Dit skyltarna pekar i Dalarna

I helgen var vi iväg. Kändes länge sedan. Länge sedan i våra mått mätt. Därför kändes det extra speciellt att packa in cyklar och väskor i bilen för en tvådagarstur. Målet var Falun men vi stannade först en natt i Uppsala. För att ha kortare till Falun dagen efter men mycket på grund av att vi ville stötta besöksnäringen. Det kändes som ett fint beslut för alla inblandade. En skön natt. Hotell känns alltid lyxigt. Nionde våningen med fin utsikt över stan. En luftballong som dalade ned i skymningen förbi domkyrkotornet. Sovmorgon.

Försöker alltid åka på nya vägar eller stanna till på ställen där jag inte varit. Denna gång fick det först bli tidernas väg, en väg som visade sig ha en egen hemsida där tanken att den ska verka som en befrielse i en tid då resande i ökande grad handlar om att minska avstånd och förkorta restider. Vi stannade till i Gysinge där det fanns varningsskyltar för grodor och de vita längorna vittnade om den gamla bruksmiljön. Vackert som få. Där ligger också ett centrum för byggnadsvård vilket känns värdefullt då vi har så fina kulturmiljöer och byggnader i Sverige som måste bevaras på rätt sätt så de finns kvar att beskåda. Bruk och gruvor är också något som gjorde sig bekanta över allt. Somliga i drift, andra som ruiner där modernare konst, läs graffitti, tagit överhanden.

Målet i Falun var Källviken. Björn och hans gäng iväg på cykel. Enduro över stock, sten och mest nedför. Jag iväg löpandes. Trots att jag varit i Falun en del hade jag aldrig besökt den historiska miljön vid Falu gruva. Detta fick bli mitt mål och det är inte varje dag man joggar i ett världsarv.

På eftermiddagen övergick även jag till cykel. Kämpade mig uppför backen med min MTB men kände inte att detta var något för mig, så tog mig ned till vägen. Asfalt, grus och stigar fick bli mitt underlag. Svängde in dit spännande skyltar ledde mig. Ortsnamn som Trumsveden och Hinsnoret eller information om gamla stugor vilka dock bara lämnat fruktträd som spår efter att de en gång funnits. Genom byar som trots sin litenhet såklart har en egen gigantisk midsommarstång.

När vi sedan checkade in på vårt bed and breakfast och känslan var att komma hem till någon blir man lycklig. Mitt i de gamla arbetarkvarteren bestående av rödmålade stugor. Ett rum som luktade sommarstuga och där det kändes som att gå tillbaka 100 år i tiden. Kan varmt rekommendera Kopparstugan om ni är i Falun på besök.

Ned på stan för after bike eller om det var after run. Oavsett vad så blev vi ute längre än beräknat och ölen blev också fler än kalkylerat. Blir lätt så när man träffar nya vänner och upptäcker att det finns oväntat mycket roligt att prata om. Sedan fick vi sova i lakanen som var av riktigt linne. Vilken känsla.

Återigen känslan av att vara hemma hos någon när det började stökas i köket på morgonen. Hembakat bröd. Handgjort stengods för morgonfilen. Nypressad apelsinjuice. Och familjen som äger stället bodde i samma hus. Genuint på riktigt. Man ville inte därifrån. Särskilt inte då sängarna varit så sköna och vädret hade skiftat till kallt och regn. Fast så fick det ändå bli. Mot Källviken igen. De andra upp i backen och jag iväg på en längre cykeltur med samma mål som dagen innan. Planlöst äventyrande med hjälp av intressanta skyltar.

I Ornäs gömde sig Gustav Vasa och dit hittade jag via en grusväg och sedan valde jag en skyltad cykelled som tar motionärer runt hela sjön Runn. Jag hittade en ångbåt från 1862…
…en kvinnohöjd vad nu det innebär…
…och en skog full av stentroll. Ju mer noggrant jag tittade ju fler dök det upp.

På vägen hem valde vi återigen en ny väg. Thaimat i Hedemora blev lunchen. Haket kändes genuint men mer på ett thailändskt sätt än en spegling av epitetet Dalarnas äldsta stad som den stoltserar med. En liten skylt med texten café var så liten att vi körde förbi och fick vända. In på en grusväg till Gasjö vilket blev ett lyckokast. I brist på grönsaksmarknader och arbete i kallskänk hade en kvinna öppnat café, galleri och loppis i sitt eget hem. Gofika i finrummet och inköp av en tomatplanta. Detta hade minsann dessutom varit största bruksorten i Västmanland tidigare med sin tillverkning av tackjärn. Snart efter detta ett stopp ned dit skylten Polhemshjulet ledde. Bruksmiljö med en så kallad stånggång och just detta banbrytande hjul. Sedan var det dags att fortsätta utan att stanna överallt även om det var lockande. Det finns så himla mycket att se i vårt fina land. Springandes. Cyklandes. Bilåkandes. Lova dig själv att ta dig tid att svänga in dit nästa spännande skylt pekar. För annars kanske du missar ett äventyr.

Drömmigt fika och miljö.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *