In to the wild #oringen

När det händer något kul i stan då vill jag vara med. Är jag med på något så går jag all in. Liksom under förra veckan när O-ringen arrangerades i Norrköping. Lägenheten hade jag hyrt ut. Lyckades med en dubbelbokning. Lade ut den på två forum. Första bokningen hamnade i spamfiltret. Upptäckte det för sent. Gissade inte på att den finska och norska familjen ville dela mina två rum och kök. Det löste sig. Nina kom till undsättning. Löste problemet och flyttade hem till sina föräldrar.

Mina orienteringskunskaper. Svaga. Sen skolan endast vid fyra tillfällen. Ölorientering midsommarafton 2013. Kontroller i form av toapapper i träden inom ett väldigt begränsat område. En kompis hittade ändå ingen kontroll. Jag vill dock minnas att jag hittade alla. Under ett Salmingkonvent med liknande aktivitet, jag tror det var 2016, då man fick välja mellan öl och festis hittade jag också alla trots att jag valde öl. I höstas provade jag en bana under 25-manna och det var då jag bestämde mig för att gå all in under O-ringen. Det fjärde tillfället blev således i Vrinneviskogen när man erbjöds att träna inför nämnda event. Så visst kände jag mig redo. Yeah right. Let the adventure begin.

And so it did. Etapp 1. I måndags. Liftade med Nina som skulle vara funktionär till Grosvad. Innebär att jag kom dit innan området öppnat och jag således blev först i kön att hämta ut nummerlapp och stämplingsbricka. Egentligen konstigt att det heter så eftersom den är en pinne. But well. Heltäckande kläder måste man också ha. Min outfit blev kompressionsstrumpor och trekvartstights. Min tidiga ankomst gav mig utrymme att kolla in området. Klubbar strömmade in och satte upp flaggor och tält. Såg lite kul ut hur de satt som packade sillar innanför markeringarna vilka var uppritade på gräset. Sen gick man till starten. Hur långt det var dit stod på nummerlappen men det fattade jag inte förrän på onsdagen. Vi gick och gick. Efter ett tag starten Tork som stod på min nummerlapp. Där stämplade man in och fick en karta. Medelsvår 6.0. Jag ville inte göra det för lätt för mig. Nej och lätt kom det inte att bli på något sätt. Gick till startpunkten. Passade kartan och ställde in kompassen. Iväg. I ett tempo som var långt ifrån rasande. Men jag kom fram till kontrollerna. Eller där jag trodde att de skulle ligga. Så långt gick det bra, och jag var alltid i närheten. Men det hade varit bra om jag hade läst på lite kontrolldefinitioner. Jag letade mer på måfå. Det tog sin lilla tid. Vilket gjorde att tiden innan jag blev klar blev en lång tid. I tron om att vara felfri sprang jag in i målområdet, över bron och genom fållan. Godkänd. Hurra. Efter två timmar. Fick höra att skamgränsen var 10 min per kilometer. Oj då. Jag hade 20 min. Spelade ingen roll att jag hade några kilometer längre på klockan. Man räknar inte så. Dagen var dock inte slut. Åt en Kraftbar och sprang vidare. Hem till Norrköping. 30 kilometer. Var lite trött när jag låste upp dörren hemma och påbörjade projektet vätska upp. Kändes nästan omöjligt. Men fyllde på med lite energi nere vid O-ringentorget. Som en festival. Oändligt många husvagnar. Oändligt många cyklar. Tält med spännande aktiviteter. Mat. Sol. Härlig stämning. Något för alla.

Början på en lång och spännande vecka. Fortfarande hoppfull om att detta skulle gå snabbare och snabbare.

Etapp två. Även den på Grosvad i Finspång. Men denna dag cyklade jag dit. Och hem. Känslan av att ha underskattat hur trött man blir av att ta sig fram genom obanad terräng infann sig på eftermiddagen. Big time. Kontrolletandet i skogen hade tagit kortare tid, felfritt igen, absolut, men ändå en timme och fyrtio minuter. Jag kan meddela att kvällens tvåhundrametersintervaller inte blev succé eller ens i närheten av planen. Jag var helt slut. Men skogen hade inte på något sätt skrämt mig. Tvärtom. Den lockade än mer. Såg veckan som värsta bästa träningslägret. Det kunde liksom bara gå bättre tänkte jag. Och vilken dag jag hade haft. Folk som kände igen mig och förvånat hejade på mig i ett sammanhang där jag normalt sett inte brukar vara. Ola som kom ifatt mig under promenaden till start och jag inte sett på flera år men bland annat rest med i Ecuador. Sofie som under en stund av stor förvirring kunde visa mig var på kartan jag befann mig. Elin som hade blivit inspirerad och spontant deltog på en etappstart. Med insikten att välja en lättare karta. Skuthälla som hejade och till och med filmade min målgång. Men nu ville jag bara sova.

Vilodag. Men inte för de som körde MTB-orientering. Jag var funktionär. Deltagarservice. Sålde etappstarter i ett tält där man faktiskt hellre ville vara än i den gassande solen. Alltså jag var verkligen trött. Ovanligt trött. Så trött att det försök jag gjorde att springa mitt tröskelpass helt enkelt fick skjutas på framtiden. Fick bli 75 minuter jogg istället som återhämtning. Tvärtom var det för eliten. De körde LiU-sprinten mitt inne i stan. Vi var där och kollade. Vilka stjärnor. Snabbt gick det och kul var det att titta. Träffade Jerker Lysell. Längesedan vi hade vattenlöpt nu. Kort update. Känningar i vaden. Så himla trist. Han frågade om vi skulle komma på etapp 6. Festen. Så att det i alla fall blev några fler runt 30 och upp mot 35 år där. När jag visade Nina en bra övning för höftböjaren liggandes i kjol och linne lite under en buske kom Linda förbi. Linda är en trogen resenär till Marrakech och sitter dessutom i O-ringens styrelse. Hon visade hur resultatlistorna fungerar. Mig kunde man hitta några placeringar från slutet. Hon var i princip högst upp på samma lista och bana. Det kan bara gå bättre. Men jag blev inte nedslagen. Tvärtom. Desto mer pepp. Målet fick bli att klättra i listan. Med facit i hand blev det dock inte så. Utan jag skulle hålla mig stabilt i slutet.

Etapp 3. Nu var det dags att ta sig till Yxbacken. Jag testade bussen. Bussar inlånade från andra län gick i skytteltrafik mellan Himmelstalund och tävlingsområdet. Det blir så när 20 000 personer ska transporteras fram och tillbaka. Hoppade av. In i lämmeltåget av deltagare lagom till halv nio. Då är det alltid invigning. Nationalsången. Denna dag även en kyrkokör som sjöng En vänlig grönska. Då skapas ren magi när man går genom den vackra skogen på väg till start. Uppåt vill jag påpeka. Vi gick rakt uppåt. Det skulle bli kuperat idag. Oh yes. Blir ofta så när tävlingsområdet ligger vid en slalombacke. Så när man tror det är omöjligt så går det ännu långsammare. Men allt är relativt. Hade lockat fler att testa. Hårfin gräns mellan att locka och lura ut dem i skogen. Martin körde etappstart och tog 1:40h på sig innan han hittade första kontrollen. Starkt att inte ge upp. Pär hittade en sjö och en brant. Dock fel sjö och brant. Hittade första kontrollen efter 1,5h. Följde en kraftledning. Tappade bort kraftledningen i snårskogen. Frågade funktionärer om närmsta väg till målet. De ville inte släppa ut honom i skogen igen. Skjutsade honom till sista kontrollen vid målet. Plötsligt kände jag mig lite proffsig. Fast utan dåligt samvete. De hade också haft en härlig dag i skogen. Och jag. 2h11min. Sista kontrollen såg lätt ut på kartan. Mitt i slalombacken. Men högt gräs gjorde att deltagarna irrade omkring som i en djungel på hemmagjorda stigar. Sämsta dagen. Men glad ändå. Sprang hem till stan och åkte en sväng ut till havet. Men på kvällen gick det bättre. Som partner till Wellnox RÅ hade jag föreläsning i East Swedens tält på O-ringentorget. Hade meddelat att man kunde komma dit innan och mingla. Smaka på juice. Få träningstips. Någon skrev frågande i sociala medier om jag verkligen var den rätta att dela ut sådana med tanke på mina etappresultat. Jag log över kvickheten. Gillar humorn. Väldigt glad att stolarna blev fyllda. Av vännen Jonas. En till Jonas. Jonas Buud vår fenomenala ultralöpare tillika orienterare i grunden. Kompisars föräldrar. Och många jag inte kände. Jag delade främst med mig av tre saker. Vik inte ned dig. Spring sakta. Gör löpningen till ett äventyr. Insåg att det ju faktiskt var precis O-ringen handlar om för mig. Kändes bra att jag lever efter mina principer. Hann med en konsert på stan och glass innan sänggång.

Kom och få träningstips och andra klokheter. De var helt gratis. Dock dåligt applicerbara på just orientering.

Etapp 4. Nu kändes detta vant. Jag hade koll på hur rutinerna fungerar. Hur skulle jag optimera dagen. För att få in det där missade tröskelpasset fick det bli ut till arenan. 13 km. perfekt. Det passade. Kanske skulle jag vara en bättre orienterare ordentligt uppvärmd. Svårt att bli sämre. Värt att testa. Ni som var med under veckan vet att det var varmt. Även vid sju på morgonen. Passet gick ok. Svetten forsade. Tog en gel. Gick till start. Och det gick ändå lite bättre. 20 min snabbare än dagen innan. Förutom en halvtimmes letande vid den lilla mossen flöt det på skapligt. Men att etappen gick vid Lillsjön som är kända marker hjälpte föga. När jag är där springer jag markerade spåret eller badar. Trampar inte runt i obanad terräng eller klättrar över klippor. Men jag måste ändå ge mig själv en eloge. Under de senare etapperna har jag kunnat visa andra som tappat bort sig var vi var på kartan. Ge och ta. Karman hade kickat in. En bra grej på kartorna är vätskestationerna markerade som muggar. De syns bra i skogen och är lätta att orientera sig efter. Plus att vätskan verkligen behövdes. När man druckit klart satte man muggarna travade på pinnar i skogskanten. Smart. Blev inget skräpande. Sprang hem till stan och åkte ut till Lindö. Bad. Svalka. Sedan en drinkkväll på stan med tjejerna. Reload.

Etapp 5. Den sista. Idag skulle det bli pers. Hur det nu kan bli det på banor som är olika. Går ju inte riktigt. Hade fått med mig fler. Björn. Håkan. Christian. Håkan hade missat det där med klädseln. Men fick låna ett par orienteringsbyxor av en vänlig dam. Träffade honom i starten. Han fick dra iväg före mig. Trodde alla gånger att jag aldrig kom ikapp. Det gjorde jag. Med 14 minuter. Christian måste ha tjuvtränat. En timme och en kvart. Imponerande. Där i slutet blir jag omsprungen av en tant i 80-årsåldern. Då blev jag glad. Sådär ska jag också vara när jag är 80 år. Trodde även Björn var före mig in i mål. Det var han inte. Fick heja in honom 12 minuter efter och lite energilåg. Det hjälpte med en glass. Vad säger då detta om min egen prestation. Var det kanske världsklass. Nej inte ens i närheten. Nästan 2,5h. Mycket skogstid för pengarna. Och det var lite antiklimax att springa in i mål. Sista gången. Detta hade ju faktiskt varit riktigt kul. Så kul att man kan tänka sig att göra det igen. Tack O-ringen för en fantastisk vecka. En vecka där alla kan vara med. Där man själv väljer hur man vill ta sig an utmaningen.

Visst fanns det tid att fota lite också. Som här efter att ha klättrat upp genom en ravin. Ingen annan verkade göra det. Även om min väg blev kort var den säkert inte snabbast. Märkligt det där. Först känner man sig proffsig när kompassen stakar ut en, som man själv tycker, bra väg. När det sedan visar sig att ingen av alla tiotusentals löpare springer just där anas oråd rätt snabbt. Förresten. Under etapp 6 var jag inte med. Där det enligt Jerker skräller om det kommer en 35-åring. Men jag är ju liksom 41 och hade helt andra planer för kvällen.

Sammanfattningsvis. Sjukt kul. Det blev en väldigt lång vecka i träningstid men även distans. 17 mil. Inte konstigt man var lite trött. Att springa i 34 gradig värme skulle ha varit svalare i riktiga orienteringsbyxor. Får läggas till inköpslistan. Det går att orientera med en 30 år gammal kompass. Det är inte där den riktiga förbättringspotentialen ligger. Nej den ligger i att studera kontrollbeskrivningar. Men det som egentligen gladde mig mest sådär i efterhand är att flera riktiga orienterare har skrivit på min instagram att medelsvår 6.0 är kanske inte det första man ger sig på som nybörjare. Någon meddelade att det insteget gör man inte förrän flera års träning. Men jag har som sagt sett detta som ett långt, bokstavligen långt, träningsläger. Nästa vecka fyller jag år och jag har kommit på vad jag önskar mig. En orienteringsfamilj. Det verkar ju så himla mysigt.

Vilka skogar vi har sprungit igenom. Frodigt blåbärsris. Doftande mossar. Höga klippor. Trollskogar. Jord under naglarna. Och en dag fastnade jag med håret i en gren men fick hjälp att komma loss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *