#rehabäventyret – Och alla snälla människor

Man ska vara snäll. Det har vi lärt oss sedan vi var små. Inga konstigheter och skitenkelt att förstå. Tyvärr har ändå inte alla i världen fattat det. Men de flesta. Människor är så himla vänliga. Bryt benet och gå ut och testa. De vänliga snälla människorna finns där överallt. Dessutom är det trendigt att vara snäll. Bara en sådan sak.

Och snällt har jag även anpassat mig till mitt tillstånd. Allt tar längre tid. Det är lite mer komplicerat. Men det går. Jag försöker se mitt gips som en bra grej. Utnyttja det faktum att foten och ända upp till knät är fjättrat i gips. För det kommer bra saker ur dåliga ting. Det är inte bara något man säger. Jag har tvingats pausa lite och ta det lugnare. Träffat ännu mer kära vänner. Stressat av lite. Insett att allt inte spelar jättestor roll. Fått nytt stoff till mitt föreläsande. Använt min problemlösningsförmåga. Testat en hel del nya grejer.

Jag kunde inte vara med i inomhus-SM förra helgen, men jag kunde vara funktionär. Nu vet de allra flesta att jag inte har något att göra där även om jag varit i min bästa form. Hade aldrig ens funderat på eller fått starta men jag fick vara med där det händer även om det innebar att sitta på en stol med benet i högläge i callroom. Ropade upp alla de aktiva innan de skulle in på tävlingsarenan. Innebar att jag fick träffa alla stjärnatleter.

Årets friidrottare fick sitta på en vepa på väggen istället och vänta på bättre tider. Och de kommer att komma. Var så säker. Hon väntar snällt på dessa.

Det är inte lätt att klä på sig. Speciellt inte att trä strumpbyxorna över gipset. Men har kommit på att jag inte behöver ta av dem varje natt. De kan sitta fast på gipset medan jag sover. Och att ha byxor igen. Det ser jag fram emot. Nu är det bara kjol eller sjukhusets mysbyxor. Men kjol är fint. Dessutom behöver jag bara en sko, men måste sätta mig ned för att få på den.

Man har även stora möjligheter att piffa upp sin vardag. Fina målningar på gipset och har man tur även på naglarna. Det roligaste innan denna massaker skedde var att Annie 5 år såg väldigt skeptisk ut inför projektet och lät meddela att hon nog inte var så bra på att måla innanför. Självinsikt big time. Men moster blev nöjd och ser fram emot att visa läkaren sina tår imorgon.

Duscha går bra om man tejpar en sopsäck över benet och sedan sitter på en stol. Det finns ingen kroppsdel jag inte når att tvätta utan jag är mest rädd att halka när jag ska ställa mig upp. Lösningen är att lägga handdukar på golvet. Men nej, det blir inte varje dag, och har för att kompensera detta börjat använda parfym. Lite som på 1700-talet.

Det finns mycket hjälpmedel för en som går på kryckor och har gips. Duschpåse. Vaddering för kryckornas handtag. Skräpplockare om man tappat grejer. Små vagnar man kan dra. Men jag har bestämt mig för att inte lägga pengar på detta. Jag ska hitta mina egna lösningar och de ska inte kosta. Brutet ben är inget kroniskt tillstånd och jag vill ha mina pengar till roligare saker. Det är bra att ha kjol med fickor. Man kan ta saker i munnen kortare sträckor. I köket kan man hoppa runt på ett ben så att kryckorna inte är i vägen. Tappar jag något får jag böja mig ned och det är en bra styrkeövning. Allt som blir lite extra ansträngande ser jag som tacksam träning.

Att gå ned på stan kan väl inte vara någon match. Har ju inte brått. Så tänkte jag tre dagar efter hemkomsten från sjukhuset och gav mig ut på kryckor en kilometer. Helt slut och genomsvettig. Har jag inte gjort om sedan dess. Tänkte att få komma till Hud och Hälsa för hudbehandling skulle vara ett perfekt sätt att ladda energi för hemvägen. Det var det nog. För huden. Men jag såg tydligen rätt trött ut så de insisterade på att skjutsa hem mig istället. Var också väldigt tacksam för det.

På tal om svettig. Jag undrar om inte klimakteriet kom samtidigt som benbrottet. Det är varmt precis överallt och jag blir svettig av allt jag gör. Gå från sovrummet till köket. Av att göra frukost. Att klä på mig och gå ut. Faktum är att spela Super Mario genererade orimliga mängder svett. Vet dock inte om det berodde på vare sig gipset eller klimakteriet. Kan helt enkelt vara så att jag blir väldigt exalterad när jag är inne i något och i synnerhet den nostalgitripp Mario kan bjuda på. För att kompensera detta har jag inte någon strumpa på den gipsade foten. Tårna får titta ut som värmereglerare. Men när jag blev avsläppt vid fel hus innan en middag i fredags var de rätt kalla då jag hoppat runt till fel hus tre gånger och det var minusgrader.

Såhär har jag för det mesta suttit i tre veckor. Men det betyder inte tat jag varit sysslolös. Tvärt om. Världens bästa offiespace.

Och träningen då. Nej den genererar inte något svett alls. Men det känns rätt ok att inte kunna springa. Förvånansvärt hanterbart. Känns som andra bekymrar sig mer över detta faktum än jag själv. Jag menar det är ju liksom som det är. Dock är jag noggrann med mina rehabövningar. De är inte designade för mig. Tvärt om. Väldigt generella. Gissar på att Agda 85 år med benbrott på grund av benskörhet gör samma. Men skillnaden mellan mig och Agda är att jag verkligen gör dem och lite därtill. Började så smått direkt, men nu kör jag dem varje dag fyra gånger. Det tar ungefär en kvart per session. Och när jag ändå ligger där. 50 stycken situps. Från och med idag har jag även blandat in några axel- och ryggövningar med hjälp av hantlar. Imorgon ska stygnen tas bort. Ett steg i rätt riktning. Då får vi se vad som händer härnäst beroende på om det blir gips eller orthos.

Såklart gör jag den nedersta. Man ska göra 5-10. Jag gör 30. Och nej. Tror inte det är farligt. Är rätt stark i grunden.

Jag ser till att fokusera på det jag kan göra och inte det jag inte kan göra. Jag kan vara jourhavande barnvakt. Får syrrans man larm så skulle jag absolut kunna reda ut situationen hemma med tre små barn. Det kanske inte blir perfekt men det går. Nu gick bara larmet när de sov och kanske fick familjen ta hand om mig lite extra på dagen. Men det gick. Jag har testat att handla på nätet. Spännande när kassarna blir inburna ända in i lägenheten. Och när jag är i affären och handlar. Ja då plockar de i grejerna i min ryggsäck utan att fråga. Jag kan ta mig kortare sträckor och blir det för långa har jag haft turen att någon har känt igen mig och skjutsat mig vidare. Även bilar som inte känner mig har stannat och frågat om de kan hjälpa till. Och om det blir för långt, då tar jag taxi. Träffade en trevlig chaufför från Somaliland. Han sade sig vara kusin med Mo Farah. Eller inte riktigt kusin, men släkt i alla fall lät han meddela. Konstigt. Jag har hört detta innan. Orimligt många i Norrköping som är släkt med honom. Mo alltså. Men det är klart man vill vara det. En kille som kan springa och är riktigt snabb. Hur som helst gav jag chauffören kontakterna till Tjalve. Kanske kunde jag värva honom till vårt glada gäng. Trappor kräver en särskild teknik och jag kan gå i dem, men det är klart jag blev glad när två gymnasiekillar hjälpte mig uppför en jättelång första gången jag stötte på ett rejält hinder och redan var trött.

Som sagt. Alla dessa vänliga människor. Har tappat räkningen på alla dörrar som öppnats för mig. Erbjudanden om att bära saker. Alla fina ord. Brev. Meddelanden. Kryahälsningar. Besök. Världen består av ett snällt gäng människor. Faktum är att jag själv har blivit och kommer vara ännu lite snällare på grund av detta. På grund av ett brutet ben. Så gips kan faktiskt vara en bra grej. Jag undrar bara en sak. Vad händer om man får kramp?

Jag tror nog man blir lite extra snäll av att springa. Om inte annat gör träning att man får energi till att bli sitt bästa jag. Passa på att haka på vårens träningskurs som inte bara innehåller löpning utan annan kul träning också: http://loparaventyret.se/produkt/traningskurs-varen-2019/

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *