Hemma i Norrköping några dagar

Jag värdesätter att vara hemma. Hemma i Norrköping. Det faktum att jag samlar på länder och gillar att leva i en kappsäck betyder inte att jag inte gillar hemma. Jag har till och med tatuerat in det faktum att jag älskar Norrköping på min arm.

Alla dessa kroppsdelar är inte mina. Armarna tillhör mig. Benet tillhör en kille jag träffade på en föreläsning i veckan. Han hade börjat läsa min blogg för några år sedan. Då var han inte löpare men blev inspirerad att börja springa. Nu springer han massor. När han fyllde 42 år och 195 dagar sprang han ett maraton och tatuerade dessutom in faktumet på sitt ben samma dag. Det var i höstas. Coolt.
Alla dessa kroppsdelar är inte mina. Armarna tillhör mig. Benet tillhör en kille jag träffade på en föreläsning i veckan. Han hade börjat läsa min blogg för några år sedan. Då var han inte löpare men blev inspirerad att börja springa. Nu springer han massor. När han fyllde 42 år och 195 dagar sprang han ett maraton och tatuerade dessutom in faktumet på sitt ben samma dag. Det var i höstas. Coolt.

De senaste tre nätterna har jag fått sova i min säng. En känsla man inte kan underskatta. Det var inte helt oväntat skönare än att sova på liggunderlag i köket som jag gjorde i måndags. Men nu har den spanska utbytesstudenten åkt hem till sitt. Allt funkar om man är lite flexibel. Jag skulle ändå vara en del i Skärblacka. Och på Broadway hänger jag gärna på kvällarna. Faktum är att jag sällan är hemma även fast jag är i stan. Finns ju så mycket kul att göra hela tiden. Planerar ni att ringa på hemma hos mig spontant är sannolikheten att jag öppnar dörren minimal. Nu får man sällan spontanbesök. Förutom av Jehovas vittnen. Vet inte om de har bra timing eller om de ringer på hos mig varje dag.

De senaste dagarna har jag uppskattat många saker i min vardag. Att kunna springa till Tjalvegården och få träna med Tjalve. Handla på ICA i Klockaretorpet.  Gå ned på stan med kompisarna och äta. Ta en öl och sedan kunna promenera hem. Äta lunch på Café Broadway. Läsa en bok i soffan. Spela hög musik i min lägenhet. Gå på Rotaryfrukost. Cykla till Skärblacka och hälsa på mina syskon. Vara nära alla mina grejer. Men stopp. Jag behöver ju inte ens de flesta sakerna. Det viktiga får plats i min kappsäck.

Idag sprang jag Kanallöpet i Ljungsbro. En halvmara. Ni vet hur det är. Innan loppet vet man inte vad som finns i benen. Min kropp brukar vara otroligt snäll mot mig och leverera. Men idag var inte nummerlappen magisk. Det fanns inget att ge och jag sprang min sämsta halvmara på flera år och kom inte ens under 1:30. Har jag blivit sämre på att springa. Är allt förbi. Nej absolut inte. Det gäller att tänka på alla andra tävlingar jag kört senaste veckan som gått riktigt bra. Jag kommer igen. Alla gånger. Dessutom var det kul att flera tjejer persade och var jätteglada. Jag gläds med dem istället och laddar om. Kappsäcken är nu packad igen. Imorgon drar jag några dagar till Makedonien. Vad som kommer hända där är ett oskrivet blad. Det enda jag vet är att huvudstaden heter Skopje. Löparskorna är med. Mina mil kan jag springa varsomhelst i världen.

Löparbanan i Ljungsbro håller internationell standard. Afrikansk standard. Det är fint med maskrosor. Loppet började med två varv på banan. Jag höll fyraminuterstempo. Sedan ballade det ur.  
Löparbanan i Ljungsbro håller internationell standard. Afrikansk standard. Det är fint med maskrosor. Loppet började med två varv på banan. Jag höll fyraminuterstempo. Sedan ballade det ur.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *