Iran utan plan

Turkiet blev endast en genomresa i slummer under ett antal timmar då vi efter midnatt var framme vid Irans gräns. Fast de gånger jag hade ögonen öppna. Snö. Karga byar likt som på Svalbard. Man gick genom en röd bur och där var skylten. Iran. Oerhört spännande. Efter passkontrollen fanns det inte en taxfreeshop utan en freeshop. Gratis undrade jag. Men behövde samtidigt ingen tvättmaskin, dammsugare, ugn eller mixerstav vilket utbudet bestod av. I en liten väntsal kunde man köpa dricka och konserverad ananas. Och vänta skulle vi få göra mer än en timme medan de kollade bussen. De var väldigt noga med bussar och lastbilar. En av lastbilarna såg ut att vara från mitten av förra seklet och hade dessutom ett fågelbo på taket. Växlade pengar med en man som bjöd mig på te och överlag var alla väldigt vänliga. Några timmars bussresa väntade tills jag kvart i åtta på morgonen blev avsläppt vid kanten på motorvägen. En gångbro ledde över den och jag tog en taxi till hotellet jag bokat för att kunna få visum till landet. För man måste tydligen ha en plan. Jag hade ingen mer än denna enda hotellbokning. Iran utan plan. Hotellet var lyxigt och låg vid en park i utkanten av stan. Frågade i receptionen om det gick att springa. Inga problem. Överallt i stan. Om jag följer dresscoden. Men jag hade bara en slöja och den ville jag inte svetta ned. Vid fotändan på sängen låg ett avlångt tyg som dekoration. Perfekt. Fungerade alldeles utmärkt som slöja. Gav mig ut. Började i parken och tog mig inåt stan men det var rätt långt och jag hade bara tänkt springa en mil. Frågade en kvinna om hon kunde fota mig vid vägen. Absolut. Om hon även fick fota mig som utgjorde ett väldigt annorlunda inslag i stadsbilden. Testade utegymmet i parken ihop med några pensionärer. Himla funkis. Slumrade till lite på gräset efteråt. Men no time for sleep. Fanns för mycket att uppleva.

Man kan springa i Iran. Inga problem alls. Ta bara på dig ett sängöverkast och ge dig ut.

Downtown. Blev avsläppt vid den stora basaren. Där fanns det mycket att köpa, men dåligt med mat. Mycket tejp och vattenslangar just där jag var. Nytt kvarter. Vattenkranar och handfat. Fattade grejen. Det var ju första dagen på Ramadan, muslimernas fastemånad. Hittade en macka. Åt den på gatan. Fail. Man äter inte offentligt under Ramadan. Strosade vidare. Kom till blå moskén som inte alls var blå utan gjord av vanligt tegel. Satt lite i parken. Tog en taxi till Stadsdelen Valiasr där jag enligt uppgift kunde hitta frisörer. Vet inte om jag höll med om det. Såg ett par för män. Fick flera vägbeskrivningar till inrättningar för mig som jag inte hittade. Kom underfund med att de för kvinnor inte hade fönster ut mot gatan.  Men bakom ett svart skynke fanns en trapp och jag kom in i ett rum där flera tjejer mer än gärna tog hand om mig. Jag ville bara klippa topparna och var mycket noga att förklara hur detta skulle gå till. Kan inte påstå att detta blev grundligt gjort men jag hade kvar längden på mitt hår. Fick det även flätat och en trevlig stund på salongen. Var det verkligen min riktiga hårfärg. Och vilka blå ögon. Beautiful. 41 år. Knappast. Max 30. Vilken boost. Anledningen till att jag klipper mig och gör andra behandlingar är inte bara för att det är billigare, för att spara tid till annat hemma eller för att få massa fina ord, utan det är för att man får träffa locals och får tips om ställen att besöka bortom turiststråken. Då de inte hade pedikyr fick jag tips om en annan salong dit jag gick. Men innan dess. De var inte helt nöjda över hur jag hade på mig min sjal. Faktum är att de skrattade när jag tog på mig den. Fick bli en liten workshop innan de släppte ut mig på gatan igen. Nästa salong hade även den en typiskt hemlig ingång. Men väl inne. Som en annan värld än den på gatan. Livligt. Kvinnor i vanliga kläder. Inga schalar. Inga män tillåtna. På några villkor. Kvinnorna verkade ha en skön självdistans. Det skämtades om Iran och dess seder. Ingen gillade detta med slöja. Men inget ont om systemet. Bara konstaterandet. This is Iran.

Jag ville ha en pedikyr för mina slitna fötter. En ung praktikant blev satt på jobbet. Receptionisten tog plats bredvid som översättare och sällskapsdam. Och utan sällskap blev jag absolut inte. Alla i personalen hade plötsligt ärenden i detta rum. Även kunderna. Hur exotiskt som helst att jag var från Sverige. Flera ville klämma på mina vader. Chefen tog också många varv för att instruera och kvalitetssäkra under behandlingen. Och den blev grundligt gjord. Det kan jag lova. Min plan var att göra ett försök till att ta mig till den blå moskén efteråt och dit skulle visst också receptionisten så jag kunde absolut haka. Hon bytte om till en snygg blå klänning och täckte över den med helkroppsslöja. Med en lite raljerande kommentar om att det var hennes man som ville ha det så. Han satt ute i bilen och väntade på oss. De var gifta sedan något år tillbaka och var 23 respektive 25 år. Så som jag förstått det vill man vara gift för då kan man umgås öppet på stan och göra roliga grejer. Visserligen är äktenskapen arrangerade men att data öppet eller hänga som kompisar med killar och tjejer är inte tillåtet. Åkte genom stan och genom gardinkvarteren. Helt otroligt vilka glittrande och kitschiga exempel det fanns i fönstren. Såg ut att höra till något barockslott. Jag berättade att vi knappt använder gardiner hemma. Konstigt tyckte de, samtidigt som vi redde ut missförståndet i att de trodde jag hade cyklat till Iran. Vi kom till moskén. Samma moské och den var faktiskt blå. På baksidan. Där fanns den vackra ursprungliga mosaiken kvar.

Klockan var åtta och jag rätt hungrig. Jag kunde få följa med hem till killens familj men de skulle inte äta förrän klockan tio. Sent i min värld. Så jag tackade vänligt för sällskapet och gick tillbaka till basaren för att hitta en restaurang. Det var lättare sagt än gjort trots att solen hade gått ned. Folk gick runt med kartonger med kakor. Jag förstod att denna första dag på Ramadan är något speciellt. Därför var det stängt. Helgdag. På en gata träffade jag en grupp människor i olika åldrar. De visade var det fanns en restaurang. De skulle också dit. Visade sig att de istället för att äta hemma samlat ihop släkten på lokal. Satte mig vid ett eget bord och beställde mat. Men där slutade det inte.

En tioårig tjej i grön glittrande turban som kunde bra engelska och hörde till familjen kom fram och gav mig en bit av deras för högtiden traditionella bröd. Sedan var det inget slut på trevligheterna. Hon kom förbi med allt de åt. Hemlagad mat de hade tagit med sig.  Olika rätter. Kakor. Jag gick såklart fram och tackade till allas glädje. Plötsligt ville alla heja, prata och ta sefies. Fick vara med på deras party och fira. Vilken gästvänlighet. Det var farmödrar, mostrar, fastrar, stora som små barn och alla som hör till en stor släkt. När jag skulle betala maten jag ursprungligen beställt visade det sig att notan redan var betald. Sträckte fram handen för att tacka mannen som verkade stå för kalaset. Försökte flera gånger. Märkligt. Han tog den inte. Fail. En kvinna berättade att män och kvinnor inte tar varandra i hand. Fick ändå mina tack framförda. Den yngre delen av släkten skulle vidare ut i natten och jag fick följa med. Det blev en helt galen färd i deras bilar som racade med varandra genom stan med musiken på högsta volym medan de fångade detta på film. Kom till parken nära mitt hotell. Klockan var rätt mycket. Jag nöjde mig med att kolla in folklivet lite och gick sedan hemåt när de gick in på ett tivoli. De som känner mig vet att det oavsett tid var dags att göra kväll då. Inte min grej. Har inte ens varit på Liseberg. Tog en stund att gå hem då jag gick fel och hotellet är helt befäst. Men vilken dag. Vilka upplevelser. Iran rockar.

I frukostmatsalen var det full personalstyrka. Mycket att välja på och jag är alltid så glad att jag äter allt och vill testa allt. Det som ser mest oaptitligt ut kan ofta smaka väldigt gott. Så som den bruna sörjan i en av grytorna gjorde denna morgon. Tog en taxi till busstationen för att ta mig vidare till Ardabil. När jag i godan ro satt på plats och det var fem minuter till avgång slår det mig att jag aldrig fick tillbaka mitt pass i receptionen. Suck. Taxi tillbaka och bestämde mig då för att istället ta en taxi de 20 milen då det inte skulle sätta några större avtryck i min plånbok. Gillar buss bättre för att det ofta händer spännande saker på en sådan resa men nu ville jag fort fram. Dessutom är det varmt och krångligt att resa i slöja och mycket kläder. Det kommer jag aldrig att vänja mig vid. Failade igen genom att försöka bjuda chauffören på apelsin. Nåväl. Under vår resa fick jag se precis det Iran som jag föreställt mig. Oerhört vackert. Fält kantade av snöklädda berg. Små byar. Blommande träd. Små guldkupolförsedda moskéer. Magiskt fint.

Blev avsläppt i Sara’eyn, en liten stad 20 km från Ardabil där det enligt uppgift skulle finnas varma källor man kunde bada i. Dock skulle det vid stället jag fick tips om ske en våning ned inomhus. Inte intressant. Utepoolen vid ett annat ställe var stängd. Gick runt lite och hittade en stor karta med tillhörande bilder på saker man kunde se i omgivningen. Hittade en kille som kunde köra runt till de ställen jag visade på bilderna. Först upp mot bergen till en liten vacker canyon. Vägen var översvämmad av en å den sista biten men vi hoppade på stenar för att ta oss till den gröna slänten där bruna får gick runt.

På vägen tillbaka föreslog jag istället att vada då det är mycket enklare. Inte helt enligt dresscoden här men i skogen har den inte lika stor betydelse fick jag veta. Några vid ån bjöd oss att sitta ned och äta lunch med dem. Blev inte så men om det berodde på att min skjuts hade brått eller att de dessutom ville bjuda på sprit är oklart.

Nästa ställe jag ville stanna på var en bergsformation skapad av de geotermiska krafter som finns på denna plats. Men tyvärr hade de byggt en motorväg tvärs över så det fanns inte mycket att se. Sorgligt nog är detta fallet gällande många kulturella och natursköna sevärdheter i landet. Att de som styr inte värdesätter värdet av att bevara och ta hand om dem på rätt sätt. Och det är heller inte helt lätt att leva som människa i ett land där man inte får bestämma själv hur man ska tänka eller ha möjlighet att uppfylla sina drömmar och mål. Ledsamt att höra. Killen i bilen var inte lycklig. Jag möter ett folk som är helt fantastiskt och gästvänligt men det finns mycket under ytan. Fått höra många berättelser. Men det väljer jag att inte gå in på i denna blogg.

Blev avlämnad mitt inne i Ardabil. Bäst att först hitta någonstans att bo. Gick i en riktning men såg inga hotell. Frågade en man i en sminkaffär om råd och han ritade en liten karta som jag följde. Ledde till en inrättning. 50 spänn natten, hål i golvet som toa och en liten kamin i det rymliga rummet. Jag checkade in. Satt i receptionen och surfade när himlen öppnade sig. Satt kvar. Men efter regnet kom en fin eftermiddagssol. Jag ville se de snöklädda bergen som staden kantas av och gick åt det hållet. Det blev en tio kilometer spännande promenad över en kyrkogård, förbi många nyfikna människor där vissa ville ha en selfie på den som det verkade oerhört ovanliga turisten och genom olika typer av kvarter. När jag skriver olika typer av kvarter är det i Iran likt många andra ställen i världen oerhört specialiserat. En gata säljer sängar. En annan gardiner. Och på en tredje handlar det mer om djurfoder. Hoppfull streetart bröt av de grå cementväggarna och när jag kom till stadens slut såg jag bergen i kvällssolen. Tog en buss tillbaka. Det var så hemtrevligt för busschauffören hade det inrett med persiska mattor där han satt och skorna hade han prydligt tagit av sig och ställt på trappsteget där man kliver in i bussen.

Hoppade av vid moskén som byggdes runt år 500. Bedårande fin. Jag var sen så det var stängt för att gå in på området. Strosade runt. Som alltid i Iran kom det fram nyfikna människor och ville prata. En man berättade att om jag skulle ställa av mig min väska på gatan skulle den stå kvar även om jag kom tillbaka efter två dagar. Bra att veta. Ett ärligt folk. Innanför en gallerport såg jag ett gäng ungdomar i tjugoårsåldern. De hade stafflier och bilder på månen och astronauter. Ställde mig där, för innanför fanns ett av moskéns blå torn. Står man på ett ställe och tittar nyfiket, då undrar folk varför man står där. Jag frågade om det var stängt. Visst var det så, men jag kunde få komma in om jag ville. De berättade att det var astronomivecka i Iran och de var studenter från Ardabil och Tabriz som hade en öppen workshop där de berättade för förbipasserande om rymden och även skulle kolla in lite grejer på himlen under kvällen. Just nu var det lite typiskt, för regnet och de kvarvarande molnen hade satt käppar i hjulen. Men jag fick gärna komma in och jag fick dessutom gå en sväng inne på området bland moskébyggnaderna.

Plötsligt hade jag blivit en välkommen gäst hos studenterna som hade astronomi som extrakurs. De häll till inne på moskéområdet vilket innebar att jag också fick access till de magiskt fina byggnaderna.

Jag satte mig på en stol och de gick och köpte Ardabils speciella sötsak åt mig som jag skulle äta ihop med salt mjölk. Sedan var det så turligt att himlen blev klar och de hämtade utrustningen. Teleskop, de största att användas från jorden, plockades fram. Svindyra historier som vi alla fick använda. Det var hur coolt som helst att se månens yta så som man bara sett den på bilder. Dessutom hade Mars den goda smaken att kunna ses denna kväll. Fick även lära mig att hitta polstjärnan via andra stjärnbilder. Förbipasserande fick också titta i kikarna. Jag pratade med några. Om systemet. Om Sverige. Vad jag tyckte om Iran. Flera ville att jag skulle följa med dem hem och äta. Men jag hade redan en date. Studenterna ville absolut att jag skulle följa med dem och äta middag. Klart jag hade tackat ja till. Vi gick genom den sena kvällen till en av stadens populäraste restauranger i ett renoverat gammalt hus. Vi kan nog kalla det palats, och jag var deras gäst. Det var hur mycket iranska matspecialiteter som helst och stämningen var hög. Såklart var inte någon alkohol inblandad, men såväl traditionella sånger. Jag hade heller aldrig varit med om ett battle i poesi. Men ett sådant utspelades i gänget. Helt fantastiskt at få vara med om. Tydligen så som det bör vid en middag i goda vänners lag.

Maten stod på bordet vid 23:00. Ni kan tro att jag var trött här när klockan närmade sig ett på natten. Men inte sov staden när de skjutsade hem mig för det. Icke. Det var full kommers på gator och torg. På en vardag. Småbarn var ute. Dygnet helt upp och nedvänt. Enligt mina vänner är det tydligen än mer vänt här i Ardabil än på andra ställen i Iran. När jag kom till hotellet ville jag bara posta några instastorys. Sova. Så trött att jag inte orkade vara social med killarna som jobbade natt och ville bjuda på te och prata fast de inte kunde engelska. Fick nästan lite dåligt samvete. Alltså detta land. Dessa människor. Man vill liksom inte vidare. Åk till Iran. Åk dit. Ni måste. Har aldrig varit med om något liknande. Du blir deras hedersgäst. I love Iran. You will love Iran.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *