Tack för förkylningen

Ja ni läste rätt. En idrottare som tackar för en förkylning. Den kom så lägligt. Hade den kommit tidigare hade jag missat massa viktig träning inför VM. Hade den kommit senare hade jag kanske inte kunna springa VM på söndag. För det är ju flera dagar dit. Sedan hade jag ändå inte tid att träna de senaste dagarna. För mycket annat att göra. Men kanske det viktigaste skälet. Den har tvingat mig att vila. I tre hela dagar. Nu hoppas jag på superkompensation. Ultramycket av den varan. Under tiden den lämnar min kropp delar jag med mig av när andra sprang. Igår kväll på Arbetets museum i Norrköping.

Det är en del att rodda med när man ordnar ett lopp. Men jag hade rutin. Det var tredje året jag anordnade Trapploppet tillsammans med Arbetets museum. 162 steg och två våningsplan att ta sig an. Hämtade blommor, bananer och sponsorpriser för att sedan bege mig till museet iklädd jeans. En nödvändig säkerhetsåtgärd för att inte lockas att springa loppet. För jag springer sällan i jeans. Pulsen fick inte höjas, även om det bara skulle vara för en minut. Men jag tänkte att jag skulle ta mig runt banan gåendes för den goda sakens skull i alla fall. Alla startavgifter gick oavkortat till Hand in Hands arbete i Indien med att hjälpa kvinnor starta företag, motverka barnarbete och som i led i detta få fler barn in i skolan.

En rolig utmaning för alla. Hela familjen Saksi kom till start. Estrid, 3 år, var den yngsta deltagaren i loppet och gjorde, liksom de andra, en fin insats. Sixten, 7 år, sprang två gånger och skulle berätta om loppet i skolan och Einar, 5 år, hade mamma Elminas DM-medaljer klirrandes i fickan som lyckoamuletter. Stefan slog oväntat sin topptränade fru med flera sekunder. Skräll.
En rolig utmaning för alla. Hela familjen Saksi kom till start. Estrid, 3 år, var den yngsta deltagaren i loppet och gjorde, liksom de andra, en fin insats. Sixten, 7 år, sprang två gånger och skulle berätta om loppet i skolan och Einar, 5 år, hade mamma Elminas DM-medaljer klirrandes i fickan som lyckoamuletter. Stefan slog oväntat sin topptränade fru med flera sekunder. Skräll.

Källaren fylldes av förväntansfulla och glada trapplöpare och jag begav mig till våning sju för att hålla ställningarna. Deltagarna bjöds på en varierad bana. Först upp i trapphuset och genom utställningen Framtidsland på våning tre. Sedan upp i spiraltrappan och ut genom dörren till biblioteket där ett språkcafé för nyanlända var i full gång. De blev spontan hejarklack och kanske tror de numera att detta är en vanlig förekommande kvällsaktivitet i Sverige. Banan fortsatte genom biblioteket. Att få springa genom ett bibliotek. Bara en sådan sak. Sedan var det ett gäng trappor kvar innan målet på plan 7. Där var det många trötta hjältar som kastade sig över mållinjen med mjölksyra sprutandes ur öronen.

Jag hade som sagt tänkt att gå trapporna i jeans. Visserligen hade jag redan gjort det när vi markerade banan. Men en riktig start var planen för att visa att här kan alla vara med oavsett tempo. Utan min vetskap hade dock min start flyttats fram. Kanske var lika bra att jag missade den, för innerst inne vet jag att trots jeansen hade jag fått upp min puls onödigt högt. På plan 7 var stämningen hög och resultaten blev inte alls riktigt som väntat. Visst var det lite pinsamt när vi behövde fråga en av deltagarna om han verkligen hade sprungit så fort eller om vi hade räknat fel. Fast extra kul när det visade sig att han hade kickat ned elitlöparna från pallen. Ett gäng försvann på afterwork efter sin utmaning. En bra kombo. Andra gav sig ut på ett träningspass och kom tillbaka lagom till prisutdelningen. Är man van att träna är en minut ett relativt kort träningspass.

Alla var glada, alla kom upp och under prisutdelningen kunde alla bli vinnare på sin nummerlapp med lottade priser. Dessutom fanns det en tävling i tävlingen. Pär Andersson från Folkbladet och Christer Gustafson från NT gjorde upp om vilken sportredaktion som var starkast. Inför denna batalj hade man under några dagar innan kunnat satsa 20 kr på sin favorit. Dessa blev återinvesterade om denne vann. I chokladpengar skulle det visa sig. Precis när prisutdelningen började fick jag ett telefonsamtal. En man stod i källaren och ville vara med. Klart vi löste det. En starter åkte ned och årets Trapplopps sista deltagare fick mycket hejarop på målrakan.

l.Den obesegrade mästarinnan Jennie Bjerner stretchar ur efter att ha tagit sig an trapporna för tredje året. Direkt efter satte hon sig och gjorde en fin insats i sekretariatet och såg sig obesegrad genom hela loppet. Medan deltagarna väntade kunde man mingla runt på den prisbelönta och gripande fotoutställningen där Peter Holgersson följer mångkamparen Nadja Casadeis kamp mot cancern.
l.Den obesegrade mästarinnan Jennie Bjerner stretchar ur efter att ha tagit sig an trapporna för tredje året. Direkt efter satte hon sig och gjorde en fin insats i sekretariatet och såg sig obesegrad genom hela loppet. Medan deltagarna väntade kunde man mingla runt på den prisbelönta och gripande fotoutställningen där Peter Holgersson följer mångkamparen Nadja Casadeis kamp mot cancern.

En dag som denna glömmer man många basala behov. Äta. Dricka. Gå på toaletten. Känna efter om man är förkyld. Det går i ett men är otroligt kul att få ordna saker där andra kan få vara med och ha roligt. Att man sedan sett till att allt oavkortat går till välgörande ändamål är något som förhöjer upplevelsen ytterligare. Investerar gärna min tid i sådant. Tillsammans bidrog vi med 10515 kr.

En minuts tävling ska inte underskattas. Man kan bli trött på det också. Håkan imponerade och sprang på 58 sekunder.
En minuts tävling ska inte underskattas. Man kan bli trött på det också. Håkan imponerade och sprang på 58 sekunder.

Det spelade sedan ingen roll att tåget inte gick på flera timmar, att tunnelbanan hade slutat gå när jag väl var framme. En snäll busschaufför kom med en konstruktiv lösning hur jag kunde minimera gångsträckan. Jag kom hem och på bordet kunde jag ställa en vacker blombukett från en familj som hade velat vara med, men inte hade fått till det denna gång. Sådan värmer. Sådant bidrar till att det blir spring i trapporna även nästa år.

Sedan idag när man ger sig tid att känna efter. Rösten lite hesare. Förkylningen hade inte helt lämnat kroppen, även om den mest lämnade ofarliga spår. Testade att springa min första runda på fyra dagar. Det kändes rätt bra. Solen sken. Fast det blev ingen friidrottsgala ikväll. Blir kanske några stekta lussekatter. För vad är väl en bal på slottet. Som min landslagsledare sa under eftermiddagen. Min bal är på söndag. För på fredag åker vi till VM i Spanien.

TV var där! Klicka här nedan för att se ett inslag från gårdagen och följ banan genom en GoPro.
Reportage
GoPro

sponsloggor

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *