Korta och snabba kvitton inför den långa utmaningen

Idag åker jag till Sydafrika. Fasen vad kul det ska bli. I bagaget har jag med mig flera snabba lopp. Jag har blivit snabbare på riktigt. Det började förra lördagen i Linköping på Campusarenan. Den är en gillaarena för där har jag även mitt pers på milen som jag satte hösten 2014. Nu blev det även ett på 5000 meter efter att ha stått och frusit i Kolmårdsskogen hela dagen. Inget resultat som går till världshistorien men poäng till klubbens lagmatch och 18:47 in på mitt snabbhetskonto.

Ännu bättre blev det till min överraskning i torsdags. Första upplagan av Finspångs Stadslopps sju kilometrar. Start upp i en grässlänt. Lite otäckt. Sedan bar det iväg uppför och över broar, genom bostadsområden och parker. Det blev även nedför och där fick jag ett skönt bevis på min styrka. Grymt stark vilket jag fick höra från killarna bredvid som förvånade blev omsprungna nedför och på flacken. De hann ikapp i uppförsbackarna och kunde tala om detta faktum. Jag blev glad. Sista kilometern var ingen lek. Genom en park med små broar, trappsteg, uppför, över grusgång vid slottet och sista 300 metrarna på en knölig gräsmatta. Det gjorde inget att två etiopiskor efteranmält sig och tog upp pallplatserna när jag klockade in på 27:17. Enligt de som känner mig och min kapacitet det bästa lopp jag gjort på kortare distanser. Lycka.

Jessica frågade mig om jag trodde att jag kunde springa så snabbt. Ärligt talat var jag rätt förvånad.
Jessica frågade mig om jag trodde att jag kunde springa så snabbt. Ärligt talat var jag rätt förvånad.

Igår efteranmälde jag mig till Vårruset i Stockholm. Vi kom på kvällen innan att det var lopp. Tävling är roligare än träning och på schemat hade jag sex tusingar. Lätt utbytbara. Under dagen hade jag joggat lite för många kilometrar. 27 stycken. Det var inte enligt plan. Jag vet. Men jag ville springa till ett möte och kunde på vägen dit inte låta bli en trevlig lunchjogg som utgick från Sergels torg och upp på söders höjder. Nåja. Det var lugna kilometrar. Jag värmde upp lite halvdant och satte iväg förvånad över att jag tog täten. Det hade jag långt ifrån räknat med. Det höll fram till 2 km där jag blev omsprungen efter att ha legat i ett tempo av rang som hade resulterat i dyngpers. Beslutade mig för att istället hålla position och saktade ned lite. Enligt instruktion fick jag inte springa till jag spydde. Känslan då när man springer in som tvåa tre sekunder från pers var fin. Vilka kvitton jag fått senaste veckan. Glad.

Norra Djurgården. Måndag kväll. På bilden ser man inte det koppel av över 10000 tjejer som jag hade efter mig.
Norra Djurgården. Måndag kväll. På bilden ser man inte det koppel av över 10000 tjejer som jag hade efter mig.

Nu ska jag förvalta, bevara och optimera formen på bästa sätt. Packa in den i en liten ask och checka in som dyrbart gods på Arlanda. Och vet ni. Jag är inte särskilt nervös. Det ska bli kul. Jag har lagt ned så otroligt mycket tid på att träna inför detta. Massor av mil. På banan. På asfalt. I skogen. På grus. I vattnet. På cykeln. Observera. Inte på löpband. Nu är det dags att få göra det jag har sett fram emot. Springa mellan Pietermauritzburg och Durban. 89 km. På söndag. The ultimate human race.

Här kan man följa loppet live: https://www.youtube.com/c/sabc2

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *