Ännu färre vita fläckar på Östergötlands karta – Löparäventyr i Kinda

Mitt projekt går vidare. Eller rättare sagt springer vidare. I veckan var det dags att upptäcka ännu en ny del av Östergötland. Man kan säga att jag tangerade det förra äventyret. Det innebär att jag tog bussen till Åtvidaberg klockan tio i sex i måndags morse. Byte vid Saab där de flesta klev av för att gå till jobbet. Jag iklädd löparkläder och liten ryggsäck fortsatte för att göra ett dagsverke i löparskorna.

Egentligen hade jag tänkt skippa Mormorsgruvan, men då jag insåg att omvägen inte verkade bli alltför lång hoppade jag av bussen innan centrum och letade mig fram genom bostadsområdena och ut på landsvägen. Klockan var bara åtta på morgonen då jag joggade genom eklandskapet och in i den slumrande lilla byn. Själva mormorsgruvan är den djupaste med sina 407 meter och ligger inom Närstad gruvområde där det brutits i olika gruvor sedan 1880-talet. En gruvslinga på 5 km finns för vandring i miljön och ett litet museum dit man kan få koden för att ta sig in. Dessutom finns en butik med antikt och inredning.

Efter att jag passerat Mormorsgruvan kom jag på att jag känner människor där. Lasse och Leah Bohlin som jag dock mest har träffat då jag varit i Kenya och tränat på deras www.kimbiacamp.se.

Vägvalet jag sedan färdades på bestod mestadels av grus. En bieffekt av ett sådant val blir ofta en avsevärd kupering. Man sprängde sig inte fram närmsta vägen förr i tiden. Plötsligt gick vägen rakt in i en kohage. Out of range så att säga. Detta fördröjde mig lite och innebar att jag fick ett telefonsamtal. Hej det är BP-gubben. När kommer du. Snart meddelade jag och det var en fröjd att springa in till hans mack i Björkfors. Ja det var som att springa sjuttio år tillbaka i tiden. Siewert, särskilt för mitt besök uppklädd i sin gröna kostym, driver http://www.nostalgimacken.se som ett monument över en svunnen tid. Hans liv kretsar och har kretsat kring macken då han dessutom lyckades vinna mackägarens dotter Kerstis hjärta som han fortfarande är lyckligt gift med. Macken öppnade 1955, var omgivningens naturliga samlingsplats, och stängdes för gott 1983. Men bara för normal bensinstationsverksamhet. Sedan 2001 kan man botanisera i nostalgi från den tiden och dessutom besöka veteranbilsrally och musikaftnar när de hålls under sommaren. Och det är inte bara jag som har besökt Siewerts livsverk – nej det har även förre landshövdingen Björn Eriksson, Bosse bildoktorn och Anders Berglund med sitt Rock´n´roll för vuxna.

I år invigdes även mackens telefonkiosk. Siewert berättar: ”Stundom, vid något äldre ålder, pussades man i telefonkiosken. Vid regn, till exempel. Och tänk också så snabbt sekunderna ilade när man stod där man luren i näven och visste att man inte hade fler mynt.” Som ännu yngre grabb letade han mynt på telefonkioskens golv.

Så som det brukar fick jag tips med mig på vägen. Den som vill kan exempelvis göra en avstickare till natursköna Valö café fast i måndags var det inte öppet. Hemma var inte heller konstnären i Björkfors arthouse som driver ateljé, butik och workshops. Ni ser att det finns något för alla på den lilla orten. Jag hade tänkt göra en omväg till Gumhem fast med risk för att dagens distans skulle bli alltför lång, ja jag anade oråd redan då, lyssnade jag på BP-gubben och stannade på ett tidigare gravfält och åt min medhavda lunch.

Hagla ting och gravplats kanske inte är lika spektakulärt som Gumhem. Men det räckte alldeles utmärkt för ett fint stopp. Utmärkta skor för ett långt äventyr likt detta är Greyhound från www.salmingrunning.com

Passerade Hycklinge. Det man finner på nätet är en sägen om en tall som delvis ligger bevarad under tak vid den gamla festplatsen samt yföreningens populära kaklotteri under sommarens torgdag. Enligt uppgift Sveriges minsta och vackraste marknad. Jag stannade istället i Horn som är en av de orter i Götaland med lägst temperatur under vintern. Jag gick in i kyrkan och det verkade vara här den mesta aktiviteten skedde denna dag. Flera trädgårdstraktorer med sommarjobbare och en skylt som lockade mitt intresse. Kisa-mors lustgård.

Den låg precis bredvid kyrkogårdsmuren och vid ingången stod just Kisa-mor uthuggen med motorsåg ur en trädstam av Bengt Davidsson år 2012. Kisa-mor var enligt informationen läkekunnig och lustgården vacker med blommor, örter och ett torn i trä. Köpte en dricka i lanthandeln och joggade ned till gästhamnen.

Horn är inte bara kallt utan en av slutdestinationerna för Kinda Kanal. Vill man kryssa på den, kolla in www.rederiabkind.se. Just här tittade jag på kartan för att se hur långt jag hade kvar till mitt mål för dagen. Trodde det var dryga 10 km men visade sig vara en halvmara. Kan bryta ned den bästa. Men bara att bita ihop.

Och visst bet jag ihop. Kom fram till Kisa efter 80 löpta kilometer. Stannade först till på Kisa hembygdsgård som är en av de största i Sverige och ligger naturskönt med utsikt över sjön. Där fanns det förutom en mängd fina hus och stugor ett Arboretum. Det är en samling träd och i detta fall sådana som naturligt finns i Kisabygden. I Kisa finns även ett emigrantmuseum som är inrymt i Cafe Columbia vilket är Kisas äldsta hus som inrymmer café, olika kulturarrangemang och en talande bordsduk. Den senare berättar om just bygdens emigranthistoria. I närheten finns dessutom en skidanläggning med lift och allt. Numera till salu. Så vill du ha ett berg med sportmöjligheter. Kom och köp.

Stegen känns alltid lätta när man är nära och här springer jag upp till Kisa Wärdshus – mitt mål för natten liggandes på Tingshustorget och ansett att vara ett av Sveriges äldsta värdshus med verksamhet bedriven sedan 1600-talet.

Här var det aktivitet och fullbelagt, särskilt under dåtida marknadsdagar, men denna kväll hade jag blivit betrodd med nyckel och fick ta mig in på egen hand. I den lilla trädgården satt två engelsmän som gästarbetande på en industri i närheten och jag själv försäkrade mig att den efterlängtade maten fanns på plats. Det gjorde den och när man sprungit så lång som jag på en dag får man äta den i sängen samtidigt som man läser turistbroschyrer från den omgivande bygden. Men att befinns sig på ett så pass anrikt ställe lockar ändå till att utforska byggnaderna. Jag tog nyckeln för at testa om den gick till huvudbyggnaden. Det gjorde den, men då jag inte visste om det var larmat vågade jag inte mer än att glänta på dörren. Myste istället in mig i mitt rum så som en handelsresande ett par hundra år tillbaka i tiden.

Men på morgonen efter frukost fick jag en rundvandring i de tidstypiska rummen och berättat för mig om verksamheten som även innefattar konferenser och fester. Dröjde mig kvar lite extra innan jag gav mig iväg. Kröp ned under täcket och somnade faktiskt om. För det regnade. Äventyrslöpning med stopp är inget kul om man är blöt. Tack och lov slutade det.

Drog iväg och det dröjde inte mer än tre kilometer innan jag såg skylten Hargodlarnas marmeladeri. Spännande. Dit kan man lämna in sina bär och få dem kokta, eller sälja bären så någon annan får köpa sylten eller saften. Just för stunden kokades endast personalkaffe men jag fick se kopparkittlarna som sylten kokas i. Det går både snabbare och blir bättre och kändes oerhört genuint. Här finns även café på sommaren.

Jag skulle dit trollen bor och trodde mig ha valt en väg på dryga 20 km. Men i skogen utan täckning är det lätt att springa fel. Det hände såklart och efter 28 km var jag framme vid Trollegater som är en av Sveriges största urbergsgrottor. I grottan finns dessutom ett system av gångar som är nära hundra meter långt.

Någon löpning blev det inte i grottorna som bara delvis bjuder på ståhöjd. Men att traska runt i de breda sprickorna, gatera, är bara det en cool upplevelse. Precis – gate – ja det är gata på östgötska.

Brokind. Bestorp. Orterna runt sjön Rängen ligger naturskönt. Den som vill kan springa just Rängen runt på den fina leden. Jag höll mig på vägen och ville fram till Bjärka Säby. Det var mödan värd. Idag var jag trött. Men det är just upplevelserna som driver mig vidare. Plötsligt är energilösheten som bortblåst. Så blir det vid ett vackert slott. Nya Slottet Bjärka Säby tillhör Pingstkyrkan i Linköping och personalen, husfolket, tar emot gästerna och vårdar slottet och parken tillsammans med en stor grupp frivilligarbetare. Byggt på 1700-talet och idag öppet året runt för människor som vill dra sig tillbaka för retreat, studier och samtal. Här hålls även konferenser, seminarier, läger och under sommarmånaderna är slottscaféet öppet.

Denna dag var inte slottet öppet för visning och historisk vandring men jag fick faktiskt möjligheten att gå runt själv. Vilken grej. Röda kabinettet. Gästrummen där man bor som prinsar och prinsessor. Trapphallen. Kapellet. Festsalen. Oerhört spännande. En genuint historisk miljö med det gamla möblemanget och interiör bevarad. Superspännande. Landade både fysiskt och mentalt. Stoppade klockan. 56 kilometer. Nu fick det vara nog med löpning för dagen.

På grund av den sena starten i och med regnet, ett något långsammare tempo och den vanliga felkalkyleringen i antal kilometrar hade det blivit lite körigt på slutet. Jag hade en buss att passa från Sturefors och ett ställe till jag ville besöka. Lösningen fick bli att lifta. Första etappen löste sig lätt. En bil skulle gå från Bjärka Säby in till Linköping och jag kunde få hoppa av längs vägen. Perfekt. Kvinnan som skjutsen egentligen var till för hade mycket packning. Jag frågade hur länge hon hade varit på slottet. Svaret var två år. Två år av böner, arbete på gården, måttfullhet och tystnad. Verkligen spännande. Jag frågade hur det kändes och om livet skulle bli annorlunda nu. Hon var lycklig över denna investering i tid och samtalet kom in på parallellerna mellan hennes andliga år och att hitta sig själv genom löpning, tänja på gränserna och utmana sig själv ultralångt. Det var inte långt till korsningen och samtalet blev alldeles för kort.

Vid avtagsvägen mot Stafsäter tog det inte lång tid innan en bil stannade. Visade sig att jag och killen hade sprungit 10000 meter på bana ihop under DM på Campusarenan i Linköping. Han hade hängt i och slagit mig i spurten. Den skulle jag ha bjudit på oavsett vad, men nu fick jag ändå payback i form av en trevligt lift och det dessutom ända fram till min destination vilken blev en omväg för honom. Släpptes av vid Stafsäter Gård vilken jag länge velat besöka då jag och ägaren Maria gått en kurs ihop för många år sedan. Här finns glasstillverkning, gårdsbutik, boende, event och upplägg för naturnära upplevelser. Som ni läser liftade jag men att ha tagit sig dit på tidigare nämnda vandringsled Rängen runt hade varit en helt perfekt inramning.

Maria och hennes man Johan brinner för kulturhistorien och miljön runt omkring dem vilket de vill förmedla till sina gäster. Glassen baseras i den utsträckning det är möjligt på lokala frukter, bär och råvaror. Ni ser hur nöjd jag är att jag hann med denna glass. Men på bilden är jag ännu ovetande om huruvida jag ska kunna hinna med bussen.

Sommarkvällen var sådär perfekt. Ljum. En svag vind. Gröna fält. Ängar maxade med blommor. Gick längs eklandskapet och hade ingen särdeles tur med mitt liftande. Att hinna till bussen i Sturefors passerade revy. Till sist blir jag upplockad av en trevlig man med en tjock bok på passagerarsätet. Det är en flora. Han visar sig ha tröttnat på fågelskåderi och gått över till växter. Han hade hittat 1948 stycken av de ca 4000 vi har i Sverige. Den senaste under en resa särskilt för denna jakt till Norrland veckan innan. Denna kväll var han ute för att se om han också kunde få se en blomma som enligt ett forum på internet hade skådats i närheten av Stafsäter. Visade sig vara en bom. Den stämde inte alls med bilden i floran. Fick även veta att det finns ungefär 900 sorter maskrosor i Sverige. 900 stycken. Men särskilt spännande var de ändå inte för honom. Jag blev helt fascinerad av detta specialintresse och jätteglad att få lift ända in till Linköping för att där hinna med en annan buss hem.

80 + 56 kilometer i en för mig ny del av Östergötland. En första dagsetapp ännu längre än de jag tidigare gjort i länet, trots att jag hade lovat mig själv att det är för långt. Men det gjorde inget. Jag klarade det. Framförallt hade jag fått se så himla många spännande saker längs min färd och träffat ännu mer trevliga människor som brinner för sin bygd och sina intressen. Till sist. Jag tror ni förstår hur glad jag blev när BP-gubben ringde upp mig i efterhand ett par dagar efter jag kommit hem för att önska Glad midsommar och tala om hur roligt det var att jag kommit förbi hans mack. Det är dessa ögonblick som ger energi. Energi till att orka långt och mycket.

Stafsäter Glass
Bjärka Säby gästrum 18
Trollegater
Harg Odlarna
En östgötsk dröm. Blåklint – vår landskapsblomma. Och så vallmo på det. 
Kisa Wärdshus
Kisa – Café Columbia
www.kraftbar.se för energipåfyllning när kilometrarna blir fler än man tror. Ni som vill läsa om fler äventyr i Sverige och världen – kolla in och beställ min bok ”VÅGA – En väldigt annorlunda reseguide” för att få tips på hur du lägger upp ditt eget. Finns att beställa i Löparäventyrets webbshop

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *