Löparäventyret i Västafrika – årets sista blogg

Ingen fara. Du är med mig. Det hade jag sagt till Björn och förvissad om det såg han fram emot vårt första riktiga äventyr ihop. Vilket började med att jag hade bokat hotellet i Istanbul för vår nattliga transfer i helt fel del av stan.

I fredags landade vi sedan i Senegal. I Dakar. Och Björn skulle få börja sin bekantskap med Afrika den hårda vägen. En kille körde någon slags kurragömmalek bakom bilarna på parkeringen. Oklart vem eller vad han gömde sig för. Jag behövde skälla ut taxichauffören på grund av oklarheter med prissättningen efter vi hade kommit ut på motorvägen. Han ringde upp någon och gav mig telefonen. Who are you, frågade jag upprepade gånger. How are you, tolkade han det som, svarade good, och verkade förbryllad över varför jag återigen frågade hur han mådde. Något mer än detta fick vi inte ut av samtalet och jag gav därför upp. Dakar var inte färdigbyggt. Eller det byggdes om. Liksom försökte rädda sig själv från att ramla ihop. För att inte tala om trafiken. Totalt kaos. Och vid vägen. Skrot i all oändlighet. Varor bjöds ut. Skor uppradade på trottoaren. Meloner i drivor. Lösa getter. En kille krängde toapapper vid ett rödljus. Ett av de få fungerande trafikljusen. En annan ville sälja ett täcke. Någon cyklade runt med ett hundratal dunkar på cykeln. Andra bar mer än som kändes rimligt på huvudet. Man behöver inte vara mästerdetektiv för att lista ut att invånarna ser affärsmöjligheter i allt. Som Björn senare uttryckte det. Känns som alla säljer något i denna stad. Har du tre citroner, två paket tvättmedel och tio flaskor vatten så har du byggt upp en affär. Det är färgglatt. Det är myllrande. Det är Afrika. Nyfiken på att denna gång upptäcka västra delarna blev vi avsläppta där vägen tog slut. I förorten Ngor på en sandig vändplan.

För det är väldigt sandigt här. Staden, eller åtminstone delen där vi bodde, som ligger vid Nordatlanten är byggd på en strand. En liten remsa fanns kvar och där låg det fullt med långa båtar som kallas piroger. Vårt hotell var en hemtrevlig historia med terrass ut över just denna strand. Två burar av mänsklig storlek innehöll papegojor som strax skulle sova. Det hade redan börjat skymma och vi gick en sväng i kvarteret. Det var mest skräddare som jobbade hemifrån med sina symaskiner och det fanns ingen mat för oss att köpa. Kom tillbaka till stranden och hamnade på ett ställe där det gick runt en påfågel. Den inhemska ölen. Lite kyckling. Botanisering av det dammiga innehållet i minishopen på vår bakgård. Sen kröp vi in under myggnätet.

Vad vi skulle göra i lördags var redan bestämt. Ta oss till den rosaskimrande sjön Lac Rose 40 km bort. Dessutom bodde vi lämpligt på rätt sida av stan. Gick upp till vägen och stannade en buss. Fick reda på att nummer 36 skulle gå dit vi skulle. Perfekt. Behövde inte vänta länge. Killen som sålde biljetter satt i en bur knappt större än honom själv längst bak i bussen. Fanns sittplatser åt oss båda. Vilket flow. Trots detta en intressant färd som valde varje liten gata, ibland inte ens asfalterad, som gick att uppbringa. Men det skapade också en närhet till de som bodde i husen och spännande saker som hände längs vägen. Plötsligt var vi framme. Fast det kunde inte stämma. På kartan var det mycket längre kvar. Visade sig att det fanns ett ställe som hette exakt samma sak. Men vi fick hjälp. Skulle byta till buss 73. Totalt kaos där vi stod. En vänlig man förbarmade sig över oss. Efter en kvart utan att någon buss kommit skulle vi av oklar anledning följa med honom till ett annat ställe. Där stuvades vi in på flaket till en slags lokalbuss. Biljettkillen, likt många andra passagerare på liknande fordon, hängde där bak. Blev dock en kort tur. Nu skulle vi visst vänta på buss 73 igen. Den anlände totalt överfull. Men alla ska med. Nu stundade en närmare två timmar lång resa där vi krampaktigt fick hålla oss i takstången. Något fler sittplatser hade dock funnits om inte en lång rad av gosedjur hade fått primeseat längst fram på en rosa plyschsoffa.

Snart framme vid Lac Rose. Vi och några få andra var de sista passagerarna kvar på gosedjursexpressen när vi närmade oss slutdestinationen.

Efter tre och en halv timme var vi framme vid Lac Rose. Om den var rosa. Nej knappast. Vi satte oss nere vid vattnet och åt lunch vilket ändå var trivsamt efter den tröttsamma resan. Sedan joggade vi längs sjön där troligen, enligt en skylt, sista biten av Dakarrallyt går förbi. Sjön kantades av vita berg som var salt. I sjön kunde man dessutom flyta likt en kork som i Döda havet. Min ursprungliga plan var at springa veckans pass på 120 min två varv runt sjön. Den orimligt långa bussresan spräckte den idén.

Att ta buss 73 hem kändes inte som ett alternativ. Planen blev att lifta och vi gick mot havet där det såg ut att gå en väg raka spåret till Dakar. Vägen visade sig vara ett spår i sanden. Inte troligt att någon bil skulle köra ditåt. Fast spåret såg intressant ut så vi följde det. Vi kom över ett krön och där bredde ett oändligt område av sand ned mot Nordatlanten ut sig. Alltför spännande för att bekymra sig om vad klockan var. Vi gick ned till havet. Vilken naturupplevelse. Fick lift upp till byn igen av en strandjeep. Därifrån tog vi en taxi tillbaka. Till att börja med på en snabb väg utan särskild trafik. När vi närmade oss stan tog den bra vägen slut innan en halvfärdig motorvägsbro. Blev en sväng in på sandvägarna i bostadskvarteren och ut på stranden igen. Ingen riktig väg, men mycket trafik. Kändes som att några tänkt – kör vi här blir det kanske en väg så småningom. Till hotellet kom vi när det redan var mörkt. Dagens lärdom. Tro aldrig någonsin att du tar dig mer än 10 km per timme i ett motordrivet fordon i Dakar. Det går fortare att springa distansen.

Älskar när något spännande plötsligt visar sig finnas runt hörnet…
…som här när vi kom ned till havet. Efteråt fick vi höra att det var SÅ farligt att gå dit ned till fots. Var faran pirater? Ormar? Sandstorm? Överlevde gjorde vi i alla fall.

Men människan är ändå en optimistisk varelse. Kanske kunde det inträffa att en bokad taxi skulle stå utanför hotellet klockan 06:00 morgonen efter. Naturligtvis blev det inte så. Lite längre bort fanns något som liknande en taxiplats. Men de som stod där såg inte ut att klara ens en grundläggande besiktning eller hade någon förare. Några läskiga missbrukare stod en bit bort och började visa sitt intresse för oss. Notera att solen inte hade gått upp och det var mörkt som på natten. En tjej verkade också vänta på något. Tydligen skulle hon dit vi skulle. Hon knackade på rutan till en av taxibilarna och därinne visade sig en man ligga och sova. Jodå han kunde köra oss. Alla bilens varningslampor blinkade men till busstationen tog vi oss. Det skulle gå en buss till Banjul i Gambia 07:00. Det var fler än vi som skulle åka med dem. Skillnaden var att de hade bokat. De hade inte vi. Enligt informationen på internet skulle detta vara en lyxbuss. Lyx är ett relativt begrepp. Hur som fick vi inte testa komforten då vi inte fick åka med. Detta öde drabbade även två andra hoppfulla personer med Banjul som destination. Vi slog våra resepåsar ihop för dagen. Och att det tog en dag skulle vi bli varse som ni säkert redan har gissat.

Vårt sällskap bestod av Fansainey från Gambia som hade varit några dagar i Senegal hos vänner och reste nu i sällskap av två stora gula påsar innehållande skor. Skor som hon skulle sälja hemma i sin butik. Vår andra medresenär hette Kongo och kom just från Kongo, men bodde i London och reste på holländskt pass och i sällskap av en enormt stor rastafrisyr. Vi delade en taxi till en annan busstation där det enligt uppgift skulle finnas minibussar till Banjul. Om du någon gång varit på en afrikansk busstation vet du hur det såg ut. Ett ordnat men totalt kaos. För denna skulle jag dock mer använda det senare epitetet. Minibuss visade sig i detta fall betyda Peugeot 505, ni vet en sådan med två baksäten som är lika gammal som mig, det vill säga tillverkad i slutet på 70-talet. In med väskorna. Ut med väskorna. Det tar ett tag att komma överens. Den äldre mannen i regnkappa och regnmössa hade någon oklar funktion i uppgörandet av dealen. Plötsligt sitter två tysta asiater i baksätet. Vi såg inte alls varifrån de kom. Till slut verkade det som vi var klara för avfärd. Att komma ut från busstationen var dock inte helt trivialt. Fordonen körde i båda riktningar. Problemet var att man inte kunde mötas. Helt otroligt. Men ut kom vi.
Nu började en färd som skulle innehålla extra allt. Allt som gjorde att resan på 27 mil skulle komma att ta 9 timmar. 9 timmar. Och ingen av bilens mätare fungerade. Efter några timmar stannade vi vid en mack för at sträcka på benen. Föraren körde in på en smörjbrygga. En mekaniker började greja under bilen. Sedan tog det bara någon timme innan det började ryka in i bilen. Det kom liksom upp från växellådan. Killen tog en trasa och lade sig under bilen. Torkade bort lite olja. Han stannade även några bilar för att som det verkade, fråga om råd. Fortsatte vår färd i en om möjligt lägre hastighet. Dröjde inte särskilt länge innan polisen stoppade oss. Kongo hade i just den stunden inte haft på sig sitt säkerhetsbälte. En tid av argumentation började. Chauffören hävdade att han sagt till om bältet hela tiden. Yeah right. Kongo använde omvänd psykologi. Fine, då betalar jag er de korrupta pengar ni kräver så vi kan åka. Då blev poliserna lite nervösa. Till och med de fattade att det inte är lagligt. Vi fick åka vidare. Längs hela vår resa skulle bilen passera regelbundna checkpoints. Vad de kollade var oklart, men föraren gav dem små lappar. Ibland i en hytt. Ibland kastade han dem på vägen. Då har jag inte ens nämnt hjordarna av getter och kor som gick över och längs vägen. Hästar. Väggupp. Sen kom vi till gränsen. Vår färd med den så kallade minibussen var slut.

Där gick det faktiskt smidigt. Gick genom emigrationskontrollen. Växlade till oss lite väl begagnade sedlar. Gick genom immigrationskontrollen. Den var väldigt basic. Visade vårt pass i ett rum. De skrev något i en bok. Vi var nu i Gambia. Delade en taxi till färjeläget där vi skulle ta oss över till Banjul. Köpte biljett och satte oss i passagerarhallen. Hade sannolikt precis missat en färja för väntetiden blev lång. Överfarten tog 50 min. På däcket stod bussen. Den bussen som vi hade hoppats åka med. Fast vi vann. Sannolikt var vi vid vår resort på stranden tidigare genom vårt alternativa resesätt. Dessutom billigare. Och att bussen skulle ha varit 13:00 i Banjul enligt hemsidans utsaga är helt osannolikt. Ett osannolikt drömscenario. En delad taxi tog oss till Senegambia beach. Vi tackade för trevligt och värdefullt resesällskap. Klockan var 17:45. 27 mil. Vilken dag. Långpasset fick åter utgå även denna dag.

Direkt ned till stranden. Så hade hela Banjuls befolkning också tänkt. Inklusive fyrhjulingar och hästar. Det var fullt ös. Lägg till att några testade maxvolym på sina högtalare. Var befann sig lugnet och de vajande palmerna längs den oändligt långa sandstranden. Inte här i alla fall. Men när vi hade fått lite mat i oss kunde vi även se skönheten i det hela. Det fanns palmer. Vi var framme. Havet låg framför oss och nu skulle vi vaggas in i lugnet.

Faktum är att vi sov gott och vaknade utvilade. Jag körde ett backpass innan frukost. Många ville göra sällskap. Sa de åtminstone. Någon gjorde en armhävning för att visa sin goda vilja. Men folk tränar faktiskt här. Absolut. Nere på stranden hänger många fotbollslag. Löpare och andra som gör styrkeövningar. Men såhär på morgonen var det inte fullsatt. Good vibes. Allt skulle bli bra. Och efter frukosten flyttade vi. Tog våra ryggsäckar och vandrade längs stranden. Till en mer lugn del och så som vi vill ha det. Så fortsatte vår dag. I en solstol. Läsandes böcker. Och det bästa av allt, en vecka kvar av äventyrssemestern.

Idag är året slut. Vi har avrundat det på ett spännande sätt. Resandet har varit hardcore även för mig som van resenär. Men även jag gillar lugn, ro och sol. Det är så vi har det idag. Och det är så vi ska ha det dessa dagar. Men det är klart att dagen började med ett distanspass innan frukost. Det är klart att vi kommer hyra cyklar i eftermiddag. Det är klart att vi ska ut på ett spännande äventyr inåt landet imorgon. Men Björn har överlevt, och nu såhär efter lite sömn och reflektion tycker han att detta är spännande. Han som jag träffat detta år och han som jag kommer ha vid min sida alla år efter detta. För han var det bästa som hände detta år 2019. Detta som även var benbrottets år. Men det har jag nästan glömt. Det gick ju bra att springa ändå. Gott Nytt År till er alla. Jag är fantastiskt glad att ni följer mina löparäventyr och jag hoppas att vi ses under 2020.

På väg in i 2020 längs Gambias stränder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *