Fångad av en stormvind – 250 varv i Holland

Tänk er ön Jeju i Sydkorea. En paradisö. Tänk er inramningen. Palmer. Sol. Storslagen natur. Hav. Ett platt lopp över sträckan 100k. Det sista kanske inte lockar alla. Men resten. Visst hade det varit underbart. Min plan var att springa där den 7 mars. Så blev det inte. Flyget blev inställt på grund av Coronaviruset. Jag började snabbt leta ett annat lopp som passade in i kalendern. Det landade på Baan Ultra. Enda alternativet som fanns och passade för mig. Träningen var gjord och jag ville få ur mig den. Inramningen blev inte riktigt lika paradislik och nu sitter jag dessutom strandad på Amsterdams flygplats med mitt flyg inställt. På grund av vind. Den vinden som även var väldigt närvarande under gårdagens lopp. Men vi tar det från början. Vi tar oss tillbaka till fredag morgon i Söderhamn.

Bara att vara på plats där kändes som att äventyret redan hade börjat. Ny stad. Nya miljöer. Föreläste inför drygt 100 företagare i samband med frukost vilket var kul. Hann 40 min jogging innan tåget gick till Arlanda. Hade egentligen planerat in 4h men då loppet i Holland dök upp behöves även tågbiljetten bokas om. Men jag fick se litegrann och kanske får jag möjligheten att komma igen.

Jag hade läst väderleksrapporterna de senaste dagarna. Det såg riktigt risigt ut. Men hade blivit lite bättre.  Var det ens idé att åka. Men flyget var bokat och jag ville verkligen ha ett lopp. Flög iväg. När jag landade såg jag att det gick gäss på de små kanalerna och allt som vinden kunde fånga fångade den på flygplatsen. Jippi. Men det var inte förrän dagen efter jag skulle springa. Tog tåget från flygplatsen till den lilla staden Steenwijk. Det var mörkt. Det var regnigt. Det var bistert. Det var blåsigt. Gick till hotellet. Hittade ingen mataffär på vägen. Ingen restaurang heller. Men Mc Donalds låg precis bredvid. Så fick det bli. Det jag egentligen skulle ha på affären var plastflaskor att fylla med energidryck. Hade några stycken men inte tillräckligt. Gick lika bra att komplettera med muggar från Mc Donalds. Åt en Big Mac & Co. Fixade flaskorna. Läste bok. Somnade. Och sov riktigt bra.

Så bra att jag vaknade innan klockan ringde. Men vad var det för ljud som hördes. Det var vinden som ven. Den hade inte alls mojnat. Tvärtom. Frukosten öppnade för sent. Gick till Mc Donalds igen. Deras muffins med ägg smakade kräks. Borde ha valt en utan ost. Jätteäcklig kombo. Men pannkakor och yoghurt med müsli blev bra. Vilade en stund till. Gick sedan de två kilometrarna genom rätt trivsamma bostadsområden till löparbanan. Klubben som anordnade tävlingen hette Start´78. Så lämpligt. Jag är född -78. Såg det som ett gott tecken. För faktum är att ingen normal människa med mål ens hade startat denna dag. I alla fall ingen löpare som enbart var där för att sätta en bra tid. Min plan A var PB. Min plan B var VM-kval. Placering helt oväsentligt. Men nu var jag ändå där. Lets do this. Gick in i klubbhuset där alla satt och kurade. Köpte en startplats. Plockade upp det jag behövde för dagen. Frågade var det utlovade tältet med borden för energi var. Fick veta att de inte kunde sätta upp något tält. Det skulle blåsa bort. Nåväl. Ställde mina flaskor och Mc Donaldsmuggar på ett bord. En påse med gel och energigodisar bredvid. Kort- eller långärmat var frågan. Vinden ven. Men regnet skulle enligt uppgift hålla sig borta. Därför valde jag långärmat för blöta ärmar kyler mer än de värmer tycker jag.

Jag behöver inte direkt beskriva banan. Alla vet hur en löparbana ser ut. Denna var inte inramad av en arena som skyddade. Den var rätt lik Borgsmo IP i Norrköping. Fanns bara banan, klubbhuset, en stuga på andra sidan, övertäckta sandgropar, en hög av stavhoppsmattor och ett stängsel runt omkring anläggningen. Stugan, groparna och stängslet ska vi återkomma till längre in i texten. Starten gick klockan 10:00. Eller inte exakt. För när startern skulle panga igång oss bryter sig en fransman loss från startlinjen. Alla tappade fokus. Även startern. Man tror något livsviktigt kommit emellan. Visar sig att han glömt ta en selfie med den telefon som ligger i en väska en bit bort. Kommer få anledning att även återkomma till denna fransman. Sedan sprang vi iväg. Man kunde välja mellan 100k, 75k, 50k, marathon och 25k. Det var ganska jämnt fördelat mellan distanserna.

I orange buff ser ni fransmannen. En stund efter bilden togs kommer han på att han för allt i världen måste ta en selfie. Foto: Baan Ultra/Spiekerfotografie.nl

Dagen rullade på. Ni kanske undrar hur man kunde hålla ordning på varven. Det var såklart ett chip som höll ordning på det. Fast min terapi och som får tiden att gå är just att räkna. Under detta lopp tog jag det till sin spets. Det var inte heller så att det fanns en monitor som visade varven, bara vetskapen om att arrangörerna hade kollen som skapade någon form av trygghet. Så jag räknade alla. Min strategi var att ta 25 i taget vilket var en mil. Just vilken mil jag sprang på var enkelt att hålla reda på. Mitt mantra lät på följande sätt: Ut på första varvet och springa klart det…Ut på andra varvet och springa klart det…Ut på tredje varvet och springa klart det…osv. Efter 12 varv tog jag en flaska att dricka. Efter 25 varv antingen en gel eller påse med energigodisar. Jag hade räknat ut att satte jag i mig allt så skulle jag få i mig ca 90 g kolhydrater i timmen. Det tar oss osökt till toalettsituationen.

Det fanns inga bajamajor utställda vilket innebar att man behövde springa in i klubbhuset och hoppas på att toan i korridoren var ledig. Om den inte var det, leta sig vidare in i något omklädningsrum. Inte ett option i min värld. I andra änden av banan fanns en liten stuga. Bakom den fick det bli listade jag ut. Men både min energi och vätskebalans visade sig vara perfekt. Jag behövde inte kissa under hela loppet. Magen höll sig dessutom i topptrim och jag hade heller ingen energidipp. När jag sedan såg hur många som gick bakom stugan under dagen är jag glad att ha sluppit klafsa omkring i deras kiss och bajs. Tack och lov för det.

Sportfotografen kom fram och pratade med mig innan loppet. Berättade att det skulle bli ett enkelt jobb för honom denna dag. Rundbana. Många tillfällen att fota. Jag kunde inte riktigt tolka detta samtal. Var han ironisk. Letade han efter ett samtalsämne. Försökte han skämta. Jag hade i alla fall inte lust att bedriva smalltalk. Jag förberedde mig mentalt för en rätt tuff dag. 250 varv. För oss löpare skulle det i alla fall inte bli ett enkelt jobb. Foto: Baan Ultra/Spiekerfotografie.nl

Då kommer vi till vädret. Det regnade inte när vi startade men det blåste av rang. Stolar flög ut på banan. Papperskorgarna, sådana gröna tunnor, välte och innehållet blåste över banan. Bort till staketet som fångade upp vilket funktionärerna hade fullt sjå att vittja stup i kvarten. Över sandgroparna låg det presenningar som var säkrade med ett antal bildäck. Däcken blåste iväg med risk att vi skulle få presenningarna över oss. Blev också en tröstlös uppgift för funktionärerna. Ena rakan var total motvind. Kronan på verket var målgångsmattan. Där var det som att springa in i en vägg. 250 gånger. Såhär i schlagertider. Tänk er att ha Carolas schlagerfläkt på full blås. Fångad i en stormvind. En tjej välte. Blåste omkull. Ja det är sant. Så gick det ens att springa tänker ni. Jodå visst gick det. Men det man förlorar i motvind är svårt att ta in i medvind. Dessutom i byig sådan. Men visst var det en fröjd att vara på andra halvan av banan. Jag räknade mer varv än kollade på momentanhastighet. Tittade på klockan varje mil för att se hur jag höll plan. Även om inte plan A höll mer än två mil så gjorde ändå plan B det. Fram till 70 km. Innan dess drabbades vi av den riktiga misären. Störtskur innehållande hagel. Spöregn i sidled och från alla håll och kanter. Löparbanan var snart en sjö. Våra kläder var strax plaskvåta. Hurra för denna timme. Men det slutade. Kläderna torkade. Banorna blev åter fria från den typen av översvämmad väta. Men planen. Ja den regnade bokstavligen bort. Fast jag kom aldrig på tanken att kliva av. Hur ska man bli bra på jobbigt om man inte tränar på jobbigt. Och framförallt. Jag kan ju inte stå på mina föreläsningar och prata om vikten av att inte vika ned sig om jag själv viker ned mig. Så några tycka synd om tankar gav jag inget utrymme för. Jag sprang på. Ändå i ett försvarbart tempo. Jag var dessutom snabbast av alla. Många såg ut att ha det riktigt jobbigt. Någon kräktes. Mitt vanliga leende fanns inte riktigt där heller hela tiden. Men plötsligt blir det ”bara” 50 varv kvar. Sedan 25 varv lika med milen. Ensiffrigt. 10 varv kvar satte lite extra fart på benen även om mörkret över löparbanan för länge sedan hade lagt sig. I mål. Hurra.

Även om jag var snabbast av både tjejer och killar var placeringen oväsentlig. Jag var såklart inte nöjd över själva tidsresultatet i sig. 08:19:25. Femtempo. Men jag var nöjd över vad jag hade presterat under dessa förhållanden. Jag hade varit kvar på banan. Jag hade gjort en ok tid. Jag hade haft en bra löpardag. Och jag hade utmanat mitt pannben rejält genom att genomföra detta på en rundbana. Det är inte motiverande att i förhand veta att det är 250 varv. Jag tog en dusch. Till min besvikelse i kallvatten. Men det som inte dödar härdar och jag hade varit med om värre saker denna dag. Gick ut för att heja in nästa tjej och på de andra som var ute på banan. Jag hämtade upp mitt frånvarande leende med att vara social några timmar, och folket där var väldigt trevliga. Jag samlade ihop mina saker som blivit kvar på energibordet. Tandborsten som var förberedd som jag inte hade använt. För jag hade inte haft några problem att få i mig energin utan att borsta rent i munnen. Frågade de som stod runt omkring om de visste var det var för något. En tandborste svarade de helt självklart. Absolut sa jag, men vad tror ni man använder den till kontrade jag med. Till att borsta tänderna svarade de och undrade nog om jag trodde de var dumma i huvudet. Sedan när jag skulle förklara vad jag menade just i denna situation trasslade vi in oss i språkförbistringar och trötthet. Släppte bollen. De fick tro att jag inte trodde de visste vad en tandborste är och används till. Sedan kom fransmannen stapplandes in i stugan. Likblek och insvept i ett par buffar. Men han hade tagit sig igenom kampen. Nu ville han ha en selfie med mig. Såklart. Jag förstod inte ett ord av vad han sa. Och han kunde inte förstå att jag inte kunde franska. Han hade även försökt att prata med mig under loppet. Jag försökte få honom att förstå att jag inte förstår.

Han fick sin bild tillslut. Det var vi som kom etta, tvåa och tre i Baan Ultra. Man vinner en startplats till nästa år. Och en liten sko i metall. Kanske är inte loppet högst upp på min lista även om vädret bara kan bli bättre.

Jag gick de två kilometrarna tillbaka till hotellet. Bra för återhämtningen. Jag gick in på Mc Donalds och köpte mat. Läste lite bok. Försökte tänka bort smärtan i tårna. Blåsorna på grund av regnet hade jag tömt men ny vätska trängde på. Det gick till slut. Jag sov rätt gott. På morgonen åt jag frukost. På Mc Donalds. Har aldrig i mitt liv ätit så mycket på Mc Donalds. Kollade sedan in Steenwijk utanför löparbanan. Gick en sväng runt i centrum. En dag utan regn och blåst är det nog väldigt trivsamt med sina typiska hus och små kanaler. Hittade till och med ett hägn med rådjur i en park. Men ett café var svårt att uppbringa. Gick in där det såg ut att vara något öppet. Visst var det verksamhet igång men det var någon slags församling som hade fika och lunch. Fast jag fick komma in och de bjöd både på kaffe, kakor och en pratstund. Jag berättade om tävlingen och de berättade bland annat att kanalerna tidigare varit till för att försvara staden genom historien. Tog tåget till flygplatsen när jag fick SMS om den inställda flighten. Suck. Fyra pensionärer på perrongen som av oklar anledning var utklädda till clowner lättade ändå upp mitt humör. Dessutom hade jag lyckats undvika fransmannen längre bort på perrongen. Timmar i köer på flygplatsen och nu är det ombokat till imorgon 17 timmar senare än tänkt. Reflekterar över helgen. Inser att jag bokstavligen är fångad i en stormvind. Det är så jag kommer att komma ihåg detta löparäventyr. Fångad i en stormvind.

Fick ett meddelande med en bild på denna flaska. Tyckte väl att det saknades en under loppet igår. Arrangören undrade vad det är i den rosa förpackningen som jag tejpat fast. Bara en random dextrosugar svarade jag. Kanske står den kvar som ett monument i klubbhuset. Ett monument över svensken som kom och segrade i tävlingen som säkert kommer gå till klubbhistorien som tidernas värsta.

 

 

6 tankar om “Fångad av en stormvind – 250 varv i Holland

  1. Pingback: Stark debut av Therese – ultradistans.se

  2. Pingback: Ultraaktuellt 24 februari 2020 | Ultrarunning Academy SE

  3. air jordan says:

    I am usually to running a blog and i actually admire your content. The article has actually peaks my interest. I’m going to bookmark your website and maintain checking for new information.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *