8 varv på grönvita spåret i Finspång

I torsdags var jag med Tjalves tjejer i Finspång. Vi skulle äta upp vårt presentkort på O´Learys som var vår vinst i Kraftloppets stafett. Ska man ses och äta så är det såklart på sin plats med ett träningspass innan. Vi fick låna ett omklädningsrum på Grosvads IP och så gav vi oss iväg med pannlampa. Grönvita spåret. Tydligen legendariskt. Legendariskt utmanande skulle det visa sig. Ett trailspår där alla backar som kunde uppbringas i området hade prickats in. Lerigt och blött därtill. En trivsam runda ihop med härliga tjejer. Men ingen lockelse att testa det igen. Nej inte alls faktiskt. Maten efteråt var fantastisk och stämningen var hög. En bra kväll i Finspång helt enkelt.

Som alltid postade jag ett dagligt instagraminlägg och detta pass var motivet. Fick en kommentar i fredags om att det fanns ett avhopp till lördagens tävling. MRC Loop Trail Ultra. 7 varv på grönvita spåret. Inte en chans. Det hade räckt med ett varv på den banan. Eller, det var inte riktigt så jag svarade. Utan det mer diplomatiska: Vad snällt att du frågar, men vila var mer planen imorgon, och skulle jag tänka annorlunda hör jag av mig senare och hoppas platsen finns kvar.

Vid 22:30 såg jag en artikel om loppet på Norrköpings tidningars webb. Vafasen. Lät ju kul ändå. Första gången det skulle arrangeras dessutom. Vist hade jag sett det dyka upp i flödet, men inte lagt in det i kalendern. Inget för mig. Fast ett ultralopp alldeles i närheten. Klart jag borde vara med. Några minuter senare hade jag knipt restplatsen och betalt in anmälningsavgiften. Det var dags att sova.

Lördagens morgon var regnig som utlovat. Spåret lär ju inte vara mindre lerigt tänkte jag medan vi åt frukost. Vid 08.30 var vi på plats. Vilken trevlig stämning trots vädret. Det fanns öl från Et(t) Bryggeri i Finspång och från Mikkeller som man fick dricka i varvningen. Banan, kexchoklad, festis, chips och saltgurka från ICA Hårstorp. Sportdryck från Umara. Gulaschsoppa från Hugo bar och Kök. Fanns utsikter för en trevlig dag. Samling för info. Framförallt ett tal från mannen som ursprungligen hade dragit banan för typ 50 år sedan – Arne Hultqvist. Han lät meddela att han inte var avundsjuk på oss. Dåförtiden hade de sprungit ett, max två varv, visserligen med besked. Dryga trettio minuter. Maxtiden på nio timmar för sju varv tyckte han var lite väl tilltagen. Kaxigt kan man tycka. Men grabbarna kanske var lite hårdare på den tiden.

Innan start. En regnig dag i Finspång.

Av med regnjackor. Blöta skulle vi ändå bli. Starten gick och vi iväg med den och varsin SI-pinne på fingret. Nästan hundra stycken hade kommit till start. Man viker inte ned sig av lite regn. Och om det var lerigt första varvet skulle det bli ännu värre framåt dagen. Nej jag är ingen traillöpare. Ja jag skulle läsa bok denna dag. Men nu blev det inte så. Första halvan av loppet sprang ett pärlband av löpare på led. Singeltrack på de flesta ställen. Jag var första tjej ett par kilometer men bara väntade på att bli omsprungen. Det blev jag av tre stycken innan varvning. Mitt mål var dock mer att göra klart än att vinna. Men man visste inte om alla skulle bli kvar på banan hela dagen.

Håll i hatten. Här ser ni banan. Den talar för sig själv. 6,7 km av det jäkligaste Finspång kan uppbringa. Mysigt.

Men det var en himla trivsam lördag ändå. Vi sprang och pratade med varandra. Ibland hördes ett skrik då någon ramlade eller fastnade i en gyttjepöl. Efter några varv lärde man sig var fötterna skulle sättas. Var man borde gå. Men underlaget förändrades. Det blev lerigare. Halare. Tur att det fanns träd att hålla sig i på stigarna nedför. Extrauppsatta rep i Hållihattenbackarna. Kom på ett trick. Hade alltid en tom gel i handen. Som kunde glida på repet för att undvika friktionsskador i handflatan. Varenda gång jag tog mig an backarna och i synnerhet Pannbensbacken tänkte jag att detta gör mig stark. Det är därför jag var där. Faktumet att jag kan efteranmäla mig till en utmaning likt denna kvällen innan och inte ha något problem att klara den gjorde mig också glad.

Det var såhär vi hade det. Backe upp och backe ned. Varv efter varv. Sådant här gör vi frivilligt på en lördag. Och gillar det. Stört.

Tempot, nej det var inte att tala om. Men det handlade inte heller om detta. Och att alla hade olika utmaningar blev också påtagligt. Min var inte distansen. Jag har sprungit 47 kilometer oräkneligt antal gånger. För mig var terrängen det svåra. Men för vissa som aldrig hade sprungit mer än en halvmara byggdes distansperset på redan efter 4 varv. Knasigt kan man tycka att göra sitt längsta här. I denna skog. Men det fanns såklart en poäng. Fatta hur lätt det skulle gå nästa gång när man klarat det på det svåraste av underlag. Varvad blev jag två gånger av Anders Kleist, vinnaren i herrklassen. En fenomenal kille som inte bara krossade duoklassens rekord i VikboVändan i somras utan här trippade runt som att det var asfalt i skogen. Imponerande. Just det. Min varvtid. Första gick på typ 54 minuter och jag hade bestämt mig för att alla åtminstone skulle gå under timmen. Nu blev det inte riktigt så. But well.

Så vad hände med de damer jag hade framför mig. Jag vet inte så noga, men är säker på att vissa redan innan hade bestämt sig för att köra färre varv än sju. Men jag är ändå imponerad över hur de kunde springa i skogen. Hur mycket jag än tränar blir jag knappt bättre. Tur att jag har andra superkrafter. Ut på tredje varvet var det bara två tjejer kvar framför mig. Men jag tog det metodiskt. Stannade och drack öl. Fick pepp av den fantastiska supporten som delade ut energi och hejarop från övrig publik. För det var faktiskt folk som trotsade regnet och var där med sitt stöd. Man blev väldigt glad av att varva.

Kolla in detta. Här kan man gärna varva. Stanna eller fortsätta. Ja det är frågan. Detta är ett lopp för alla. Man utmanar sig så många varv man känner lämpligt och roligt. Ut på femte varvet var det bara en tjej framför mig. Jag var nio minuter efter. Allt kunde fortfarande hända.

På sjätte varvet var jag första dam. En skön känsla. Gick ännu mer in i komfortzonen. Kanske skulle det räcka att köra sex varv. Call it a day så att säga. Men nej. En var kvar bakom mig. Bara att göra det sista varvet också. Över klipphällarna vid en kilometer. Slira nedför och hålla i trädet på vänster sida. Korsa en grusväg. Tror det var där Saras hälsokällas peppiga och grönklädda springgäng stod och hejade. Nedför Lilla hållihattenbacken. Upp igen. Vid två kilometer stämpla. Känslan av att vara stelopererad ned mot sjön. Hålla tungan rätt i mun vid de hala stenarna. Hitta de utprovade ställena mellan rötterna att sätta ned fötterna på. Upp till hygget. Superhal lera. Pannbensbacken upp. Stämpla vid fem kilometer. Sista varvet hade mannen i den stickade tröjan hunnit ända dit för att heja. Bara 1,7 km kvar till mål. Nedför Stora hållihattenbacken. Några hundra meter springbar stig. Kändes som jag var snabb. Så var det sannolikt inte. Men paret som såg ut att ha en så mysig fikautflykt såg jag fram emot att träffa varje varv där. Lite trixigt vid bäcken på vänster sida. Där satt tjejen i vit jacka och paraply och hejade. Så värt. Snart framme. Se till att inte halka i jordbacken ned mot grusvägen. 200 meter kvar till varvning. Titta där kommer hon ju på riktigt sa några och klappade händerna. Frida Södermark. Och det gjorde hon. Fast det var nog ingen spänstig syn. Men glad var hon i alla fall. Efter sjunde varvet var det målgång. Sju timmar och åtta minuter i skogen. Herregud. Vilken lördag det blev. En bättre sådan.

För titta vilken fin vinst. En låda med öl från Mikkeller. En tischa därtill och en ölöppnarmedalj. Ett supertrevligt event. Första gången i år. Kanske på torra stigar nästa år. Det kan bara bli lättare. Tack Mikkeller Running Club Finspång för ett supertrevligt event. Och Arne. Åtta varv denna vecka på grönvita blev det allt. Tack för att du drog upp den för oss.

Instämpling skedde på en bock som såg ut just som en bock med öron och allt. Mina fingrar var svullna. De brukar bli det när man springer långt och dessutom högt. Faktum är att vi tog över 1700 meter. Som en fjällmara fast i Finspång. Och en extra bra grej är att dessa rundor i är den perfekta träningen inför Traploppet den 21 nov på Arbetets museum. 162 trappsteg, 7 våningar och över 2 våningsplan. Garanterat regnfritt. Garanterat lerfritt. Garanterad dos av mjölksyra. Och det bästa av allt. Alla intäkter går oavkortat till Läkarmissionens arbete med Panzisjukhuset i DR Kongo. Anmälan och info: www.loparaventyret.se/trapploppet-2019/

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *