Farten får långsamt komma

Jag harvar fortfarande runt i min grundträningsperiod. Känns professionellt på något sätt att använda det begreppet och jag är lite stolt över mig själv att jag följer en träningsplan utan att fuska. Vilket är möjligt eftersom den träningsplanen ger mig utrymmet att först planera mitt liv och sedan träningen efter det. Nu är det visserligen inte så svårt att få till löpning på mitt jobb. Jag har en bra chef. När företaget dessutom heter Löparäventyret förstår ni själva att det funkar rätt bra. Men att jag har ett fritt jobb betyder inte att jag slappar. Tvärt om. Jag jobbar massor och har oändligt många saker jag lagt på hög för att jag inte hinner med dem. Att harva runt i en grundträningsperiod innebär inte heller att jag ligger på latsidan träningsmässigt. Tvärt om. Senaste veckorna har jag sprungit 20 mil och jag har två veckor av den höga dosen kvar. Och jag gillar det. Jag gillar egentligen denna period bäst. Jag tror det i alla fall. För igår fick jag ett mail från Rune där han hade nya planer för mig i maj. Jag ska tydligen inte alls springa så mycket då vilket bekymrar mig. Jag litar på honom och tycker följderna av detta ska bli spännande att se. Men det som jag funderar på är hur jag ska undvika risken att jag börjar klättra på väggarna. Fast jag skulle vilja lära mig spanska och så kan man ju cykla racercykel. Det blir nog bra.

Två veckor med 20 mils löpning är som sagt avverkade och en del dagar har jag fått gå upp vid 05:00 för att hinna med passen. Det har också inneburit att jag som vanligt har fått springa dit jag ska. I fredags skulle jag till Nyköping för att föreläsa. Jag hade tänkt springa dit men möten på morgonen gjorde att tiden blev för knapp så jag fick ta tåget till Kolmården och springa därifrån. När jag var framme i utkanten av staden insåg jag att jag hade tio minuter på mig att hitta företaget, GPS: en sade 4 km och jag kunde inte riktigt orientera mig på kartan. Jag fick helt enkelt lifta för att lösa problemet. En snäll kille i en liten lastbil plockade upp mig. Han var på väg till optikern för att han hade satt sig på sina glasögon men hade tid att ta en omväg och skjutsa mig dit jag skulle vilket innebar att jag kom i tid. Saker löser sig alltid. I min gympapåse hade jag en köttbullemacka som jag hann äta innan jag började föreläsa efter 50 löpta kilometer och en raggardusch på toaletten.

I min fantastiska stad hade vi en festival i helgen. Where´s the music. Och det var verkligen här musiken fanns. Den där riktiga festivalkänslan infann sig på riktigt trots februarikylan. På tio olika scener uppträde kända och andra för mig okända artister. Vi sprang mellan spelningarna i kortärmat men det blev liksom inte riktigt kallt. En sådan petitess som kyla försvinner när man spontant är på väg till en konsert med några okända snubbar från Grytgöl vi hittade på vägen. Och när man inser att ett av sina favoritband spelar om en timme och du inte hade en aning. Då blir man så glad i magen. Eller när en kille som heter Ulrik överraskar med att vara så bra i Hörsalen. Och när Petter och hans kompisar tar över Flygeln. Tack för musiken. Detta måste Norrköping göra igen.

Även om jag nu har två veckor med 20 mil framför mig ska farten sakta få komma. Som jag har längtat. Dock innebär det ännu inte regelrätta intervaller utan segment av fartökningar på några kilometer under långpassen. Jag genomförde några förra veckan och fler blir det framöver. Känslan i kroppen är bra. Men idag har jag ändå vilat. Blev en spännande dag ändå. Jobb hemma på förmiddagen, lunch med tjejerna på gamla jobbet, hemligt besök hos en tjalveprofil och sedan inlåst på ett café. Dörren hade dörren gått i baklås så vi kom inte ut. Efter att flera i personalstyrkan hade testat fick vi ta köksvägen. Imorgon är det träning igen. 20 mil ska avverkas på sex dagar. En baggis.