen och en natt. Ett marathon. Jag har haft en fantastisk helg och är väldigt glad att jag blev spontant inbjuden till denna stad och tog chansen att åka. Jag åker hem med många spännande minnen och mindre hår på huvudet. Jag hittade ingen diamant, fick ingen medalj men har varit med om ännu ett spännande Löparäventyr.

3 tankar om “Tanger – Jakten på den försvunna medaljen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *