Lång vecka och unika springresultat

Den här veckan har jag sprungit runt en hel del. Egentligen utan plan. Bara för att jag kan. För att jag gillar att springa. För att jag ser fram emot veckor med många mil. För att det finns fina ställen att springa på.

Jag har sprungit mellan möten i Linköping. Ner till sjön Roxen. På cykelvägar. Klockan fem på morgonen. På kvällarna. I trappor. I skogen. I snö. På asfalt. På grusvägar. På landet. I stan. På Djurgården. I Stockholm. I Dalarna. Halvvägs till Borlänge från Falun genom skogen. På bana. I Norrköping. På löpband.

Det sista gjorde jag inte frivilligt. Eller jo det var det ju egentligen. För det är svårt att genomföra tester på Idrottslabbet i Linköping utan att behöva springa på ett löpband. Jag, Micke och Christian åkte dit i tisdags för att testa vår löpkapacitet och få vetskap om hur vi ska träna för att bli bättre löpare. Spännande. Dagen innan hade jag sprungit runt 50 kilometer i Linköping uppdelat på några pass som avslutandes med ett trapplopp i Skyapartments anordnat av NocOut. Det var 312 trappsteg där man på färden upp för 18 våningar passerade 70 inredda lägenhetsrum. Jag var uppe efter 2 minuter och 7 sekunder vilket sannolikt inte hade gått fortare utan den ansenliga mängden uppvärmning. Men jag kom trea, fick en macka och hade förmånen att få hålla en föreläsning i de fina lokalerna efteråt.

Ingen rast och ingen ro. Bussen till Linköping i tisdags gick 06:48 vilket innebar att jag gick upp kvart i fem och sprang en runda innan. Från tågstationen sprang jag till en föreläsning och sedan en omväg till Idrottslabbet där Christian redan var igång och sprang ett tröskeltest på löpbandet. Efter någon timme och en fotosession med Friskis och Svettis ute i Trädgårdsföreningen var det min tur.

Vetskapen om att man ska genomföra ett jobbigt test är aldrig helt bekvämt i tanken. Att jag hade sprungit 50 km dagen innan visste testledaren, men att jag även hade snurrat runt 24 km samma morgon valde jag först att mörka. Själv vet jag att det inte påverkar mig nämnvärt, men det kan vara svårare att övertyga någon annan om det. Vi började med ett tröskeltest där jag först skulle springa 4 min i 10 km/h. Sedan vila i 1 min och samtidigt ge ett blodprov. Tempot höjdes till 11,5 km/h i fyra minuter följt av ny vila i en minut och blodprov. Detta upprepades tills jag hade sprungit i 16,5 km/h.  Anledningen till blodproven är analys av laktatnivån i blodet, alltså koncentrationen av mjölksyra. Något jag sällan känner av under min träning eller tävlingar. Svaret på detta visade också testet. Jag fick under testets gång veta att jag inte visade normala testvärden då min mjölksyrakurva sjönk för att påvisa sitt minsta värde då jag löpte i 4:26 min/km. Tydligen högst ovanligt och något Fredrik Wandus på kliniken aldrig tidigare sett. Det innebär att i denna fart ska jag bedriva stora delar av min distansträning. Sedan stack kurvan iväg och min tröskelfart mättes till 3:52 min/km vilket stämmer väl med mitt pers på milen som är 38:36 min. Tekniken och fysiken ljuger tydligen inte.

Tröskeltestet var hanterbart. Jag gillar att springa tröskel. Men sedan skulle jag få springa skiten ur mig under ett Vo2maxtest. Kul. Nej. Jag fick på mig masken. Det började lugnt. Varannan minut ökades hastigheten till jag sprang i 16 km/h. Då började bandet luta. Kul. Absolut inte. Tog inte lång tid till jag inte pallade längre. Direkt efter kändes det som jag skulle ha orkat längre. Men det spelade ingen roll. Testet hade ändå visat det resultat som det avsåg. Jag hade legat på max tillräckligt länge. Testet visade att jag enligt Fredrik Wandus har en närmast historisk maxutnyttjandegrad av min kapacitet, 91 procent närmare bestämt. Vilket innebär att jag kan ligga i min tröskelfart länge. Det var en spännande dag i testlabbet där analysen av testerna berättade att jag borde springa mer korta och stenhårda intervaller för att sedan kunna höja min tröskelfart och på sikt bli snabbare. Om det nu är det jag vill. Jag vill i alla fall kunna springa relativt fort. Länge.

Hade du frågat mig just här, i detta då, om jag tycker löpning är kul hade du kanske inte fått mitt standardsvar. Foto: Mikael Grip
Hade du frågat mig just här, i detta då, om jag tycker löpning är kul hade du kanske inte fått mitt standardsvar. Foto: Mikael Grip
Analys av resultat som sticker ut. Men så hade nog inte en ultralöpare varit i labbet tidigare. Jag fick även veta att jag börjar använda fett som bränsle redan från början i ett arbete. Även detta ovanligt.
Analys av resultat som sticker ut. Men så hade nog inte en ultralöpare varit i labbet tidigare. Jag fick även veta att jag börjar använda fett som bränsle redan från början i ett arbete. Även detta ovanligt.

De där snabba, korta och hårda intervallerna fick jag en dos av redan under samma kväll i Stadium Arena tillsammans med min Tjalvefamilj. Dagen efter lämnade jag över stafettpinnen och lät andra göra jobbet och springa kort och skitsnabbt då vi var i Globen och tittade på friidrottsgalan. Där blev vi åskådare till flera världsrekord vilket var coolt.

Förutom att springa 25 mil denna vecka hann jag även en massa annat kul. Åka till Dalarna. Gå på mässan Antik och kuriosa i Älvsjö. Gå på Nordiska museet. Ostmässa. Fika på stan. Simma. Lyxa med hotellfrukost. Och faktiskt. Jobba. Sådant gör jag också. En hel del och mer än många kanske tror.

Sista passet blev på söndagen. 30 km i strålande sol och delvis snömodd på Djurgården. Jag hade tänkt springa 2,5h och hinna 30 km. Det gick inte enligt plan. Det gick snabbare. Det gick ruskigt lätt trots 22 mil i benen. Var hemma redan efter 2h och 15min och hade sprungit 4:21 min/km. Fast vid närmare eftertanke. Det gick enligt plan. Enligt testresultaten. Och någon mjölksyra hade jag inte fått. Nu är jag sugen på en till vecka med många mil. Även fast jag inte får vara med i reklamfilmen för OS i Rio. De var först intresserade av mitt deltagande. De skulle ringa upp mig i veckan. Vilken grej. Sedan bad de om foton på när jag springer. Efter det fanns inget intresse kvar. Men vad gör det. Jag bryr mig inte om ifall de tycker jag springer fult. Det viktigaste är att det är kul att springa. Pilutta dem.

Ps. Till alla telefonförsäljare. Kan ni sluta ringa mig. Jag vill inte köpa något. Jag vill inte ha någon information jag inte bett om. Jag har inte anmält intresse till något. Inte till någonting. Särskilt inte till dig som ringde i torsdags och hävdade att jag anmält mitt intresse för en GPS-sändare som skulle hjälpa mig att hålla ordning på mina barn. Jag har inte ens några barn. Den enda GPS jag behöver är den på min klocka. Bara så ni vet. Ds.

Bra dagar på jobbet. Bra dagar i solen. Bra dagar i snön. Bra löpardagar. Foto:Dessisfoto
Bra dagar på jobbet. Bra dagar i solen. Bra dagar i snön. Bra löpardagar. Foto:Dessisfoto

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *