Löparäventyret i Schweiz

And off we went. Samma äventyr fast ett nytt land. Från Liechtenstein till Schweiz tog vi oss med lokalbuss. Det är inte långt. 30 min inkl ett byte i Gams. Längs den spektakulära vägen kunde man verkligen bo. Vilka vyer. Framme i Wildhaus checkade vi in på hotellet och inspekterade orten dit vi kommit. Den ligger i ett av Schweiz största alpina områden med toppen Säntis blickande ut över allt med sina 2502 möh. Tog en lunch på det lokala cafét och handlade i kiosken som visade sig ha allt. Hinkar med slime, lego och såklart arméknivar. Men ingen rast och ingen ro. Iväg på eftermiddagsjgg för att sträcka ut bergsmaratonbenen. Betala 140 spänn för att åka upp med liften. Skulle inte tro det. Vi gick istället vägen upp till Oberdorf. Bara 1,5 km men ack så brant. Där joggade vi några kilometer på något som heter Klangenweg. Klangvägen. En runda som är anpassad både för handikappade och barn vilket passade oss perfekt denna dag. Längs turen finns olika instrument som man kan testa att spela på. Trumpeter, cymbaler, fat med rullande bollar och annat kul. Vissa lät mer än bra men roligt hade vi. Tog oss ned i byn igen mellan två små sjöar och hade redan fått uppleva flera olika typer av natur innan middagen. Den bestod av fyra rätter och jag lovar att ingen var hungrig efteråt. Men dags för nästa utmaning på resan. Pictionary. En ritade på blädderblocket och vi andra gissade. Våra egna teckningar toppades av att jag bad personalen i restaurangen om hjälp. Stämningen var hög när vi gissade vad deras alster betydde. En tjej ville mycket hellre rita än servera. Men bergen drar som man säger och efter mat och någon veteöl var det dags att sova. Men först en blick ut på bergspanoramat som fortfarande lystes upp av månen som var full.

On the top of the world. När man är på äventyr får man lätt känslan av att ha lagt hela världen under sina fötter. Och detta gäng. Man blir ju helt glad i magen. Skrattat har vi också gjort så vi nästan fått ont i magen.

Att vakna till att detta. Vilken vy. Sound of music. Big time. Och vi skulle ut på äventyr. Snösmältningen i år har låtit vänta på sig så den planerade rundan fick utgå och den nya vi hade valt rådde det också delade meningar om. Vi fick ta det lite som det kom, men det första målet var bestämt. Vi skulle ta oss till Voralpsee där fiket enligt uppgift var öppet. På vägen dit. Fäbodar. Getter. Kor. Kor med väldigt stora bjällror som hördes överallt i dalen. Det var helt underbart att ta sig fram. Man hoppas att alla ska få möjligheten att uppleva detta någon gång i livet. Ängar fulla med blommor. Det fick bli en utmaning. På fem minuter skulle de i lag hitta så många arter som möjligt. Det blev svettiga minuter med ett tävlingsinriktat gäng.

Tralla la. Och vi hade bergen för oss själva. Vilken gåva.

Fikat var välbehövligt. Särskilt drickan. Personalen hade heller inte räknat med att fjorton svenskar skulle dyka upp sådär innan sommarsäsongen riktigt hade börjat. I ville ta oss vidare till Gamsalp. Vi hade fått höra att det var alldeles för snöigt. Men kunde det verkligen vara det. Solen sken så starkt. Personalen vid Voralpsee trodde nog att det skulle gå. Men de såg inte ut som att de själva någonsin hade varit där. Men vad är det värsta som skulle kunna hända. Att vi fick vända. Sagt och gjort. Vi fortsatte längs leden uppåt. Efter några kilometer började snön. Gnistrade av solen. Men vi såg de flesta stigmarkeringarna. Som indianer följde min grupp fotavtrycken från de framför. Snön var packad och vi bedömde underlaget riskfritt. Hasade på rumpan på något ställe. Hittade fast mark på några andra. Stundtals var rutten tveksam. Vi spanade bortåt. Och visst. Där var den. Nästa sten med rödvitt på.

Att lite snö fanns kvar var en underdrift. Men vi kämpade på med glada miner.

Precis innan vi kom fram till Gamsalp träffade vi på resten av gruppen som joggat fel och i samlad trupp kom vi upp till fjällstationen. Där fanns det en lekpark och en stängd restaurang. Eller dörren var öppen. Det stod selbstbedienung på en skylt. Självbetjäning. Vi var törstiga. Gick in i storköket. Fyllde på våra flaskor och jag lånade en kopp och drack ur. En man kom och sa att det inte var öppet bara för att dörren var öppen. Jag låtsades som det regnade, bad lite om ursäkt, och så gick vi ut igen. Innan vi gav oss ned genomfördes ytterligare en utmaning. Att bygga det högsta snötornet på fem minuter. Jag hade inte räknat med den entusiasm detta skedde på. Vilket gäng. En fröjd att få hänga med dessa människor som går in helhjärtat för precis allting.

Rullade glatt nedåt för de gräsklädda pisterna. Eller glatt. Jo det kanske. Men smärtfritt var det inte med stela lår. Det hade blivit ett par backar de senaste dagarna. Men ned kom jag. Sist av alla och solkysst. Vilken dag. Ren magi. Sound of music. Tralla la.

Det var ett mosigt gäng som klev på bussen som körde oss till Zürich. Genom sömniga skidorter där husens fasader var klädda med spån som tagna ur ett alpvykort. Breathtaking. Snöklädda berg. Och där uppe hade vi varit. Framme i Zürich. Ned på en gata i gamla stan för middag. Fin stämning. Gick sedan längs floden Limmat som mynnar ut i Zürichsee. Den är kristallklar och enligt uppgift kan man utan problem dricka ur den. Köpte glass. Satte oss på en trappa vid vattnet. Svanar. Gatumusikanter. Ett café i en gränd. Högsommarkväll. Man ville inte sova. Promenerade tillbaka förbi sorlet på gatuserveringarna. Höll blicken högt. De medeltida husen är klädda av målningar, små balkonger och fina fönsterluckor. Som jag sa. Bergen drar. De gör en sömnig, Vi somnade ovaggade. Spårvagnarna kunde köra förbi utanför huset hur mycket de ville.

Frukost som i en skolmatsal och där man fick koka sitt frukostägg själv. Första gången utomlands man kunde få ett utan gröna kanter. Men det var inte där vi skulle hålla till. Är man i en stad ser man den bäst joggandes. Vi började längs Niederdorfstrasse som ännu inte öppnat sina gatuserveringar och fortsatte runt Grossmünster kyrka. Det var där Zwingli gick i bräschen för reformationen under 1500-talet och kyrkan har stått emot bränder och andra ingrepp sedan 800-talet. Zwingli som även bodde i Wildhaus i ett hus som står kvar och dessutom har fått ge namn åt passet som var för snöigt för oss att ta oss upp i. Vidare över Limmat där vi kryssade över en mat- och blommarknad in på Bahnhofstrasse. En av de dyraste shoppinggatorna i världen. Längs den ligger även Paradeplatz. Ett av världens mest betydelsefulla finanscenter. Ja dyrt är de bra på här i Schweiz. Förbi Frauenkirche som är byggd där det tidigare stod ett nunnekloster och som har fönster designade av Chagall och upp till Lindenhof där det tidigare låg en romersk borg. Så som romarna tittade vi ut över den vackra medeltida staden och tog oss vidare längs Limmat. Där badades det vilket är ovanligt i städers centrum och här extra coolt med väggar dekorerade med graffitti bredvid. Vi ville ta höjd och letade oss upp genom bostadskvarteren. Lugn och skön stad. Uppe vid det sommarsömniga universitetet hittade vi en park och ett gäng alpackor. Dessutom fin utsikt över stan i ett slags naturskyddsområde.

En annan typ av spektakulär vy.

Sedan en hel eftermiddag med chill. Gick tillbaka till Limmat och lade oss på bryggan. Åt lunch i en av serveringarna längs promenaden. Badade. Kallt. Smältvatten är ofta det. Man hoppade i på ett ställe och simmade med strömmen och gick upp via en annan badbrygga. Motströms kom man absolut ingenstans. Det var väldigt blandat folk som hängde runt omkring oss. Några hade tagit med sig lunchen och låg och solade. När timmen var klar tog de på sig sin dräkt eller kostym och gick tillbaka till kontoret. Andra langade knark. Jodå. Det var helt uppenbart. Fast här är marijuana legalt. Går att köpa i var och varannan affär. Två poliser och en hund var på span. Stannade till hos olika personer. Men de hade nog bara laglig dos på sig och såg inte särskilt oroliga ut. Gick på mysigt café. In i en sval kyrka. Sedan var det dags att åka hem. Antiklimax som alltid. Vi hade haft så kul. Så mycket skratt. Så mycket upplevelser. Maxat även på höjden. Men jag hade inte varit trött. Man får energi av allt spännande att uppleva. Men i bilen hem från Arlanda. Då kom den. Sömnen. Tack alla inblandade för ett återigen fantastiskt Löparäventyr.

Visst blir man sugen på att haka på nästa resa? 2020 blir det som vanligt Marrakech och Berlin. Till Marrakech är redan anmälan öppen på www.springmarrakech.se och till Berlin går det bra att skriva upp sig på lista genom att maila mig för att garantera sin plats.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *