Stalin är borta och vodkan förföljer mig i det forna Sovjet

Dagarna här flyter samman mycket med tanke på att det händer så otroligt mycket. En dag kan kännas som en vecka. I onsdags blev jag hämtad av abboten i prästens lägenhet vid halv nio. Först påbörjades ett letande. Problemet är att det är svårt när man inte vet vad man letar efter. Abboten sprang runt, måttade med händerna, och upprepade något ryskt ord. Till slut hittade vi det han sökte, de överblivna fiskarna från gårdagen som låg i frysen. Sedan kunde vi åka efter att han bett en bön i bilen. Han skulle skjutsa mig till den georgianska gränsen och under den första etappen plockade vi upp en liftande soldat. Färden gick över fina berg och eftersom vi inte kunde prata med varandra och abboten älskar sång försökte han lära mig ännu fler andliga sånger men orden är svåra och väldigt många. Avledde manövern genom att sjunga Det lilla ljus jag har, Nu tändas tusen juleljus och Ett litet barn av Davids hus. Jag lyckades och han blev glad. Vi gjorde även ett kort stopp vid ett heligt träd. Därinne hängde bilder på Jesus och andra symboler och vi utförde någon slags ritual där vi skulle stega runt trädet och sedan gå in. Innan vi var framme skulle bilen tankas och till min förvåning låg en gastank i bagageluckan och det var den som fylldes upp medan vi stod på säkert avstånd. Han lämnade mig vid gränsen efter att han fått mig att stämma in i hans sång framför poliserna och tulltjänstemännen. Både abboten och prästen är fantastiska män och jag är glad att jag fick hänga med dem ett dygn. Sedan gick färden vidare i taxi till Tibilisi.

Nu äger jag inte bara en flaska heligt vatten, jag har även varit inne i ett magiskt träd.
Nu äger jag inte bara en flaska heligt vatten, jag har även varit inne i ett magiskt träd.

Där tog jag direkt en minibuss till Gori. Vi fick stanna efter en stund och leta fram en väska i bagaget för en talande docka hade automatiskt gått igång och ville inte sluta föra oljud. Gori är staden där Stalin föddes. Där skulle enligt uppgift en gigantisk staty av honom finnas. Dock var den borttagen eller om den var övertäckt av den gigantiska julgranen som fanns på platsen jag jämförde med i guideboken. När jag gick på jakt efter statyn passerade ett korståg bestående av präster, barn och vuxna iklädda dräkter med stora kors på precis som de gamla riddarna.

Det fanns dock en mindre Stalin som jag hängde med lite och ett intressant museum över denna man som satt stora avtryck i historien. Man fick även gå in i en tågvagn som varit hans privata. Den var helt i original och bepansrad. Inuti fanns bland annat hans badrum, sovkupé, kylskåp och samtalssalong.
Det fanns dock en mindre Stalin som jag hängde med lite och ett intressant museum över denna man som satt stora avtryck i historien. Man fick även gå in i en tågvagn som varit hans privata. Den var helt i original och bepansrad. Inuti fanns bland annat hans badrum, sovkupé, kylskåp och samtalssalong.

I Gori hittade jag en dam som hyrde ut rum. Hon var även frisör och det var genom hennes salong och genom hennes lägenhet jag fick gå för att komma tillrätta. Snörade på mig skorna och sprang längs landsvägen och längs floden till Uplistsikhe. På ett ställe stannade en bil och en kille plockade fram en motorsåg. Med den sågade han av grenarna från ett träd och stoppade i bagageluckan. Uplistsikhe var ett av de mest deprimerande samhällena jag sprungit igenom. En lång rak gata med grå hus i mer eller mindre bra skick. Folktomt så när på några lösa hundar och en gumma som hämtade vatten vid kranen ute på gatan. Mitt mål var en gammal grottstad 14 kilometer bort som var ett handelscentrum längs silkesvägen 500 år före Kristus men blev förstört på 1300-talet. Jag hoppade runt lite på klipporna men fick springa tillbaka rätt omgående för att hinna hem innan mörkret vilket jag ändå omslöt mig sista kilometrarna. Efter en dusch gick jag ned till salongen för att passa på att göra en pedikyr. Uppståndelsen var stor när jag visade bildbeviset på att jag faktiskt hade sprungit till grottorna och tillbaka. Jag fick en grundlig behandling och bredvid mig satt en dam och lärde sig engelska med hjälp av en skolbok från 50-talet. När jag på kvällen satt i min säng kom den energiska hårfrisörskan instormandes i rummet med ett glas vin till mig. Tog en klunk och somnade sedan gott.

Vissa av lägenheterna i Uplistsikhe hade mer att önska men jag var glad över ett trevligt mål för mitt långpass.
Vissa av lägenheterna i Uplistsikhe hade mer att önska men jag var glad över ett trevligt mål för mitt långpass.

Torsdagen började med en morgonjogg. Sprang 11 km förbi stora statyer längs de vindpinade gatorna. En inte helt angenäm upplevelse till att börja med men känslan när man blivit varm ska man inte underskatta. Packade ihop mina grejer och var på väg när hårfrisörskan vaknade till liv. Jag tänkte åka direkt men hon slet mig bokstavligen i armen in i hennes lägenhet och kokade havregrynsgröt åt mig och berättade om sin familj och lät mig klistra upp ett av mina klistermärken på hennes kylskåp med texten I love running. Tbilisi blev återigen en knutpunkt och jag åkte vidare i en delad taxi norrut. Återigen sa folk först att det var omöjligt att ta mig till min destination. Men cruisar man runt lite kommer oftast någon springande efter dig med en lösning. Jag ville upp till bergen på gränsen till Ryssland och mitt mål blev skidorten Gudauri . Det var ingen lek att komma upp dit för de senaste dagarna hade det snöat enorma mängder och plogbilar jobbade hårt med att bredda den smala väg som uppstått. Resultatet av detta blev förstås köer där många satte på snökedjor på däcken för att kunna komma vidare. Jag nådde mitt mål och började med att köpa frukt och ost som såldes i bilars bagageluckor i tiogradig kyla. Nu hade det blivit vinter på riktigt. Jag påbörjade mitt letande efter boende vilket inte var det enklaste om man ville ha något billigt. Jag slirade runt i snöhögarna och hittade tillslut ett hostel som kändes och såg ut som en stor scoutstuga. Det var också lite så för man bodde många i samma rum, åt måltiderna ihop och hängde i gemensamhetsutrymmet. Jag kände att jag skulle gilla detta ställe.

Nu gällde det att ha pannben. Det enda som fanns att springa på var serpentinvägen. Men träna skulle jag så det var bara att bita ihop. Det blev helt enkelt 11 km nedför vägen och sedan uppför tillbaka. När jag kom till mitt rum hade min rumskompis, en rysk kille, kommit tillbaka från pisten. Han berättade bland annat att jag bör akta mig för vildhundarna. Han hade blivit anfallen och visade sin sönderrevade jacka. Jag var glad att jag fick denna story efter och inte före mitt pass. Eftersom det just denna dag var fem år sedan detta stället grundades som heter Snow-lab och även har skidguideverksamhet skulle alla till en restaurang en bit bort och fira. Vi var säkert 20 personer som packade in oss i en minibuss utan säten sittandes på golvet. På restaurangen fick vi jättegod mat av olika sorter samt en jättegod köttårta med hemligt recept och såklart vin och vodka. Det skålades för allt möjligt jag inte har en aning om vad det var och snart blev det disco mellan borden. De flesta var skidguider och de var antingen från Ryssland eller Ukraina. Gäst på restaurangen var även en familj med en dotter på 12 år som varit med i barnens eurovision. Hon sjöng bland annat en fantastisk tolkning av I will alwas love you. Det kändes som en väldigt bra kväll att ha kommit upp till bergen och jag hade väldigt roligt både med dem som kunde och de som inte kunde prata engelska. Faktum är att ingen visste om någon svensk någonsin hade varit på denna skidort. För några veckor sedan hade någon hört om en polack i backen, men det var det sista tecknet från Europa. Framåt midnatt åkte vi med bussen hemåt och borstade tänderna i det gemensamma tvättrummet. Somnade gott i sängen trots att känslan av madrass var obefintlig mellan träsängen och mig själv.

Lite sent omsider – min första film där ni får följa med på ett äventyrligt långpass i Armenien. Nej den är kvalitetsmässigt inte bra. Men man måste prova för att bli bättre.

 http://youtu.be/PxMadvBzI2Q

Kanske går det fort att få mat om man bara tar sig fram till luckan.
Kanske går det fort att få mat om man bara tar sig fram till luckan.

2 tankar om “Stalin är borta och vodkan förföljer mig i det forna Sovjet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *