Den Östgöte som sprungit mest

OM är lycklig över att ha blivit nominerad till Årets Östgöte 2019. Ett mycket ärofyllt pris. Jag. Av alla. Kunde inte bli gladare. Det är jag och fyra kandidater till. Ett röstningsförfarande kommer avgöra vem av oss det blir. Man behöver kampanja. Jag gör det nu genom hävdandet att jag har sprungit på flest ställen i Östergötland. På den punkten slår nog ingen mig. Tänkte att jag skulle ta er med på en tur. Den som redan är övertygad. Scrolla ned så hittar ni numret dit ni ringer för att rösta på mig. Då blir jag ännu gladare.

Att räkna antal mil sprungna i Östergötland skulle vara omöjligt. Kanske inte helt omöjligt eftersom jag skriver träningsdagbok som numera ligger hos Pace.up och finns öppen för allas beskådan. Men det skulle vara tidsödande. Något oerhört. Nej jag gör istället så att jag studerar en karta. Vi börjar i nordväst och ser om jag kan hitta lite highlights och anekdoter från några av de rundor det har blivit genom åren, främst sedan 2013 ,då mitt riktiga Löparäventyr började.

I nordväst ligger bland annat Grytgöl, Igelfors och Sonstorp. Orter tillhörande Finspångs kommun. Där har det sedan länge arrangerats en stafett med tio sträckor och det fina var att tidigare fick man ensam ta alla etapper i ett av Sveriges numera nedlagda ultralopp. Stafetten har blivit tradition och damlaget har allt som oftast hamnat på pallen. 2012, året då jag började med ultralöpning, hade jag glädjen att få delta i den sista omgången av ultraloppet och dessutom vinna det. Så dessa små orter har jag knutit ihop på ett fint sätt. Men det finns även andra lopp här. Det härliga OMT Finspång Stadslopp 20 maj och loopen nu senast i höstas där man sprang de brutalaste varven i skogen jag varit med om på det klassiska grönvita spåret.

Med Tjalves härliga tjejer i Finspång.

I regionen ligger även Rejmyre med sitt glasbruk och tillhörande bruksmiljö. Där var vi ett stort gäng från Tjalve som skulle fira midsommar för många år sedan. Inte just i Rejmyre men vi hyrde kanoter där och paddlade ut på en ö med tält och allt som hör det traditionella firandet till. För att jag inte skulle få myror i brallan lämnade jag min packning till vännerna dagen innan och sprang själv till mötesplatsen på morgonen. Det blev exakt ett Marathon. Ett annat år firade vi också midsommar i Finspång. Då i en villa centralt belägen i den lilla staden. En av aktiviteterna var ölorientering. Kontrollerna var i form av toapapper. Tävlingsområdet var mycket litet. Man kunde nästan ha hittat alla kontroller utan karta. Men det hjälpte inte. Vi fick gå skallgång efter en av våra vänner som kom tillbaka efter två timmar. Utan att ha hittat en enda kontroll. Men han hade i alla fall blivit bjuden på snaps av några på vägen.

Sydost om Finspång ligger sjön Glan. Det har blivit många turer runt den för att bedriva ultraträning. Först genom Svärtinge, sedan den finaste biten mellan Risinge och Doverstorp och på hemvägen ett stopp hos min syster i Skärblacka. Runt sjön är det ungefär sex mil och oftast har passet varit slut efter dryga fyra hos hennes familj. Ibland med tårtkalas som energipåfyllning. Men de flesta gångerna springer jag halvmaran hem till henne den kortare vägen. När min pappa levde sprang jag hem till honom. Till deras hus i Vånga är det 26,5 km. Den vägen kan jag utan och innantill. Glömde skriva att jag alltså kommer från Skärblacka. Dit finns det även andra vägar om man vill ha lite variation. Man kan springa förbi Löfstad slott och genom Kimstad. Vill man ha grus går det utmärkt att springa via Okna. Eller delta i Superloppet som går på mina gamla gator. Eller utmana sig i Grebyrundans sjukt kuperade kilometrar. Dessutom fanns det innan min löparkarriär började en Vårmil i Skärblacka.

Såhär kan det se ut när man kommer springandes förbi min syster.

Det blir en fin övergång tillbaka norrut till Höstmilen som går mellan Sörsjön och Lillsjön. 10,6 km och obligatorisk närvaro om man är löpare och kommer från regionen. Det gäller att ha högt tempo på de första kilometrarna av grusväg för sedan blir det backar och teknisk trail. Backar finns det även gott om i Åby dit jag ofta springer från Norrköping. På cykelvägarna dit och hem kör jag allt som oftast mina tröskelpass. Men låter själva backarna vara. Fast vill man bli stark då finns det en riktigt brutal backe som mäter exakt en kilometer vilken jag många gånger tagit mig an. Innan vi lämnar Åby och tar oss öster ut norr om Bråviken är Simonstorp värt att nämna. Där har Tjalve en fin stuga och bra ställen att springa på.

Krokek som är tätorten innan Kolmården har också sitt eget lilla lopp i september likt Kvarsebo med traillopp av olika längd i juli som nästan ligger så långt bort i landskapet man kan komma. Djurparken har de flesta besökt men kanske inte sprungit i. Det har jag och räknar det till ett av de roligaste passen. För det är coolt att springa förbi och även ikapp bland annat giraffer, zebror och antiloper.

Nu tar vi färjan över till Vikbolandet. Till den var det förresten en stress när jag optimistiskt hade bestämt mig för att cykla mellan föreläsning i Gryt till den nyss nämna företagslöpningen i djurparken. Då ska man ha koll på färjetiderna. Det hade inte jag. Men jag hann. Noll minuters marginal. Puh.

Väl över på Vikbolandet är det många som har sprungit och cyklat. Mycket tack vare mitt och Elminas lopp VikboVändan. Den 8 augusti är det återigen dags att ta sig mellan matproducerande gårdar och annat spännande. Inte riktigt lika njutbart är det att springa Arkösundsvägen från Norrköping till just Arkösund. Men den trafikerade sträckan på dryga 60 kilometer lönar sig. I vår skärgård är det magiskt fint. Ute på öarna kan man också springa. En vinter pulsade jag runt ute på Arkö i samband med att jag tog Östgötatrafikens båt ut för att ha föreläsning på kursgården. En annan njutbar runda skedde på Gräsmarö för några somrar sedan med Lina i kohagarna. Vi hade en timme på oss mellan två annekterande färjor från olika håll hade vi räknat ut. Det vi dock inte hade räknat med var att kaptenen inte ville ta med oss och cyklarna. Där stod vi på bryggan och såg båten åka iväg samtidigt som scenariot sovandes under bar himmel och utan mat spelade upp sig. Men kaptenen ångrade sig och båten vände tillbaka. Puh.

Kom och spring och/eller cykla med oss i sommar – www.vikbovandan.se – rabatt 50 kr fram till 31 dec med koden ”TRAPPLOPP”.
På bilden vet vi ännu inte att färjan kommer vända vid bryggan.

Söderut längs skärgården kan man också ta landvägen och då med hjälp av färjan över till Stegeborg. Historiens vingslag. Vasaborg. Ett av mina favoritställen där jag sprungit runt många gånger. Missa inte heller den bedårande fina kyrkan en bit bort. En födelsedag gjorde jag helt enkelt så att jag åkte dit och sprang. För på födelsedagar ska man göra det man gillar allra bäst. Söderut ligger Finnö, Mon, Gryt, Gusum och Valdemarsvik. En gång tog jag bussen till Gusum, sprang längs den gamla banvallen till Valdemarsvik för att komma till ett bokat möte. Allt gick bra till jag skulle åka hem med bussen. Ställde mig vid fel busshållplats. Den åkte förbi. Kunde ha varit så enkelt som att bara ta nästa buss. Men jag skulle hämta syrrans barn på dagis i Skärblacka. Fanns ingen tidsmarginal. Ställde mig i regnet och liftade. Lyckades. Hann hämta barnen i tid. Puh.

En svettig sommardag vid en av mina favoritplatser. Många mil i benen men snart framme.

Trivsammare är det att umgås med nämnda familj i skärgårdsbyn Mon. Sist sprang jag dit från Hylinge. Ja det är jättemånga mil. Väl framme blev det ett dygn i tält bredvid deras husvagn. Två personer i ett enmannatält. Tips. Gör inte det. Detta sommardygn har blivit tradition och jag brukar få med mig min syster på en runda i omgivningen. Vi tar oss tillbaka till Hylinge och Västra Husby. Man kan springa där vid Klarsjön och hem via golfbanan och Gamla Övägen. Men nu närmar vi oss hemma och jag är inte riktigt klar med denna landskapsturné. Österut ligger Söderköping på trevligt löpavstånd längs Göta Kanal eller de 17 kilometrarna hemifrån mig på cykelvägen. I den medeltida staden kan man ha många ärenden men det viktigaste förutom att äta klassisk glass och njuta av Madickenmiljön är nog att springa Söderköpings stadslopp som alltid ligger i midsommarveckan. Eller vara med i den tidiga löparserien Albogavarvet på en kuperad bana i skogen. Superbra träning för att bli stark inför sommaren.

Västerut ligger Linköping. Mellan Linköping och Norrköping är det i princip en mara. 43 km. Så lämpligt. Vilket dels gjort att det för några år sedan gick en Östgötamara mellan städerna men också att jag har sprungit till föreläsning i Linköping flera gånger om och tagit tåget hem. Man behöver inte så mycket med sig. Räcker med en liten ryggsäck innehållande en torr tischa, deo, USB-minne och ett litet mellis. Träningen för dagen blir gjord och åhörarna tycker man är lite knäpp. På ett bra sätt.

Tar man en avstickare lite söderut kan man jogga runt med kompisar i Team Salming i Fillinge  en julig mellandag och där även besöka nämnda löpargrupp en mörk höstkväll. Lopp finns det också. Men att springa det klassiska brödrostloppet Bysjörundan runt sjön i Åtvidaberg var det längesedan jag gjorde. Men faktum är att jag faktiskt vann just en brödrost då. Definitionen av ett brödrostlopp är just att man vinner en hushållsmaskin eller något annat mer eller mindre användbart nyttoföremål under ett trivsamt event och får bästa träningen. Många glada funktionärer och roliga händelser brukar också vara inblandat.

Inne i Linköping kan man också springa lopp. Blodomloppet går exempelvis mitt inne i stan. Ett annat lopp som tar oss lite norrut är det klassiska Kanallöpet. Man springer från Ljungsbro till Borensberg längs Göta kanal. En halvmara. Man vill inte ha någon som helst vind, och allra minst motvind, det kan ni nog förstå. Platt och inte ett enda träd. Förutom lite uppför genom Borensberg, ni vet Göta hotell, där båtarna lade till en natt i klassiska filmen Göta Kanal.

I samma del av Östergötland ligger Motala. Där kunde kan tidigare springa Baltzaloppet, en halvmara som dessutom var DM. Det loppet finns tyvärr inte mer men numera kan man springa ett lopp över den nya bron. Motala ligger vid Vätterns strand och det gör även Omberg, som är vår högsta punkt i landskapet. Från hjässan man se ett nästan oändligt antal kyrktorn och spana milsvitt i alla riktningar. I maj var detta starten för Springhjälpen där P4 Sveriges radio samlade in pengar till de svältande i världen och jag var med. Inte bara jag utan hundratals andra som sprang bakom studion inkvarterad i en svart buss. Löpare hoppade av och anslöt och vi hejades på vid olika ställen längs sträckan. Jag höll i stafettpinnen till länsgränsen som ligger vid Gyllinge. Men en ultralöpare som jag hakade ändå på ända till Gränna.

Fast löpardagar behöver inte vara så uppstyrda likt nyss nämnda. För några somrar sedan fick jag feeling och ville upptäcka nya östgötska springvägar. Bestämde mig kvällen innan för att ta tåget till Mjölby. Där sprang jag hela dagen vid Tåkern, genom vackra och historiska Vadstena, åt småkakor i marknadsstaden Skänninge och genom Bjälbo därifrån vår landsfader Birger Jarl kommer. Framåt kvällen kom jag till Trehörna. Det ligger verkligen mitt ute i ingenstans men att det fanns ett värdshus hade jag kollat upp. Jag var den enda gästen. Badbrygga. Serverades mat. En härlig och rofylld kväll. På morgonen sprang jag vidare till Tranås. Där stod en sommarlovsorkester och spelade och visst kändes det nästan som att de var där just för mig efter mina 90 somriga kilometrar. Sen tog jag tåget hem. Värt att nämna här är att man även kan kliva av tåget i Mantorp och jogga till motorbanan. Så gjorde jag en annan dag. Där går ett lopp på sträckan där racerbilarna kör. Tre varv i mars. Det blir en mil, och där har jag satt mitt personbästa på distansen. Till Mjölby ska ni även åka den 6 maj då deras Stadslopp för första gången ser dagens ljus.

Framme i Tranås efter 90 somriga kilometrar.

Liknande ovanstående äventyr har jag även gjort på hemmaplan, dock inte över natt. Det var en annan sommardag. Jag skulle springa långpass. Bestämde mig för att springa mellan alla ändhållplatser för spårvagnar och lokalbussar. Det kunde väl inte bli mer än några mil. Fast blev fler än jag trodde. Det blev vattenintag på både sjukhus och flygplats. Energipåfyllning av hallon i skogen. Snattning av mjölk på en mack. Pizzabröd ner i fickan likaså. Men rundan blev gjord och mätte närmare 60 kilometer. Sådana äventyr kommer man ihåg och de blir till roliga minnen.

Nu är vi tillbaka på hemmaplan. Mitt Norrköping. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva. Så många vägar jag skulle kunna beskriva. Så många minnen att återge. Här springer jag nästan varje dag när jag inte är på något annat ställe i Östergötland, andra delar av Sverige eller ute i världen. Här har jag mina löparvänner. Min fina klubb Tjalve IF. Här lever och verkar jag. För några dagar sedan anordnade jag Den stora Juljoggen där 155 julklädda löpare spridde julstämning på gator och torg. I november sprang nästan lika månnga uppför trapporna i Arbetets museum under Trapploppet och samlade in 24225 kr till Läkarmissionens arbete med Panzisjukhuset i DR Kongo. I oktober kom massor av människor till Matteuskyrkan och gav sig ut för att springa till punkter de inte visste på förhand. I augusti har vi Stadsloppet där jag och mitt Tjalve IF får över tusen människor i rörelse, likt under Vårruset i maj. Jag kan fortsätta. Det finns så många möjligheter till aktiviteter och träningsglädje där jag bor.

Att fortsätta sprida träningsglädje, inspirera och engagera andra och genom löpningen stötta behövande är något jag kommer fortsätta med. Sammanfattningsvis är jag enormt glad att som den inbitna regionalpatriot jag är ha fått denna fina nominering genom motiveringen: ”För att hon sprider löpningens evangelium till så väl elit som motionärer. Hon är Östergötlands ultradistansdrottning och engagerar sig dessutom i flera välgörenhetsprojekt.”

Vill man rösta på mig ringer ni 011-4954263 och jag blir oerhört tacksam för ert stöd.

Fram till nyårsafton då omröstningen är avgjord springer jag vidare på mer eller mindre okända platser i Östergötland. Ställen jag inte besökt än, åtminstone inte springandes är bland annat Malexander, Rimforsa och Kisa. Blir det inte nu får jag se till att pricka in dem nästa år.

Nu till sist vill jag dela med mig av några favoritställen i vårt fina landskap:
1. Vagnsmossen i närheten av Ensjön – Norrlandsfeeling i Östergötland.
2. Sjöängsbadet nära Grensholm – Fornborg med storslagen utsikt över sjön Roxen.
3. Kalkbrottet i Skärblacka – Cool plats mellan bergsväggarna där det till och med växer orkideér. Finns även en markerad slinga med gruvhål och grillstuga.
4. Omberg – Missa inte Ellen Keys strand och Alvastra kloster.
5. Kyrkoruinen vid Å – Där på Vikbolandet sägs enligt skylten en man vara begraven som blev 147 år.
6. Stegeborg – Spännande och vacker plats som jag redan nämnt i texten.
5. Bjuder även på en liten runda i Norrköping – Spring över järnvägen vid Citygross ned till vattnet, kolla in den halvsjunkna turbåten, fortsätt längs bangården till Johannisborg, tornet som är kvar från den gamla Vasaborgen, sen ner till hamnen för att kolla in det som är kvar av graffitin och upptäck den nya stadsmiljön som växer upp i inre hamnen, ta dig till andra sidan vattnet via Hamnbron, upp på Syltenberget och ned via Moa Martinssons trappa. Valfri väg hem.

Med min fina vän och löparkompis Elmina vid det nämnda vraket på en av våra rundor i vår älskade stad.

 

Nej det blir liksom aldrig tråkigt. Lyft blicken och ge dig ut på ditt eget äventyr. Springandes. Cyklandes. Gåendes. Ett äventyr som förlänger ditt liv både fysiskt och mentalt. Här är jag för en gångs skull inte löparklädd men på utflykt vid Fornborgen med blick över Östergötlands största sjö Roxen.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *