Den haltande superlöparen

Det är många som tror att jag har ont. Jag har svaret på frågan. Jag har inte ont. Fast jag springer inte så snyggt. Folk säger att det ser ut som jag haltar. Jag lutar mig tillbaka på att jag ändå kan springa skapligt och att om jag får en bättre löpstil kanske kan bli ännu snabbare. Jag ska ta tag i det nästa vecka. Idag tänkte jag skriva om några lopp jag tagit mig runt på. Sedan jag kom hem från Makedonien har det blivit ett par och jag kan inte nog framhålla att tävling är bästa och roligaste träningen.

Det började med Superloppet i Skärblacka. Hemmaplan. Alltid kul. Jag åkte dit med Elmina och vi ingick en pakt. Eftersom att nytt för i år var förutom 5 km distansen 10 km. Vi tyckte det var dumt att båda ställde upp i samma klass. Bättre att gå in för att vinna varsin och priserna skulle vi fördela systerligt om de skilde sig åt. Elmina drog det kortaste strået vilket innebär att jag måste springa 5 km nästa år. Vi vann båda två och jag var nöjd över att ha sprungit bättre än året innan vid varvningen på 5 km. Trots att jag efter loppet fick frågan om hur jag kunde springa så fort med min löpstil.

Veckan efter sprang jag 10 km i Blodomloppet i Linköping. Jag kom på en tredjeplats även fast jag missade tiden från förra året med tio sekunder. Roligt att sub 40 inte längre är några problem. Trots att jag även här enligt uppgift haltade.

Två dagar efter var det Göteborgsvarvet. Inget särskilt mål för mig under säsongen, men roligt att vara bland glada löpare i Salmings monter på mässan och även under loppet. Uppvärmningen bestod i stort sett i att ta mig från montern till starten. Jag hade ingen aning om hur snabbt jag kunde springa denna dag, och helt ärligt var jag inte så sugen på att testa det heller. Jag ville springa en rolig halvmara med bra känsla och se vad det kunde leda till. Jag lyssnade på Rune och tog det väldigt lugnt genom Säldammsparken och över Älvsborgsbron. Men tryckte på lagom mycket utan att bli trött nedför och på flacken. Jag behöll den sköna känslan och det var riktigt roligt att springa uppför Götaälvsbron när man inte var trött, och Avenyn som kommer sen är ju alltid rolig. Visste även att jag skulle tillbaka dit under kvällen i helt andra ärenden. I mål kom jag lite över 1:28 och var faktiskt nöjd trots att det var flera minuter från pers. Jag hade glömt min klocka, och den jag fick låna hade dessutom slagit sex stycken rekord under loppet. Efter målgång kom en kompis fram och sa att jag hade sett stark ut på Avenyn när vi passerade varandra. Trots att jag enligt honom haltade.

 

Salmings grymma gäng. Tur att brandmansdräkt inte kommer tillhöra standardkollektionen för oss alla att springa i.
Salmings grymma gäng. Tur att brandmansdräkt inte kommer tillhöra standardkollektionen för oss alla att springa i.

Veckan efter, i torsdags var det dags för lite spring på hemmaplan igen, i Vårruset. En tävling där min ambition alltid är att komma bland de tio främsta, vilket inte alltid är en helt lätt uppgift för mig på den korta distansen 5 km och ett startfält på över 7000 löpare. Några entusiastiska tjejer lade sig i rygg på Cissi Kleist de första hundra metrarna men sedan var det jag som bakom henne skulle få göra mitt eget lopp genom fina Norrköping. Då hon springer i en egen division så jag henne inte ens efter de första svängarna och det kändes som att jag ledde loppet påhejad av alla i min hemstad. Jag kom tvåa och fick en fin blombukett samtidigt som det började ösregna över stackarna som fortfarande hade en stund kvar där ute. Min bästa placering trots att jag har sprungit på snabbare tider.  Att placeringen beror på startfältet är jag fullt medveten om men det är ändå roligt att komma tvåa. Trots att folk längs banan oroade sig över min start i Stockholm marathon två dagar efteråt. För att jag haltade.

Tog en sväng på stan. En runda på lite mindre än 20 minuter.
Tog en sväng på stan. En runda på lite mindre än 20 minuter.

I lördags såg jag fram emot att springa min favoritdistans. Marathon. För trots att jag är ultralöpare är det ändå maran som är roligast. Man springer igenom den på runt tre timmar och sedan kan man fira. Uppladdningen denna dag bestod i att vara med i Aftonbladets livesändning. Jag var där lite innan och hann bläddra igenom en bok om vår kungs 40 år på tronen och läsa i tidningen om en storrökare från Norge som 1982 hade kommit tvåa i Stockholm marathon fyra minuter ifrån Kjell-Erik Ståhls svenska rekord på 2:10:38. Efter målgång hade han tagit en cigg. Det var roligt att få vara med i sändningen tillsammans med Petra Kindlund. Vi hade en trevlig timme innan jag 30 minuter innan start joggade från studion vid Cityterminalen till Stadion. På Kungsgatan träffade jag Love och Tummen som lovade godisbilar vid Stadshuset och tiden tillät även en liten visit inne på Salming store. Var i god tid till starten där folk joggade runt och hoppades på att slippa regn. Min plan var att hitta en bra känsla, och förhoppningsvis skulle en sådan vara snabb. Första 5 kilometrarna i detta lopp är så himla lätta och när jag hade sprungit dem på 20:18 saktade jag in lite. Fast det kommer ju i och för sig naturligt när banan blir jobbigare. Tog det lugnt uppför Västerbron och sedan ner genom stan rullade det på. Vid halvmaran på 1:29 hade det börjat regna och det skulle öka under andra halvan. När man precis hade sprungit vattnet ur skorna kom en ny djup vattenpöl. Det tillsammans med kylan och vetskapen om att jag säkert inte skulle springa på 2:55 sänkte motivationen men jag sprang på och kom in strax över 3:02. Jag var inte särskilt trött och nöjd över min insats. Känns bra att kunna springa på runt 3 timmar utan problem. Trots att jag tydligen haltar.

Det är kul att följa Lisa Rings utveckling. Hon har spöat mig de sista tre tävlingarna och det får hon så gärna göra. Roligt att hon fixade sub 3. Det kommer hon göra igen. Med råge.
Det är kul att följa Lisa Rings utveckling. Hon har spöat mig de sista tre tävlingarna och det får hon så gärna göra. Roligt att hon fixade sub 3. Det kommer hon göra igen. Med råge.

Nu siktar jag mot september. Mot VM 100 km i Holland. Då ska jag vara i grym form och dessutom inte halta. Första steget är att vila ut denna mara. Andra steget är att jag i skrivande stund bokade in en löpstegsanalys på Salming Lab till nästa vecka. Tredje steget är att springa på massa fina och roliga ställen i sommar. Fjärde steget är att inte äta riktigt lika mycket godis som jag helst vill. I Holland ska jag överträffa mig själv. Även om jag fortfarande haltar. Kan Paula Radcliffe inneha världsrekordet på marathon med sin skumma löpstil ska väl jag kunna linka runt på 100 km med en skaplig tid.

Stolt kan jag meddela att jag officiellt blivit uppgraderad. Mitt nya epitet är Superlöpare. Se henne berätta om sina bästa löptips innan hon joggar till starten i Stockholm marathon:
http://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/79428

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *