Rwandan runningstory del 1

I tisdags kväll landade jag i Rwandas huvudstad Kigali. Där blev jag stoppad i tullen. Anledning. Jag hade min frukt i en plastpåse. I Rwanda är plastpåsar förbjudna. Den vänliga tjejen erbjöd mig att köpa en tygväska men jag omorganiserade min matsäck i en medhavd gympapåse. Utanför flygplatsen genade jag över en gräsmatta. Det skulle jag inte ha gjort. Det var förbjudet meddelade en man i uniform. Jag gick snällt tillbaka. Taxiresan in till stan var en kontrast till Kenya. Det var otroligt rent överallt. Jag kunde inte se ett enda skräp. Inga plastpåsar eller sopor i dikena. Inte ett spår. Att människor bär saker på huvudet har jag sett förut men här görs det i mycket större utsträckning. Man ser det var man än är och man upphör inte att förvånas över hur skickligt dessa män och kvinnor helt oberört tar sig fram. Väskor. Läskbackar. Plattor med ägg. Många plattor med ägg. Bilbatterier. Ved. Säckar. Dunkar. Frukt. Kartonger. Jag gjorde tidig kväll på mitt hostel efter att ha suttit på terrassen med utsikt över staden en stund för att lista ut vad man borde göra i Rwanda. Som vanligt hade jag ingen plan och ingen guidebok. Det finns inget platt här men jag skulle inte träna denna dag eller morgonen efter. Tur för mig. Myggen käkade upp mina anklar direkt men jag hade köpt malariatabletter dagen innan i Ngong. Tur för mig.

I onsdags tog jag mig till myndigheten som utfärdar tillstånd för att få besöka bergsgorillorna. De utfärdar endast 80 tillstånd om dagen. Det kostade 700 dollar. Men man fick en kopp te på köpet om man ville. En vindlande resa bak på en motorcykel tog mig sen till busstationen. Även om man blir tilldelad en egen hjälm i detta land gör det varken från eller till. Dess kvalitet har mer att önska. Stället var kaotiskt men väldigt rent. Såg till och med en kvinna som plockade upp jordnötsskal. Faktum är att Rwanda har ambitionen att bli Afrikas Singapore. En resa som skulle ta 3 timmar tog nästan fem och jag satt fastkilad som en mäla under min väska. På olika ställen lastades folk och saker ur. Meloner. Lådor. Säckar. Jag köpte en majskolv och bröd genom fönstret när vi stannade i en by och plötsligt bröt något slags bråk ut i bussen där alla utom jag var involverade. Jag förstod att det handlade om en av de stora säckarna men resten är oklart. Utanför fönstret var landskapet helt fantastiskt. Jag insåg att Rwanda är ett bergigt och grönskande land där man odlar mycket majs och bananer. Vägarna är mycket bra och förutom stora och små bussar transporterar människorna sig med hjälp av att åka bak på motorcyklar eller cyklar. Jag skulle inte vilja jobba som taxicyklist i detta land även om det skulle resultera i att jag blir superstark. Men det går inte att färdas i detta land utan att tänka på den mörka delen i landets historia. Det var bara 21 år sedan folkmordet. Folkmordet då en miljon människor mördades på 100 dagar. Då vänner och grannar mördade varandra på öppen gata med hjälp av bland annat machetes. Det var här det hände. I byarna jag åkte förbi. Folk jag såg längs gatan hade varit med om det. Barnen har föräldrar som har varit med om det. Det går inte att förstå hur något sådant kan hända. Hur något sådant kan vara att uppleva. Det går inte. Men jag kommer att återkomma till detta avsnitt i landets historia i nästa blogg.

Busstationen i Kigali. Ute på äventyr utan att veta som ska hända härnäst. Alltid lika spännande.
Busstationen i Kigali. Ute på äventyr utan att veta som ska hända härnäst. Alltid lika spännande.

Till slut var vi framme i Guiyang som ligger vid en sjön Kivu med de gröna kullarna sluttande ned längs vikarna. Innan solen gick ned hann jag läsa lite bok på gräsmattan framför mitt hostel och ett distanspass. Det är alltid bra att söka sig till en sjö för där finns det oftast något som är relativt platt. Jag sprang först åt höger längs sjön och det dröjde inte mer än tio minuter innan jag hade kommit till Kongos gräns. Det är oväntade saker som kan inträffa när man inte har någon guidebok och inte har gjort någon research. Sprang åt andra hållet istället och hittade en avtagsväg där det stod en militär. Jag frågade om det gick bra att springa ned. Han frågade varför. Jag svarade att jag bara ville springa lite. Det gick bra. Efter någon kilometer satt några glada barn vid strandkanten och lekte. De såg söta ut tills de började kasta sten på mig. Det fick dock bannor av sina föräldrar. Efter en lång backe hörde jag folk ljud ute i vattnet långt därnere. Det var männen i fiskebåtarna som sjöng högt tillsammans ute på vattnet. På vägen tillbaka höll en flicka jämn takt med mig. Springandes i sandaler med en liten säck balanserandes på huvudet.

Kvart över fem ringde klockan i torsdags. Jag hade fått instruktioner om att min frukost och lunch skulle ligga i ett skåp och att en taxi skulle hämta mig. Jag hittade maten. Men igen taxi. En kille i skidmask med bara hål för näsa och ögon som såg ut att komma direkt från en polarexpedition verkade inte övertygad om att det skulle dyka upp någon heller. Man hoppas på att det ska inträffa när man utöver ett gorillatillstånd har betalat 200 dollar för att komma till deras berg. Taxin dök upp och efter att ha slumrat någon timme var vi framme vid gorillacentret. Där samlades alla med tillstånd för dagen och vi blev indelade i grupper som skulle besöka olika familjer. Det var kaffe och det var dans med trummor innan vi kunde fokusera på det vi hade kommit dit för. De samlade oss med vår guide och min grupp bestod av sju personer. Det var först när vi satt tillsammans och fick information om äventyret jag förstod vilket grej detta skulle bli. Familjen vi blev tilldelade består av 35 gorillor och är en av dem som är med i De dimhöljda bergens gorillor. Den nuvarande ledaren är 38 år och en av dem som var barn under filmatiseringen. Han är numera på sin ålders höst och har börjat tappa tänderna. En gorilla är bebis fram till den är 3,5 år och vuxen vid åtta års ålder. Hanarna blir upp emot 40 år och honorna något äldre. Hittar en hona något snyggt i en annan familj så drar hon när pappan eller bröderna inte ser henne. Det är så familjerna överlever och kan reproducera sig. Om en kille lämnar en grupp och inte lyckas attrahera en hona och bygga upp en egen grupp dör han i ensamhet. Det är ofta fallet för en hona vill sällan skaffa barn med en loser. Inom gruppen kan en kille även göra barn bakom ledarens rygg. Han tror ändå att det är hans barn. Men blir otroheten upptäckt straffas den.

Vi fick också information om att vi inte skulle bry oss om de drar oss i håret och att det fanns en gorilla i gruppen som brukar putta omkull besökare och sedan skratta åt det. I dessa berg, Volcano national park, finns det ca 900 bergsgorillor. De gorillor man kan se på zoo är låglandsgorillor. Efter att ha åkt bil en timme till var vi framme där vi skulle börja. På 2500 meter över havet med utgångspunkt i en liten by. Pengarna man betalar för tillstånden går bland annat tillbaka till dessa människor. Så att de kan överleva om bufflar förstör deras potatisodlingar. Så att barnen kan gå i skolan. Självfallet också så att alla trackers kan få lön. Det är flera trackers på en familj och de måste varje dag leta reda på gruppen som rör sig kontinuerligt. Vi började kryssa uppåt i sluttningen längs potatisfälten tills vi nådde skogen. Efter att ha gått uppåt genom bambun träffade vi den första trackern som hade ett gevär. Han slog följe med oss och vi blev informerade att från och med nu behövde de hugga en plats med macheten om vi behövde bajsa. Det stämde, nu blev det djungel på riktigt. Ingen stig fanns utan den skapades av macheten och av oss. På vissa ställen gjorde guiden märken så vi skulle hitta samma väg tillbaka. Under regnsäsongen befinner sig gorillorna i bambuskogen och äter de färska skotten vilken gör dem uppspelta likt fyllon. Vi hade nu passerat den gränsen och vegetationen bestod av stora blad, rötter och lianer. Det var brant och svårt att ta sig fram men efter tre timmar uppe på 3200 meters höjd hörde vi dem.

Vi hörde deras nöjda morrande. Käka blad är tydligen gott, vilket de sysslar med större delen av dagen. Guiderna härmade deras ljud för att tala om att vi var på väg. Nu blev det faktiskt till en början lite läskigt. Gorillor är rätt stora.

 

Tack för att jag fick hälsa på hemma hos er.
Tack för att jag fick hälsa på hemma hos er.

Mitt ibland bladen såg vi den första. Det var så häftigt. När vi tittade oss omkring såg vi fler i familjen. I buskar. I håliga trädstammar. Stora. Små. Kramandes. Chillandes. Ätandes. Framför allt ätandes. När vi tog oss längre upp hittade vi hannen som kommer ta över när ledaren dör. Han var rätt gigantisk. Vi hade gjort en stig. Vi stod på stigen. Där hade han planerat att gå. Vi fick sätta oss på huk. Han strök förbi 10 cm bredvid mig. Coolt. Lite längre upp hörde och såg vi ledaren. Han lät mindre nöjd. Men ingen fara så länge vi inte kom närmre.  Vi var där en timme. En magisk timme. När jag åkte till Rwanda visste jag inte att man verkligen bör besöka gorillorna. Nu vet jag.

Gorillaselfie.
Gorillaselfie.

Vi åt vår medhavda lunch. Till min förvåning hade jag fått en cheeseburgare och pommes invirad i folie från hotellet. Kanske inte vanligaste utflyktsmaten. En kall hamburgertallrik. Sedan var det vägen ned igen. Innan vi var nere frågade en tracker om gifta sig kunde var en bra idé. Det tyckte inte jag. Barnen ute på fälten tackade när vi gick förbi och i min taxi på vägen hem fick jag återigen höra ett par varv på chaufförens brända CD med pojkbandsmusik. Att hinna träna hade jag insett vara orealistiskt med tanke på hur långsamt deltagarna i min grupp maskade sig uppför berget. Intervallpasset skulle få utgå. Men döm av min förvåning när det tydligen fanns en genväg och jag faktiskt hann en fin eftermiddagsjogg. Jag sprang först till Kongos gräns och förhörde mig om möjligheterna till att skaffa ett visum. Det skulle dock ta ett par dagar och var väl kanske lika bra det. I synnerhet är många där hemma av den åsikten. Joggade upp till stan och när jag sprang genom huvudgatan var det som att vara med i ett lopp med tanke på hur många som skrek efter mig. Vet inte om det var några bra saker, men det lät i alla fall glatt. Faktum är att jag inte sett en enda löpare i detta land. Härligt att jag kan bjuda dem på det. Rwandan runningstory fortsätter och den andra delen kommer inom kort. Keep you posted.

Gorillorna har valt en fin plats att leva på. Otroligt vacker utsikt. Men ner hit till början på potatisfälten kommer de sällan. Vi fick klättra upp till dem istället.
Gorillorna har valt en fin plats att leva på. Otroligt vacker utsikt. Men ner hit till början på potatisfälten kommer de sällan. Vi fick klättra upp till dem istället.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *