jan
Min placering blev tydligen inte stulen i Marrakech trots den franska journalistens teori. Det var tydligen så att någon tjej hade hamnat i killarnas resultatlista. Whatever. Jag var nöjd med tiden och hade haft en rolig fest på kvällen. Dessutom var det flera dagar kvar på detta löparäventyr. På en resorb klarar man sig dessutom utan särskilt många timmars sömn utan att behöva sota för gårdagens gärningar. Återhämtning på alla plan är en av mina superkrafter.
På måndagens morgon åkte vi till Atlasbergen. Vi hade sett dem som ett panorama hela veckan fast de kändes inte riktigt på riktigt. I Marrakech är det platt och ökenlikt så bergen i fjärran känns som landskapet Musse Pigg fäller ihop och packar in i sin husvagn på julafton. Men ju närmre bussen kom och vi började ta höjd insåg vi att de existerade. Utsikten blev mer och mer spektakulär och efter två timmar var vi framme i Oukaimeden. Plötsligt var det vinter och på det snöklädda fältet åkte en del längdskidor hellre än bra.
Efter att ha fascinerats av denna hysteriskt roliga plats åkte vi nedåt igen på serpentinvägarna. Vi stannade i en by och fick gå in i ett hus tillhörande Berber vilket är ursprungsbefolkningen i Marocko. Det var ett hus med öppen planlösning och jag valde att placera mig på en pall till vi skulle gå ut igen. När vi kom ut hade bussen åkt iväg men vi hittade den längre uppför gatan vid en restaurang där vi skulle äta. Vi satt på taket och blev serverade gigantiska mängder mat. Tillbaka i Marrakech blev det en promenad in till torget Djemaa el Fna där det alltid är liv och rörelse och man får känslan av att vara med i Tusen och en natt. En gubbe spelade gitarr med en höna på huvudet, kvinnor ville smycka dina händer med Henna, försäljare sålde tveksamma substanser i glasflaskor och ormtjusare spelade öronbedövande musik. Vi gick genom gränderna och jag kom hem till hotellet med en stor tavla. Trots resorbens fantastiska effekt var jag rätt trött efter middagen och lite häng i lobbyn fick avsluta kvällen.
Tisdagen var sista hela dagen och den började med morgonjogg tillsammans med gruppen. Benen kändes väldigt pigga efter maran. Sista dagen i solen såg jag till att utnyttja till max. I en solstol vid poolen. Ett besök på den botaniska trädgården dit de andra joggade kunde inte locka mig därifrån. Jag fick med mig Tommy på ett distanspass på eftermiddagen istället. Vi sprang i en riktning vi inte hade utforskat och genom en förort som gjorde att vi hamnade i en genuin by. Det kändes som att den varit motiv till tavlan jag hade köpt dagen innan och vi sprang in i de smala gränderna. Det kändes som att komma in i en annan värld. Stämningen var så lugn och harmonisk och vi passerade hängande tvätt, vuxna, barn och pinjenötter som låg på tork i solen mellan de rosafärgade husen. Men det mest exotiska inslaget var nog ändå de två löparna som letat sig in i labyrinten. Jag måste återigen framhålla att detta är de absolut bästa pass som finns. När du ger dig ut på ett långpass och inte har en plan blir det alltid spännande och vips har du sprungit 20 kilometer eller mer utan att blinka. Det är sann löparglädje i sin finaste form.
På kvällen hade några av oss utvärdering på stans finaste restaurang. En kypare gick runt med varma handdukar, borden var kungligt dukade med finaste porslin och maten spelade i en division för sig. Jag hade trott att jag var trött på tajine. Men icke. Här hade den lagats förstklassigt med extra goda tillbehör och vi orkade inte ens äta upp allt. I ett hörn satt en pårökt trubadur och spelade stämningsfull musik. Enligt de två marockanerna runt bordet var sångerna improviserade och handlade inte om någonting. Mest om hur killen gick upp och ned för en trapp och annat oväsentligt. När vi skulle gå hem fick vi en receptbok från restaurangens kock. Eller rättare sagt, Mix och jag fick varsin receptbok. För inte kan det väl vara så att killar skulle få för sig att laga mat.
En liten film från vår vecka i Marocko: https://www.youtube.com/watch?v=PGKZ9kxoORs
