jan
Visst gör man nästan allt för att få springa 8 km. Lägger ett dygn på projektet. Om det är förenat med ett äventyr gör man det. Så tänker i alla fall jag. Som att åka till en närliggande stad kvällen innan. Bo på hotell. Försöka ta sig till orten där loppet ska gå. Sedan hoppas på att det går att ta sig hem. Sagt och gjort.
13:23 i torsdags tog jag tåget till Brindisi där jag bytte till buss. Vid halv fyra var jag framme i Taranto som ligger vid kusten nordväst om Lecce. Det duggregnade. Var kallt. Det är inte så himla varmt på den italienska klacken överhuvudtaget faktiskt. Taranto ligger på en landremsa som låser in en del av havet till en damm och är en viktig hamn för regionen. Jag gick över den första bron, genom gamla stan, och över den andra bron till den modernare stadsdelen där mitt hotell låg. Snörade omedelbart på mig skorna för att se stan joggandes. Att upptäcka en stad löpandes är ett oerhört trevligt och effektivt sätt. Denna dag ännu mer värdefullt då det redan började skymma.
Loppet dagen efter skulle gå i Faggiano, 16 km från Taranto, och jag hade kallt räknat med att det skulle finnas något sätt att ta sig dit. Portieren på mitt hotell hänvisade till tobaksaffären på andra sidan gatan. Där inne hade ett gäng pensionärer ett häng. Förstod att tanten bakom disken sa att det var kört. Inga bussar till Faggiano dagen efter på grund av helgdag. På vägen tillbaka köpte jag en bit saftig och matig foccacia och låste in mig på hotellrummet. Gick en kurs på datorn. Läste en bok. Försökte få lift med någon via loppets facebooksida. Inget napp. Luftkonditioneringen lät som ett mindre kärnkraftverk. Prioriterade sömn framför värme. Stängde av den. Somnade tillslut. I det som var en tältsäng. Men det var sköna lakan.
På fredagens morgon drog jag på mig tävlingskläderna, beställde en taxi till Faggiano och gick sedan till frukostmatsalen. Det var mer en kakbuffé än en frukostbuffé. Lyckades komponera något ätligt och avslutade med kaffe och croissant. Vid åtta var taxin där. Det snöade ute, Snöade. Det ska inte göra det här. Var mest regnblandat, men blåste mycket. Framme i Faggiano hjälpte mig taxichauffören att leta efter loppet. Testade i kiosken. Ingen visste något. Grönsakshandlaren. Bom där också. Centrala piazzan. Ingen där. Inne på kommunhuset blev vi hänvisade rätt och vid en parkering i utkanten av den lilla staden stod mycket riktigt tre vita tält och en blå startportal. Jag betalade och hoppade ur. Gick genom det lätta snöfallet fram till arrangörerna som stod och tryckte inne i ett av tälten. Inga andra löpare. De hurrade när jag kom. Stämningen var hög. Men det fanns ett visst ett aber. Det skulle nog inte bli något lopp. Inte den dagen. Kanske på söndag. Det var för kallt för de italienska löparna. De hade dessutom svårt att ta sig från Taranto på grund av vädret. På grund av vädret. De talade i termerna om snökaos. Det var det inte. Solen letade sig dessutom fram.
Vad kunde jag göra mer än gilla läget. Bakom tälten låg ett café. De trevliga arrangörerna bjöd på en kaffe. Vi skämtade om att gasolvärmaren som stod där inne kunde användas längs banan. Plötsligt kommer löpare. Rätt många. Innan jag förstått vad som hänt skulle det ändå bli ett lopp. Jag utbrast i ett hurra. När jag skulle registrera mig visar det sig att jag inte får vara med i tävlingsklassen. Då måste man vara med i en italiensk klubb. Suck. Ingen tidtagning för mig. Bara att gilla läget igen och sätta på sig nummerlappen. Springa skulle jag i alla fall få göra.
När jag kom tillbaka var det 15 min kvar till start och jag befann mig i en annan klimatzon än de flera hundra andra löparna. Men 7 km uppvärmning hade gjort mig lagom varm och vi gav oss iväg på det som jag trodde var ett 8 km långt lopp. Två varv upp och ned i stan. Den låg på en liten kulle och vi fick sällskap av lite lösa hundar som inte var helt nöjda över att vi störde helgfriden. Eller så tyckte de att det var roligt. Första backen. En tjej springer om och tar ledningen. Genar dessutom och vinner några meter till. Fasen heller. Jag skulle om. Nedför och på flacken är jag stark. Det rullade på. Jag rullade om. Det var en bra dag och jag höll tempo under fyra minuter per kilometer. Efter halva sträckan skulle vi rakt ut från stan på en landsväg. Jordens motvind. Lade mig bakom några killar. De var lite för långsamma. Hittade en ny grupp. Äntligen vändning. Tempot ökade igen. Framme i stan trodde jag det skulle bli en sväng till men mållinjen korsades redan efter exakt 7 km. Whatever. Ett bra race. Bästa träningen. Och jag vann. Fast hade jag gjort det. Jag var ju med i motionsklassen.
Enligt alla deltagare och funktionärer var jag ändå vinnare. Gratulationer och fint omhändertagande. Italienska lopp är fantastiska. Foccaciabuffé, kakbuffé, apelsiner, saft, te, varm choklad och kaffe. Fick på mig överdragskläderna och var med på massa foton. Härlig stämning. Så härlig stämning att alla människor på plats började dansa. Först ringdans och sedan discodans. Parkeringsplatsen blev ett kyligt disco för att hålla oss varma. Sedan gick man till kommunhuset där stolar stod uppradade och pokaler likaså. Blev bjuden på kaffe från automaten. Mer socker än kaffe i muggen. Prisutdelningen drog igång. Jag fick en mindre pokal än den italienska tjejen som kom efter mig. Men lika mycket vin. Fast mer applåder. Kramade om tjejen. Efteråt kom en kvinna fram och sa att hon var så glad att jag hade kommit dit och spritt glädje på eventet. Jag blev så himla glad. Att få höra något sådant är verkligen helt fantastiskt. Om jag kan göra folk glada har jag vunnit oavsett placering.
En deltagare hade sett mig på löparbanan i Lecce förra veckan. Yes. De skulle åka med bil tillbaka till Lecce och jag fick åka med. Vi åkte en krokig väg genom byar och ett winter wonderland. Här hade det snöat på riktigt. Snö på palmer. Snö på kaktusar. Kändes fel. Vi höll uppe en knagglig konversation med hjälp av google translate. De släppte av mig hemma vid Porta Napoli 13:25.
